Prata eller inte prata, det är frågan

Johans pojktvillingar är olika till sättet. Oscar älskar att prata. Benjamin kan fortfarande inte säga nåt annat än råtetto , dvs Råttatouille, filmen om möss som kockar. Han är matintresserad (han är italienare). Men han har tydligen inget behov av att kommunicera andra saker verbalt. Kan jag få mera ärter är ju lätt att visa med händerna.

Så kan det gå. Ett ord. Johan sa noll ord, inte ens mamma. Så såna är somliga av oss. Andra barn kan ha gett mamma skavsår i öronen.

Oscar, kerubsöt till vänster. And he knows it. Han går fram till folk och ler sådär sött för att få dem att ge honom saker. Hjälp!

Benjamin är bakom, men inte flötet. På bilden. Jättelik sin farbror.

Jag önskar mig att jag ska få lite släktingbarn som jag faktiskt kan få klämma på och leka med här där vi bor. Hjärtat brister visserligen när de Äääälskar Ruth för att hon orkar leka så länge att till och med bella blev trött.

Vårkänslor?

Jag älskar kuddtyget. När jag var inne på att tapetsera om i vardagsrummet i grått hade jag tänkt ha en sån i soffan, nu blir det andra bullar. Kanske ska ni få se, om jag vågar sätta ut bilder på mitt hem. Som är Såååååååå inte perfekt. Till exempel ligger det två utspridda högar med papper under soffbordet sen ett par veckor från när jag skulle leta fram nåt viktigt papper. Och högen där deklarationen låg överst, på soffbordet, har fått tanklösa tillägg, men jag blev som väl var påmind om tidsfristen på fb. Ja, jag behöver inte måla en bild över mina inredningsmässiga designbrister. Eller brist på ordning, städningen sköter han rätt ok. Men ja som sagt, vi får se. Vi planerar soffinköp i maj. Weeeee!

Men vad skulle jag skriva om? Jo, den underbara bilden nedan med cetocaulus (? Varför kan jag inte lära mig det. Jag är ju språkbehåvad! Ni får stå ut.), jag skulle haft grå, men den gröna är precis lika fin. Röd soffa och lite andra tapeter och gröna kuddar, det blir också fint, men man har ju en man med åsikter.

Ja, och för säkerhets skull påpekar jag att det finns en vitsippebukett på bilden. Missa inte den, för allt i världen. Jag har en inre kamp om jag ska ha höga klackar eller platta skor imorgon. Och kommer jag att orka epilera benen eller måste jag ha 60den i svart? Vi har stavskonferens, dvs en regional konferens för alla församlingar i södra Stockholm, kan man säga. Mikael ska tala.

Mikael har köpt så mycket god mat och "annat" som jag trots middag och två kvällsmackor är sugen på. Det får nog bli en liten apelsinchoklad. Jag har gravidcravings efter dem och jag är ändå inte gravid. Varför forskar ingen på det?!

Hu som, jag vill faktiskt bara önska er en trevlig Valborg. En underbar 70-årsfest för kungen, och vad ni sen gör dagen efter vill jag gärna hålla mig utanför. Men hoppas det blir inte fullt så kallt så att vädret går att njuta av. Glad valborg!

Jättebra tips

Jag har sedan ett tag, rent intuitivt bara, börjat skaka på huvudet och säga nej när jag känner att den där vågen av tröstlöshet sveper in över mig. Ofta blir jag ju deprimerad vid överansträngning och vid migrän, och jag får då kämpa för att känna mig glad, eller åtminstone inte ledsen, när "vågen" kommer. Det funkar väl sådär.

Men så idag, eller igår, vem vet vilket, fick jag ett sånt bra tips av min moster. Hon sa att man ska titta sig i spegeln och le. Jag kommer ju inte i närheten av en spegel särskilt många gånger om dagen, så jag provade att le för mig själv i sängen. Inga maratonminer, bara ett kort leende, och hjälp vad det var bra! De första gångerna jag gjorde det kom jag direkt att tänka på nåt som just hade hänt som var positivt, utan att jag hade tänkt leta efter nåt sånt i minnet. Vilken effekt på psyket! Kanske kan hjärnan inte skilja på "jag är glad, alltså ler jag" och "jag ler, alltså är jag glad".

Jag tyckte i alla fall detta var ett jättebra tips! Jag ska försöka både ta ett djupt andetag och slappna av ibland, och le ibland. Det vore väldigt bra för mig om jag kunde komma ihåg bägge knepen.

Så LE! Här får ni lite hjälp på traven.

Änglar finns

Min pappa körde mig till Sköndal idag när Mikael inte kunde. Ängel nr 1.

Mikael älskar mig. Ängel nr 2.

Arbetsterapeuten på Sköndal inte bara förskrev utan hämtade omedelbart en duschstol, som Mikael har försökt få tag i vc för att göra i två veckor. Ängel nr 3.

Sara skrev att jag var smart. Ängel nr 4.

En person hade sett mig och velat hälsa på Sköndal, men varit stressad till annan vårdgivare. Jag blev lite ledsen att jag är så pass borta att jag inte ser folk eller fattar vilka de är, men att hon såg mig var ängel nr 5.

Som väntat blev det ju bara värre efter Sköndal. Dumma, dumma jag gick dessutom och lämnade hunden fast jag borde ha ringt bara, hon visste att vi var på väg. Så jag har superont i benen nu. Och dessutom var jag så dum att jag inte tog färdigmat ur frysen utan kokade färsk pasta, som jag ändå kryddade konstigt och den inte blev så god. Men vem var ängeln? Jo, C var gullig som hade hållit utkik efter mig så jag inte skulle behöva gå, och nu är jag tacksam för det. Det tar ett tag för saker att sjunka in i medvetandet. Så hon var ängel nr 6. Tror jag, jag har tappat räkningen.

Och att jag var så dålig ikväll efter Sköndal, lämna hunden, koka pasta, så vid midnatt när jag återigen behövde gå och kissa blev jag helt chockad när jag såg hur feberröda mina kinder var. Chockad och ledsen. Och jag hade ju redan försökt att låta bli att gråta flera gånger under kvällen, men nu blev det nästan för mycket. Nästan å nästan. Ja, men så tog jag mina piller och la mig, och kollade min fb-feed en sista gång. Då stod det ett inlägg från min kyrka som handlade om att Gud kommer ihåg oss alla var och en och att han har sina änglar runt omkring oss för att stödja oss. Och jag har väl aldrig känt mig i sånt behov av änglar som idag. Nej, ingen behöver vara orolig, det är ingen stor skillnad, men om man tänker sig att jag blir pyttelite sämre varje dag så blir det ju efter ett tag rätt så stor skillnad, och då ska man dessutom med mindre psykisk styrka hantera att man är sjukare. Så det är hårt. Och när jag skulle gå ifrån fb såg jag att jag hade missat att min moster frågade hur det gick idag, och jag vet att hon älskar mig, så då kändes det verkligen som att Gud hade sänt en ängel när jag verkligen behövde det. Och som sagt, inte bara en ängel heller, för den delen. Fast en just precis när det var som värst.

Och den där listan på änglar hade kunnat bli längre, om jag tog med saker som hänt tidigare, både tidigare idag och tidigare i livet. Vi ska aldrig tro att en människa är för lite för att göra skillnad.

Så blev det

Jag var i valet och kvalet om jag skulle avboka duschen, men med tanke på att det var en vecka sen senast gjorde jag inte det. Och tur var väl det, för jag hade glömt att jag ska till Sköndal imorgon.

Och så var det ju skönt med strilande vatten på sin kropp, och rent hår, och alla dessa goda dofter från tandkräm, schampo, tvål, deo och till och med parfym. Att känna mig rätt ren, allt är relativt, utan att vara lika trött som förut när jag duschade mig själv, är en gåva. Gåva och gåva, det är ju inte gratis, men det är fantastiskt att jag kan ha nån som gör det för mig.

Och jag blev som sagt lite gladare av det. Och det behövdes, när jag insåg att huvudvärken utvecklat sig till migrän ännu en dag. Piller, som tog en halvtimme att börja verka. En halvtimme kan kännas lång när man väntar på nåt. Och jag trodde jag hade blivit bättre på tålamod.

Först skulle jag kolla på Badhotellet, men det kom inte ikväll heller, så det kanske är slut för säsongen. Älskar inte själva ploten så mycket längre, men det är ju oförargligt, plus att jag gillar danskan, naturen, kläderna och inredningarna. Tänkte då istället se på film om nåt rån, låter lagom spännande. Efter en minut hade jag dömt kvaliteten på filmen till underkänd. Ncis var på i hela 20 sekunder innan jag var trött på ljud, snabba bilder och personer jag inte känner men måste hålla reda på. Och slog över till Aktuellt. (Hjälp, jag har blivit min pappa!) Som jag såg på med nöje. Men jag är fortfarande rädd för att de där 7-8 is-terroristerna ska spränga kungen och firarna på borggården eller 100 barnfamiljer kring en valborgseld.

Jag såg också två andra program, delar av, orkar inte mycket nu. Det ena var nåt Agenda-liknande program om medborgargarden. En tjej hade blivit antastad på nyårsafton tillsammans med 32 andra kvinnor i Kalmar, och polisen hade i praktiken lagt hennes anmälan i runda arkivet, kände hon. Det fanns inga resurser, och det hade inte funnits resurser för att vandra på stan och "hålla stan säker", eller ens köra en tur i avskräckande syfte. Men, sa tjejen, så fort det började ryktas om ett mesborgargarde (högerextremistiskt och rasistiskt) med åtta personer som nattvandrare, så fanns det resurser från polisens sida. Åtta man fick åtta poliser på sig, och tjejen undrade var de hade fått de "resurserna" från. Jag stödjer ingalunda några mesborgargarden som slår på nordafrikanska pojkar i grupp som kanske eller kanske inte har antastad en blond tjej den kvällen. Eller våldtagit tjugo.

Däremot är jag väldigt för att mindre mörkrädda föreningar osv än de sk Kvinnofrid, går ute på nätterna. Egentligen borde alla föräldrar ha jour och nattvandra var femte av barnens utekvällar eller liknande,  men så länge de inte gör det, är det Civilförsvaret, Morsor på stan, ExCons osv som får göra det. Förfärligt trist att folk inte kan hantera spriten och sig själva bättre. Eller kan hantera lättklädda kvinnor som civiliserade människor. Genom att hålla för ögonen och säga, Du har nog glömt dina kläder hemma lille vän. Jag skojar bara. Sådär. Inga kläder, eller inga kläder alls, ger någon rätt att ta på nån eller värre. Jag minns en av de första gångerna jag var ute på diskotek i Göteborg, och ingen hade tagit mig på rumpan på hela kvällen, det var nästan som att bli försmådd. Men sen blev jag ju klokare.

Det andra programmet hette förmodligen Grand designs. Ett par ville bygga ett klimatneutralt hus, jättetätt och inget energispill, och solpaneler som solskydd. Huset ville de bygga i ultraminimalistisk, modern stil. De hade inga tyger i hemmet, synliga i alla fall. Det var mycket vitt och rör i taket och sånt. Jag såg inte ens handdukar i badrummet, de hade nog gömt dem. Och inga gardiner. De gillade verkligen den strama linjen. Men de hade en bäck som en vallgrav utanför sovrummet, och en knallgrön gräsbevuxen höjd framför sig, med träd och himmel i fjärran. Ja, de bodde bokstavligen i en grop, men med så mycket luft framför att huset hade massa ljusinsläpp och vacker utsikt. Gick de upp på balkongen såg de ett helt landskap med lapptäcksformade fält så långt ögat kunde nå. Och det där giftermålet mellan den förfallna stenladan, slm visserligen såg ut som en nybyggd ruin, och deras moderna, strikta, synliga rör-hus, och allt det gröna utanför fönstret, gör nåt med mig. Jag älskar när folk får idéer som är ovanliga och så gör de något av dem.

Och apropå idéer så fick jag en kjol i huvudet idag när jag surfade på pinterest. Det är inte ofta jag ser plagg jag vill sy i huvudet längre, det var en väldigt trevlig påminnelse om att jag finns kvar nånstans därinne.

Ja, ibland är det riktigt fascinerande saker på tv, ibland är det Gunilla Persson. Är det nån som vet ifall de har testat den kvinnan? Hon kan ju inte vara riktigt frisk. Eller så får man vara mer excentrisk i USA. Jag såg dessutom bara två minuter av programmet. Det är ju så mitt liv är, två-fem minuters erfarenhet, sen en rejäl åsikt på det.

Rädd

Jag Nu är jag rädd för allting på en gång, att Mikael ska få lågt socker ute ensam nånstans, hur jag ska orka gå upp och bli duschad, hur jag ska bli stabil och inte gråta, hur jag ska stå ut med huvudvärken, att Mikael ska få en bomb i huvudet av IS i helgen när han ska nattvandra med civilförsvaret. Ja, allting.

Jag trodde inte att jag tog illa vid mig, nej, vad säger man, att jag blev så känslomässigt berörd, av inslaget om me igår på Fråga doktorn. Men det som slog mig hårt var när jag sa angående när tjejen kraschat och man såg hur dålig hon var: Så dålig är inte jag, inte lika bra och inte lika dålig. Jo, sa Mikael då, så dålig är du varje morgon. Och idag har det tagit två timmar att orka gå upp och kissa och ta piller. Jag tvingade mig att äta en macka också, för att öka chanserna för att jag ska klara duschen.

Ja, jag vet nog med mig att jag är labil av utmattning idag. Då behöver man inte tro på allt man tänker.

Döden. Livet. Så har vi pratat nog om det.

För kort dröm!

Jag skrev ju för nån vecka sen att jag skulle till Italien och också flytta, bägge var såna där drömmar jag ägnar mig åt. Italienresan var en all inclusive till hotell i Kalabrien, tån på Italiens stövel, med helt makalös utsikt över Medelhavet, förutom maten som jag kanske måste nämna en gång till, och så en ljummen pool som är väldimensionerad och inte full av lekande barn (vilket är en förutsättning för att jag ska kunna ligga och flyta någorlunda odränkt). Hela detta kalas den 11 maj skulle kosta 2995:-. Att vi inte bokade på stört och tog pengarna ur madrassen var att jag nog inte skulle orka i alla fall. Fördelen var att vi var på detta hotellet förra året, så jag skulle kunna planera allt, veta vad jag orkade osv. Men jag skulle ändå inte orka. Fast Mikael packade min väska och skjutsade mig till restaurangen på vespa. Men jag tänkte i alla fall drömma ögonen ur mig! Så på kvällen efter att jag fått reklammailet skulle jag bara "titta lite". Som med julklapparna under granen, men på ett vuxet, lovligt sätt. Och redan samma kväll var den resan slut och fanns bara för femtusen lite senare. Och det är väl ändå ingen dyr resa, men jag blev liksom sur. Tretusen är jättekul att drömma om, femtusen, nä, inte direkt. Så den drömmen dog så fort.

Jag skulle också flytta. Med Mikael, fast han vet inte om det. Jo, jag nämnde nog nåt om ett ikeahus, men han tog mig inte på allvar, vilket ju var helt rätt reaktion. Jag har inte _tänkt_ flytta, jag bara drömmer om det än så länge. De ska ha informationsmöte nu på onsdag och tills dess hade jag tänkt säga till honom att vi väl i alla fall kan kolla upp detaljerna? Hyrorna är svinlåga, även fyrorna på 81 kvm kostar mindre än vår tvåa. Så även om det blir miljonlån så skulle vi kunna bo i en fyra för motsvarande som vi bor i vår tvåa på 53 kvadrat nu. Så då börjar man ju kolla upp handtagen i köket, glor på alla bilder som finns på hela sajten ungefär tio gånger, om dagen, ritar en egen karta över området så att man kan svänga den som en kompass och se framför mig var solen är, och vägarna, och befintliga hus. Vita väggar, då börjar jag ju planera vad jag vill göra. Tapetsera här och där, måla. Köpa nytt matbord (det vi har är välanvänt och åtta år gammalt, minst), fundera en gång till på om vi ska ha grå soffa istället för den teal som vi snart ska köpa. Inflyttning nästa sommar. Tills dess hinner vi röja!!! Såna tankar, roligast i världen. Trots att jag är lite intresserad av annat, i stigande ordning politik, språk, musik, mat, resor, litteratur, familj och vänner, religion, i alla fall min egen, och hoppla -- "min egen" igen, nämligen Mikael. Trots nånting sa jag, trots att jag har andra intressen än inredning så är tanken på en flytt som en drog för mig. Jag planerar och tänker på tusen detaljer. Det hjälper mig att somna.

Så idag gick jag in på hemnet och tittade på 40-miljonersvillorna i början, på Dalarö och sånt, för att få inredningstips. Men det var fem sidor och till slut orkade jag inte med, så jag hoppade till lägenheterna (en på Ribby Allé för 1,8!!!!!!), och där fanns en fyra, en trea, och en tvåa från ikeabygget, BoKlok heter det. Skumt, kanske de satt in annonserna för att få mer folk till infoträffen. För den blir det köista som man får köpa enligt, köpotdning mrdelst lottning för att inte trissa upp priserna. Så hur förvånad blev jag då, när det på en generell annons, sist i listan utan pris, står att det finns fyra lägenheter kvar?!?! Informationsmötet har ju knte ens varit än?! Tre av dem var på andra våningen utan hiss, men en var på bottenplan. Precis som här har alla en egen ytterdörr direkt mot världen, inte mot svalen (betyder trappuppgång för er som inte talar göteborgska). Den sista fyran, eller den enda på bottenplan, var inte den jag hade räknat ut att vi skulle köpa, men jag slog upp den på min lilla karta. Hus A. Okej, då får man bo  precis bredvid grusgången in till resten av de fyra husen i området, med vardera sex lägenheter i varje. Och bredvid oss en parkeringsplats. Lite längre bort än precis bredvid, men jag tänker på ljuset. Ingången till lägenheten är mot norr, så jag vet inte hur mysig uteplats man kan göra på den sidan, där man bara skulle ha dem i det egna huset gående. Men alltså, hur har jag det idag, när tre vuxna, två barn och ett spädbarn, samt en hund, går förbi utanför vår framsida där jag ligger hela dagarna. Hmm, sovrummet är ju också mot norr, skönt på sommaren, men det betyder att det blir dagislämningar och framförallt -hämningar, där barnen tillåts skrika som de vill hela vägen från bilen in i lägenheten. Att inte kunna ha fönstren öppna, varken på bak- eller framsidan. Denna ljudkänslighet!! På andra sidan däremot, där ska hundra människor gå förbi varje morgon och kväll och utekväll och träning och med matkassar och kompisgäng och pratande i mobiltelefon och skrattande och pratande högt. Ska vi flytta till ett ställe där vi precis som nu har områdets genomgångsväg en meter från altanen, och persiennerna nedfällda på hela den sidan för att undvika insyn? Och helst inga fönster öppna???

Och vi skulle behöva låna en miljon, förutom det vi har nu, och det vet jag inte ens om de skulle låta oss. Jag har hört andrahandshistorier om de nya tiderna på bankerna, där både egna företagare och pensionärer blir nekade lån. Och om de kommer att tvinga folk att amortera även från bottenlån, så blir det plötsligt kanske inte så billigt. Med tanke på att vi måste köpa persienner till typ tio fönster!!!!!!

Ja, det var den drömmen det. Dessutom ligger det längre bort än ändstationen för bussen. Skog och elljusspår lite bortanför. Och det räcker med att nån får för sig att bygga på andra sidan vägen, så får vi dessutom bo mitt i ett bygge. Det har vi gjort så det räcker. Det är fjärde bygget nedanför oss som de håller på med nu. Eller om jag räknar fel och det är tredje.

Men det vore så gött att köpa en billig, ny lägenhet som kommer att stiga massa i pris. Eller krascha i bostadsbubblan.

Men inte med alla persiennerna, jag vill inte längre. Och då hade de ändå en handikapparkerkng precis bredvid huset. Jag skulle aldrig orka åka komet nånstans förutom skogen. Inte en affär eller vårdcentral inom räckhåll för mig, om inte Mikael skjutsar. Så, nej, det var en dröm, men nu är den över.

Jag ska återgå till att fundera på hur jag kan få en halv Stockholms-matta i gult för halva priset. Och hitta den där tapeten till hallen som jag glömde bort att notera. Typ Bloom where you're planted.

Och i den här rätt generiska reklambildern är det faktiskt vår lägenhet som ligger hitåt på bottenplan i det första huset. Balkongen med hela området som kan ge betyg på min solbränna??? Men där det står en bil, långt till vänster i bild, där är det ändå en handikapparkering. _Min._ Men så flög den sin kos. Bye bye bye.

Lite läskigt

Jag brukar säga att min energi ligger på 8-14 av 100. Igår kunde jag inte ens ligga med armarna stödda i sängen och kolla på telefonen. När jag tvingat mig att gå upp tog energin slut blixtfort. Att gå mellan sovrummet och köket var för mycket, och jag släpade fötterna som en klumpfotad zombie och höll mig i väggar, bokhyllor. Jag satt med mysbyxorna först nere vid fötterna, sen vid knäna, och sen vet jag inte hur jag gjorde. Givetvis är mina minnen från de här timmarna mycket få och svaga. Jag kommer ihåg vissa saker för att jag tänkte särskilt på dem, tänkte i ord.

När jag kämpat med påklädningen så länge så var det bara slut. Jag stod faktiskt på noll. Jag kunde inte lyfta gaffeln. Jag fick viska Kan du mata mig? Sen viskade jag enstaka ord som svar, ibland sa jag inget alls. Mikael gjorde små tuggor och hämtade sugrör som jag fick dricka i. Kunde givetvis inte hålla glaset själv heller.

Om min energi en vanlig dag ligger på mellan 10-12, ner till 8 är när jag mår extra dåligt, upp till 14 är när jag mår extra bra. Men det är fortfarande av 100. Men igår varierade min energi mellan 0,5 och minus. Att dra på mig en strumpa tog all energi jag hade, jag fick sitta (hänga) på stolen och vänta på mer energi. Det var därför det tog nästan en timme. Energin tog helt slut cirka 8 gånger. Och att gå mellan köket och soffan skulle kosta två poäng, och alltså kunde jag inte gå dit och vila mig förrän jag hade så mycket tid att jag kunde vila tillbaka två hela poäng. Jag vet inte om jag beskriver detta logiskt och förståeligt.

Hur som helst, jag var mer trött än nånsin igår, ungefär som precis efter en operation. Precis efter, inte tre timmar efter. Det var lite skrämmande att få en inblick, men det var inte skrämmande att jag fick be Mikael om hjälp. Det gick hur bra som helst. Såklart. Han märkte såklart att jag mådde väldigt dåligt.

Mera då? Den stora överraskningen var att varje gång jag gick från 0,5 till minus så började jag gråta. Inte av rädsla, ledsnad eller ens trötthet, utan mer som en fysisk reaktion. Nu tog batteriet slut, sätt på gråtalarmet. Det var ingen hulkade gråt, utan tårarna rann bara, och så länge jag nådde snytpapperet var det ok. Vid ett tillfälle orkade jag bara fräsa genom ena näsborren och fick vila för att orka fräsa den andra.

Det här med gråten fascinerar mig. Jag känner mig mer och mer som en liten bebis. Om jag inte har kalorier i mig, inte har sovit, och har gjort för mycket, då gråter jag.

Idag har jag tänkt på gårdagen och blivit mer rädd. Men ändå, är det så det ska bli så går det också. Det kommer att gå bra. Jag är rädd för att jag inte vet hur det ska gå, men emotionellt känns det som om det kommer att gå oavsett hur det blir.

Däremot är jag oerhört tacksam över mina 8 energipoäng. Ett eller två går åt till huvudvärken, men inga går åt av att se på fladdrande tv-bild eller annat ljud än några käcka fåglar som kvittrar förvånansvärt högt. Och nån sorts extra hårddisk som tjuter för att den är gammal och kanske går sönder snart, jag gissar förresten bara varför den tjuter, jag har ingen som helst aning.

Man klarar mer än man tror, när man klarar mindre än man är van vid, är väl dagens kryptiska sammanfattning.

Och anledningen till detta måste vara att jag höjt min epilepsimedicin Lyrica från 50 mg morgon och kväll till 50 på morgonen och 75 på kvällen.  Jag tror normaldos är 600 eller nåt. Apoteket hade sagt till Mikael att upptrappningen var vääääldigt långsam. Om jag blev trött och yr har jag glömt vad läkaren sa att jag skulle göra. Idag mår jag ok och har tagit samma dos. Så jag ska nog bara ge det en extra vecka och höja igen efter tre, inte de vanliga två.

Och det där med att gå ner i dos stilnoct går helt värdelöst. Jag har för ont i huvudet för att våga riskera sömnen. Och så har jag nåt jag måste göra varje vecka, oftast vårdbesök men ibland andra saker, och sånt att hålla reda på, som att skicka Mikael efter paket och har jag fått tillbaka mitt id, och ja just det, plasten hade spruckit så jag måste skaffa ett ny, men när jag har gått till sovrummet för att lägga mig och undersöka saken på plattan, så har jag helt glömt av vad jag ska leta efter.

Nä, nu klagar jag bara massa igen.

Vi har födelsedag i familjen idag och jag får nöja mig med att ha kunnat fira pappa i veckan med alla sorters tårta och bakverk. Andra sidan rondellen klarar jag. Täby går inte.

Nu pulserar det i pannan. Vet inte hur många triptaner jag tog förra veckan, orkar inte gå och kolla i sovrummet. Orkar på sin höjd gå och ta piller. Igår hade jag diastoliskt tryck på 99 igen. Kanske förklarar varför huvudet gör ont hela tiden.

Hur ont, lilla pojke?

Jag läste om att bli trodd av vårdpersonal. Det var en kvinna som åt morfinpreparat och kom in på akuten med svåra magsmärtor och de tittade knappt på henne utan sa att hon såklart hade förstoppning för att hon valde att äta så mycket morfin. Sen fick hon lavemang och så ont av det att hon svimmade, flera dagar i rad, men ingen mat och knappt nåt att dricka. Ingen smärtlindring för de ursprungliga problemen eller dem hon åkt in akut för. Massa hemska stunder senare upptäcktes nån sorts växt på tarmen, jag har glömt. Hennes man fick ryta till och då visste läkaren inte ens att frun inte fått mat på flera dagar. Vårdpersonalen hade dömt henne som drogmissbrukare, inte nån som tog smärtstillande mot svåra skador. Och som nån med förstoppning med egen skuld, inte ett faktiskt medicinskt problem.

Historien berör mig såklart mycket, för att jag är empatisk, lättrörd, sjuk och själv har blivit misstrodd av vårdpersonal.

Men den jobbigaste historien handlar om en liten pojke på fem, sex år. Han hade i flera år lidit av svåra magsmärtor, jag minns inte vad det var för fel. En gång började han kvida och hans mamma tog honom till akuten, där hon i princip blev skrattad åt. Den pojken har ju inte ont, det ser du väl själv, han leker ju. Ja, pojken satt vid nåt bord med lego. Men menar ni att den som har svår, långvarig smärta måste ha ett visst lidande ansiktsuttryck? Måste ligga ner och vrida sig i plågor? Att hen måste sluta tänka, reagera, leva, följa sin favoritserie, läsa debattartiklar eller serietidningar, bara spy och ha feber så man säkert märker att de inte är som de friska?

Den som alltid har ont kan inte reagera likadant på det som en som har ont några dagar. Den som har influensa någon vecka reagerar inte på den som en som har influensasymptom i decennier. En person som tar sitt första glas vin blir fullare än alkoholisten som dricker en flaska till frukost (eller vad som nu är en fullgod alkoholistfrukost, jag har noll koll på sprit). Att man är så van vid nåt negativt att man inte längre orkar reagera med stora åthävor betyder inte att man inte känner nåt.

Och pojken med magproblemen som "lekte", han får mitt lättrörda hjärta att blöda. Han var mer van vid smärta än andra sexåringar och orkade inte skrika och vrida sig i plågor jämt. Han ville ha ett liv.

Att folk inte reagerar som man förväntar sig att de ska, betyder inte att deras kamp är så liten som det ser ut. Se människan, heter det. Ibland räcker det bara så långt som näsan räcker och det behövs också omtanke, empati, insikt, erfarenhet och kunskap.

Lättad

Idag var mitt blodtryck nere på 133/84 fast jag just satte mig i soffan. När jag tänker på den värsta huvudvärken så blir jag så tacksam. Mina mediciner hjälpte inte och värken var så svår att jag inte fick mer ont i huvudet när jag fick migrän, bara annorlunda. Inte var det lätt att avgöra när det var migrän, och sen fick jag det oftare när jag gick med sån svår huvudvärk. Jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Ser mig själv som en människa, vem som helst, som det är synd om. Ja, det var jobbigt, och än är det inte över, även om det värsta blev kontrollerat av betablockerarna.

Jag har nog inte uppfört mig som en som har sprängande huvudvärk. Jag klagar massa här, men inte i verkligheten, i alla fall inte till Mikael. Jag tycker vi borde ha roligare saker att prata om. Vill inte att han ska bli gift med en som bara klagar och som han måste vårda. Jag har fortfarande rädslor för vårt äktenskap. De i min familj som varit med om skilsmässa blev överraskade, så alltså vet man kanske inte förrän efteråt vilket strå som gjorde att kamelens rygg gick av. Jag tvivlar inte en sekund på Mikaels kärlek och hans beslutsamhet att alltid vara gift med mig, oavsett vad, men jag har inte bra pejl på vad som är outhärdligt. Jag vet inte hur sjuk jag kan bli och samtidigt fortsätta vara älskad.

Där har vi nog problemet, pudelns kärna (som jag hade behövt psykologen till, han som är så bra men aldrig verkar kunna vara där). Jag tror inte att jag är värd att älskas om jag blir för "oduglig". Ja, detta är så typiskt, jag blir alltid deppig när jag har migrän. Det måste vara nåt med dopamin eller serotonin eller vad man nu mår bra av. Ja, men om jag har migrändepp ska jag kanske inte ta mig på allvar, fast jag ska nog komma ihåg att arbeta på att lösa upp knuten, pudelns felaktiga kärna. Man är värd att älskas alltid, jämt, oavsett vad man gör, oavsett vem man är, oavsett hur självständig och beundransvärd man är.

En av mina finaste upplevelser angående barn förutom åren i Borås med Elsa och Kajsa, är när P&K var här med N och B, och B var fyra månader. Precis så gammal att hon var lite stadig och gick att hålla i, men inte så gammal att hon blivit särskilt tung än. Jag höll henne en stund, blev trött av ljudet inne, så jag ställde mig på framsidan och bara höll henne, luktade, älskade, njöt. Och jag blir alldeles gråtfärdig när jag skriver, fast det är flera år sen och jag berättat det flera gånger förr. Fast hon inte var särskilt medveten om nåt än, så gav hon mig en sån fin gåva när hon somnade på min axel. Alla år av barnlöshet och längtan låg i mina armar och viskade Jag är ett barn, och jag älskar dig. En av de allra vackraste stunderna i hela mitt liv. Det gjorde hon för mig när hon inte kunde mer än äta och sova. Så visst har VARJE människa ett oändligt stort värde, oavsett allt man komplexar till det med. Varje människa har oändlig kärlek att ge, och varje människa är värd att få all kärlek som finns. Jag måste komma ihåg det. Och om det är nån därute som liksom jag glömmer bort det ibland, så minns att det faktiskt är så. Du är värd allt. Bara hämta mera snytpapper, fräs, och ta nya tag. Jag hoppas det känns bättre nu.

Måndagsbuketten

En evig cirkel

Precis som livet går i cirklar, några föds och några dör, så går modet i cirklar. (Fast jag är inte säker på om det verkligen på riktigt har varit modernt med vita strumpor förutom på äldre kvinnor i amerikanska mellanvästern.) Men här har ni i alla fall ett par relativt vita strumpbyxor, straight from the runway. Kom ihåg var ni såg det först. Om nu den grejen tar sig, det säger jag inget om.

Väder

Nu är jag ju inte precis känd för att ha gott minne, förutom när det gäller mat. Men jag kan inte komma ihåg när det senast regnade. Kanske har det inte regnat för att det snöade förra gången det var nederbörd. Kanske regnade det förra veckan men jag gick inte och hämtade posten så jag märkte inget. Men hur som helst så tycker jag att vi har bättre väder här i huvudstaden jämfört med i Göteborg eller Borås. Och inte blåser man bort heller. Jag tycker vi har bra väder här. Och eftersom vi inte har fått sommarväder än, med getingar och kokhet lägenhet, så är jag rätt nöjd. Man får försöka komma ihåg när man är nöjd, så blir fördelningen av glädje och sorg, i minnet alla fall, rosigare.

Drottningen av England har fyllt 90, Prince är död, folk lever och dör och skiljer sig och lär sig gå. Livet.

Döden.

Livet.

Försenad måndagsbukett

Bara för att jag glömde blommorna i måndags får ni här ett överflöd av tolkningar, den ena bredare än den andra. Och när ni tror att jag har fått med en bild av misstag, leta då lite till! Blommorna är också en försenad present till Sara, som fyllde "dan före dopparedan" idag, ja, igår. Njut så det sprutar ur öronen på er. Det finns nåt som passar alla, hoppas jag.