Ableism

En god ME-vän skriver en bra blogg om ME (väldigt informativ och tar upp generella problem med denna kroniska sjukdom, till skillnad mot min blogg som är en högst personlig blogg som råkar handla mycket om ME) och som heter Mitt eremitage. Där fanns idag ett inlägg om ableism. Jag är lite dålig på vad det egentligen är, men vet att det är när samhället prioriterar normfungerande så att funktionshindrade får problem. Det står om en undersökning som gjorts om hur folk skulle tycka om det började en funktionshindrad på deras arbete, och 8 av 10 säger att de skulle kunna tänka sig det (enligt SVT), och det bedöms som ett mycket positivt resultat.

Men då säger Eremiten:

Byt ut ”funktionsnedsättningar” mot mörkhyad, lesbisk, jude eller tjock – skulle det vara okej att ställa en sådan här fråga då? Skulle det vara okej med tidningsrubriker som skanderade: ”Allt fler är positiva till att jobba med mörkhyade/ lesbiska/ judiska/ tjocka personer”? Och som sedan framställde svenska folket som extra goda eftersom de faktiskt i hög grad kan tänka sej att jobba med ”såna”? Nej, det vore naturligtvis en stor skandal. Kanske rent av skulle bedömas som diskriminering och förtal? Men när det gäller personer med funktionsnedsättningar är visst detta beteende helt okej? Till och med lovvärt?

Jag blir riktigt chockad först när jag läser orden mörkhyad, lesbisk, jude, tjock. Först då inser jag hur absurt och förfärligt det är. Rasism och sexism bottnar ofta i att man ser ner på andra, medan ableism ofta är osynligt, man ser inte ner på de funktionshindrade utan tänker över huvud taget inte på dem. Ett exempel är att när jag röstade till riksdagen så gick Mikael och jag dit, han på sina ben och jag med Msrve, min lilla elrullstol. De hade lagt ut en liten ramp över den ca decimeterhöga tröskeln in till vallokalen. Men rampen var väldigt kort, dvs det blev en väldigt tvär backe uppåt som var obehaglig att ta sig upp för och jag råkade faktiskt skrika till när jag kom över kanten. Jättefint att de har ramper för rullstolar, men jag är rätt säker på att det inte är rullstolsburna som hade konstruerat ramperna utan friska som bara tänker ur ett friskt perspektiv. Och det är just det som är problemet

Jag tänker på mitt dåliga självförtroende för Mikaels och min ojämlikhet i kombination med hemska och sorgliga berättelser jag läser i ME-grupperna om partners oförstående och ibland till och med elakhet inför att leva med en sjuk, och jag stelnar inför frågan Undrar hur många av 10 som skulle kunna tänka sig att vara gift med en funktionshindrad? Min man är en ängel i det avseendet, och det är JAG som har problem med att jag är sjuk, inte han.

En mycket god kvinna, vän till familjen sen min barndom, och som arbetat med psykiskt sjuka, berättade för min mamma att hon hade sagt till sin son som var ganska jämgammal med mig att det är så viktigt att gifta sig med en som är frisk. Nu ville jag inte gifta mig med honom heller så det gjorde inget, men den kommentaren har sårat mig i decennier. Att det finns mammor som lär sina söner att de inte ska gifta sig med såna som jag? Och mammor som är snälla, omtänksamma, fina människor som aldrig hade sagt nåt ont om mörkhyade, lesbiska, judar eller tjocka.

Plötsligt tänker jag på en ung tjej jag känner som kämpar med sin självbild och drömmer om diverse skönhetsingrepp. Har man idoler som Kardashians och Bianca Ingrosso och älskar program som Paradise Hotel så lär man bli influerad av det tänket. På Babel handlar det aldrig om hur nåns kropp ser ut. Men ändå avskyr jag att jag är tjock, trots att hjärnan är det viktigaste för mig. Vi blir matade med så mycket som vi inte ens tänker på, förutom det vi väljer medvetet och som innehåller fler budskap än de vi märker.

Så idag, nu, ska jag mata mig själv med tanken att jag inte bara duger som jag är, utan också att jag är fantastisk och underbar, precis som jag är. Tjock och rullstolsburen, men med hjärta, hjärna och en glimt i ögat. Och en filmstjärna med lite smink!