Skillnad på folk?

Läste nyss ett inlägg på fb från en polis som hade varit på bio med en kompis. De såg en kvinna som ömsom skrek ömsom pratade med människor som inte fanns. De såg att hon var barfota och hade sjukhuskläder och förstod att hon avvikit från en vårdinrättning. De närmade sig kvinnan men hon var inte kontaktbar så de ringde 112 men följde efter kvinnan tills de uniformerade skulle komma och kunna ta hand om kvinnan. De gick på en stor gata i Stockholm och mötte hundratals människor. Ingen hjälper kvinnan. En del pekar och skrattar.

Jag tänker på terrorattacken på Drottninggatan. Då hade en barfota, sjuk kvinna fått massa hjälp, då när Stockholmarna visade sig från sin bästa sida. Kanske man inte vågar ingripa om en grupp, kanske med vapen även om knytnävar och fötter räcker långt, ger sig på någon, eller om en kvinna ofredas. Kanske vågar man inte heller agera när man ser nån som rymt från sjukhuset, man kan vara rädd att förvärra något om man gör fel. Man måste få vara rädd om man är det. Men man ringer 112. Man skrattar inte, pekar inte finger.

Jag tänker på om min man skulle råka ut för något som har med hans diabetes att göra. Riskerna är ju oändligt mycket mindre nu med den kontinuerliga mätaren, men ändå. Skulle folk peka finger åt honom och skratta om han låg på gatan och krampade?

Jag är inte den med mest energi och hade förmodligen inte orkat ta ansvar för en psykiskt sjuk person. Men alla kan ringa 112, och alla kan låta bli att hånskratta. Min man var på väg till ett möte i veckan och kom sent för att han hjälpte någon som fått motorstopp. Jag minns hur jag redan som barn ville gifta mig med någon som var snäll. Det är essensen i att vara människa.

En liten person räckte ut handen till mig ikväll. Kände sig lite orolig och bad om bekräftelse, med inte så många ord. Att någon vände sig till mig i en svår stund är den finaste gåva jag kan få. Det betyder två saker. Ett, att de vet att jag bryr mig, två, att de vet att jag försöker hjälpa. Kan man få finare komplimanger?