Fira far

Var hos mamma och PAPPA idag. Trevligt. Pappa fick en present han fått förr och uppskattar, en miniprenumeration på Råd & rön. Och så fick han träffa alla sina barn, live eller på Skype, och 50% av barnbarnen.

Ja, den här dagen har varit väldigt trevlig men också väldigt för mycket.

Blev ledsen för att jag är så tjock. Såg dels gamla foton av mig själv för många kilo sen, plus att jag såg min syster, som är smal och för övrigt så lik mig. Därför blir det så påtagligt när jag ser henne. Inte hennes fel alls såklart, bara jag som hänger upp mig. Jag var så glad i våras när jag hade gått ner 16 kilo. Nu känner jag mig väldigt självmedveten igen. Var inte kul att se mig i skypekameran, och veta att min bror med flera såg mig. Jaja, jag får lära mig att hantera denna fåfänga. Och försöka få ork att ta itu med lchf igen. Jobbigt när jag är minikraschad eller försämrad eller vad det nu är.

Så blir jag också ledsen och avundsjuk på den kontakt min familj orkar ha med varandra. Det är så trist att vara såhär dålig. Minns att jag var deppig förra sommaren när Johan och tjejerna kom. Jag orkar knappt leka med dem, Mikael fick vara huvudvuxen för dem när vi passade dem. Och om jag får fler syskonbarn så blir jag glad, men blir ledsen när jag tänker på att jag inte kommer att orka passa dem, kanske bara hålla i dem litegrann ibland. Jag älskar barn, ju.

Jag vet att man inte förtjänar folks kärlek, men jag känner mig ledsen för att jag inte orkar göra de flesta av de saker som stärker förhållanden. Vill så gärna vara vän med Bella och Mia, såg hur Bella plirade mot mig på Skype innan hon kom på vem jag var.

Är glad att Mikael och jag har byggt vår relation på vänskap, för den kan vi stärka här hemma, när jag ligger i soffan. Och ibland orkar jag ju inte prata med honom heller. Tänk också om jag var en sån plastmormor som kunde passa barn. Som orkade bjuda folk på middag. Ja, vad som helst faktiskt.

Nu verkar det mest som jag är en sån som klagar, och då gör jag mig också ledsen. Var det femte gången jag skrev ledsen i det här inlägget?

Att man inte orkar gå i affärer eller arbeta eller pyssla med sin hobby är ju sorgligt nog. Men när man längtar efter människor men inte orkar träffa dem, eller prata med dem, då känns det väldigt känsligt. Väldigt lätt att känna sig utanför och ensam och oälskad.

Och förfärligt självcentrerad. Man borde ta sig samman. Denna eviga sjukdom, denna eviga sorg.

Men jag blev glad över att höra min brors fina göteborgska.