Jag läste nyss en fråga på Pinterest: Vilken populär tanke som råder i världen tycker du är fel?
Förutom att alla ska minska på fettet och äta massa frukt, och ta statiner mot kolesterolet?
Jag är ju lite allergisk mot Camilla Läckberg. Men för inte så länge sen läste jag att hon sagt om senaste förhållandet att hon ju är lite äldre nu och har ingen tid att vänta, så typ hoppa ner i kärleksbåten på direkten.
Jag tycker precis tvärtom. Bara för att man är 40 eller 50 så har man inte rätt att ge barnen ännu en plastförälder, ännu mer fullt ös och sen separation om fyra år.
Man har lärt sig genom alla livsfarliga hollywoodfilmer att kärleken ska stavas med stort K, att den inte bara inträffar utan sveper med en.
Men det är inte kärlek, det är förälskelse. Kärlek kommer inte utifrån, den kommer inifrån. Den drabbas man inte av, den väljer man. Varje dag. Ska jag älska min man idag också, fast han beter sig som en idiot? Det är nog den rätta frågan om kärlekens natur.
Ja, delvis såklart. Kärlek är inte ett trist fängelse med en idiot till make. Kärlek är underbart, spännande, tryggt, glatt, roligt. Men det är ett val. Igår var Ken Follett på Skavlan. Han träffade sin nuvarande fru när båda var gifta med nån annan. Sånt händer. Men varför händer det? Jo, för att personerna inte är så kära i sin partner att tanken på att älska nån annan är absurd. De har inte bestämt sig för att de trivs bäst med den de är gifta med.
Detta förutsätter dels att man gör sin hemläxa innan man säger ja. Är förälskelsen rimlig, det vill säga kommer jag att kunna stå för de löften förälskelsen vill ge när det bara finns vardag kvar? Är man kär i kärleken eller i personen?
Det förutsätter också att man är lojal mot den man har valt. Att man inte ställer sig på någon annans sida mot honom. Det betyder dock inte att man ska tiga och ta emot, men att man löser problemen genom samtal i äktenskapet, inte utanför det. (Självklart kan man behöva tala med utomstående, men inte istället, utan också.)
Jag blir så ledsen när kärleken inte längre är livslång. Det verkar som om många inte varken tror på eller vill ha tills döden skiljer er åt.
Jag tycker inte det är konstigt att barnen är otrygga nuförtiden. De vet inte om de får se sina föräldrar mer. Både tidigt dagis och brutna vuxenrelationer tror jag skadar barn. Jag säger inte att man ska stanna i missförhållanden för barnens skull, men varför är äktenskapet (eller ännu värre, samboskap) en båt utan åror, som ingen planerar, har framförhållning till, styr.
2 kommentarer:
Kanske att man själv är den viktigaste personen i universum? Det tror spädbarn, men förr fostrade man bort det och fick barnen att inse att andra människor är lika viktiga som man själv.
Synas, höras, kräva respekt - lite gammaldags ödmjukhet skulle inte skada.
modren
Det här är så kulturellt betingat och för mig finns det både plus och minus och allt mittemellan när det gäller den här frågan. Att älska någon i evigheters evighet tror jag går alldeles utmärkt, men att leva med någon lika länge är inte alltid lätt. "It takes two to tango." Det är också så att man ALLTID köper grisen i säcken och man får ibland sådant som faktiskt inte stod med på innehållsförteckningen.
Jag håller med dig i mycket och jag önskar också att människor ansträngde sig mer. Att det finns 240 000 registrerade i Sverige på Victoria Milan säger väl en del... Jag vet också att många yngre här i trakterna har svårt att "settle down" trots att de väl någonstans delar önskan att hitta en evighetslång relation. Det finns ju alltid någon som kan vara bättre! Det där att det alltid finns något som kan vara bättre sätter nog käppar i många hjul, men det är verkligen inte det som är orsaken till alla skilsmässor. Dessutom är vi ena riktiga kärlekssökare. Jag tror det ligger i de flestas natur att inte vilja vara ensamma och känner man sig ensam också i en relation är man kanske mer öppen för att hitta något annat?
Hur som helst. Relationer är synnerligen intressant som studieämne, men också att uppleva på egen hand. Som tur är har både jag och K fått putta och dra båda två. Det har gjort oss starkare tillsammans och vi vet att det finns både upp och ner i passionen, men mest är det faktiskt vardag. Inte sant? Tjingeling och ursäkta mitt långa tragglande. (Jag har naturligtvis något viktigt att göra, så jag försöker skjuta upp så gott jag kan.
Hoppas att du inte är allt för illa trött efter fallet. Kram!
Skicka en kommentar