Dagens aha-upplevelse!

Jag såg ovanstående på Pinterest. Tyckte det var klokt. Men så slog det mig att om man inte låter budgeten handla om pengar utan om energi, och i mitt fall extremt lite energi, så är det lika sant! Jag minns att arbetsterapeuten på Sköndal brukade säga att jag ger mig själv mera frihet när jag tillämpar pacing, för att det jag väljer att göra är det som är viktigt för mig, och inte att jag har lagt energin på att plocka ut tvätten fort istället för långsamt. Jag hör ju att det är sant, men det är nåt i mitt hjärta som opponerar sig. Att begränsa mig är trist och jag tycker absolut inte om det!

Sen, och det här har Mikael och jag pratat om många gånger, så har jag i min barn- och ungdom lärt mig att fort är bra. Det kunde ta mig tre timmar att stoppa in disken och torka bänkarna, för att jag var långsam. Fort var bättre! Och före det när jag skulle städa mitt rum, så tog det ofta en hel dag för jag hittade så mycket intressant som jag inte kunde låta bli att läsa/leka med. Och sen när jag spelade cello så var det alltid bara tal om att göra max tills man var klar. Om man ska träna en halvtimme så ska man spela hela tiden, inte sitta och drömma -- eller pausa -- för då slösar man tid och färdighet man kunde ha vunnit. Och hur tråkigt jag än tyckte det var (och det var dödsens tråkigt långa perioder, när jag fick spela Dotzauers Etüden i vad som kändes åratal. Jag hatade den boken, men älskade när jag fick spela stycken där  mamma kompade på flygeln) så satt man där och spelade utan att känna efter om man avskydde det. Man höll på tills man var klar, så var det bara.

Mikaels barn- och ungdom präglades däremot av sport. Och han har lärt sig att man inte orkar hålla maxnivå hela tiden, och att om man håller en fart man orkar så kommer man faktiskt i mål fortare än om man tar ut sig för mycket så man måste återhämta sig innan man kan fortsätta. Som liknelsen om haren och sköldpaddan, med viss modifikation. Men jag har inga upplevelser som stöder det. Mamma med sin rygg har ju oftast passat på när hon kunde vara uppe, och inte känt efter så mycket (för då får man inget gjort) och sen lagt sig igen. Och jag är specialist på att göra likadant, i alla fall att inte känna efter och passa på med fler saker när jag ändå är igång.

Men om självdisciplin ekonomiskt leder till att man kan få det man verkligen vill ha istället för det man bara vill ha just nu, vilket jag ju förstår i både hjärta och hjärna, varför har jag så svårt att acceptera det när det gäller min energi? Orden är ju dessutom förvillande lika, energi och ekonomi.

Jag ska påminna mig oftare om att jag visst vet att oönskad disciplin leder till större frihet.