Mikael och jag såg den allra minsta lilla bebis i lördags. Den såg helt ny ut men var fyra veckor. Låg i sin fars famn och sov. Och folk med bebisar och hundar kan man alltid prata med, även om man inte känner dem. Men tillbaka till den här bebisen. Den spretade med fingrarna i sömnen och det såg så festligt ut.
Apropå festligt så höll jag på att hoppa högt idag. Var på apoteket och hemköp, väldigt kort tur på hemköp, men det var en månad sen sist jag var ute, och jag var på så dåligt humör. Men just det, jag skrek nästan till när jag höll på att gå rätt in i en renrumpa! Det var nåt med polarbröd, antar jag, men hjälp vad chockad jag blev. Det säger inte mycket, jag hoppar till av allting, men idag var det i alla fall befogat.
2 kommentarer:
Nu känner jag mig så anti, men jag giller verkligen INTE att alla tror att man kan prata med en när man har bebis. Det är då man e som mest stressad ute på stan. Måste hinna allt när den sover eller fullt sjå att hålla unge glad OCH få saker gjorda och så stoppas man heelaaaa tiden av välmenande tanter och farbröder med all tid i världen... GAAAHHH
I kyrkan går det oftast ok, då får man finna sig i att en liten prat med bekanta ingår i dagens aktiviteter, och de får finna sig i att man ursäktar sig. Kyrkgående är en frivillig social begivenhet. Men ute på stan? Säg sött barn and move on, people!!!
Livet e inte lätt för oss med sockersöta knubbisar hör jag på mig själv.
Jag förstår absolut ditt argument. Nu menade jag väl att man har nåt att prata om om personen har bebis eller hund, på samma sätt som svenskar börjar prata med folk på sommaren. Inte att man har rätt att prata med bebis-/hundmammor, eller fördenskull känna på allas gravida mage.Och vi hade den goda smaken att bara stanna hos bebin i högst en minut. Vilken tur :)
Skicka en kommentar