Alltså, min Mikael

Kolla vad han kommer hem med. Först får jag spaghetti Carbonara, en färdigmat men lite finare än de där frysta maträtterna. Och så orkade jag göra sallad till bara för att det bara var att mikra den andra. Mikael hade ätit innan jag gick upp. Och sen har han alltså köpt en pannacotta, som jag älskar, som är så vackert dekorerad att jag måste ta ett kort. Jag vågar knappt bryta förtrollningen genom att stoppa ner skeden i den. P.S. Chokladen hade ätbart guld på ena sidan.

P.S. Nu är de skälltokiga småhundarna riktigt upphetsade. Det låter som om vi har en skock ankor utanför fönstret. Och jag orkade inte dra igen fönstret. Men det borde väl snart vara slut på sommaren så man kan stänga igen alla fönster för gott. Kvack kvack.

Glamping

Glamping är en sammanslagning av orden glamour och camping. Glamour vet jag inte nödvändigtvis om jag är så förtjust i, men att göra om en husvagn på insidan är en av mina drömmar. Och här är en inspirationsbild. William Morris-tapet i husvagnen, det är grejer det.

Dagens aha-upplevelse!

Jag såg ovanstående på Pinterest. Tyckte det var klokt. Men så slog det mig att om man inte låter budgeten handla om pengar utan om energi, och i mitt fall extremt lite energi, så är det lika sant! Jag minns att arbetsterapeuten på Sköndal brukade säga att jag ger mig själv mera frihet när jag tillämpar pacing, för att det jag väljer att göra är det som är viktigt för mig, och inte att jag har lagt energin på att plocka ut tvätten fort istället för långsamt. Jag hör ju att det är sant, men det är nåt i mitt hjärta som opponerar sig. Att begränsa mig är trist och jag tycker absolut inte om det!

Sen, och det här har Mikael och jag pratat om många gånger, så har jag i min barn- och ungdom lärt mig att fort är bra. Det kunde ta mig tre timmar att stoppa in disken och torka bänkarna, för att jag var långsam. Fort var bättre! Och före det när jag skulle städa mitt rum, så tog det ofta en hel dag för jag hittade så mycket intressant som jag inte kunde låta bli att läsa/leka med. Och sen när jag spelade cello så var det alltid bara tal om att göra max tills man var klar. Om man ska träna en halvtimme så ska man spela hela tiden, inte sitta och drömma -- eller pausa -- för då slösar man tid och färdighet man kunde ha vunnit. Och hur tråkigt jag än tyckte det var (och det var dödsens tråkigt långa perioder, när jag fick spela Dotzauers Etüden i vad som kändes åratal. Jag hatade den boken, men älskade när jag fick spela stycken där  mamma kompade på flygeln) så satt man där och spelade utan att känna efter om man avskydde det. Man höll på tills man var klar, så var det bara.

Mikaels barn- och ungdom präglades däremot av sport. Och han har lärt sig att man inte orkar hålla maxnivå hela tiden, och att om man håller en fart man orkar så kommer man faktiskt i mål fortare än om man tar ut sig för mycket så man måste återhämta sig innan man kan fortsätta. Som liknelsen om haren och sköldpaddan, med viss modifikation. Men jag har inga upplevelser som stöder det. Mamma med sin rygg har ju oftast passat på när hon kunde vara uppe, och inte känt efter så mycket (för då får man inget gjort) och sen lagt sig igen. Och jag är specialist på att göra likadant, i alla fall att inte känna efter och passa på med fler saker när jag ändå är igång.

Men om självdisciplin ekonomiskt leder till att man kan få det man verkligen vill ha istället för det man bara vill ha just nu, vilket jag ju förstår i både hjärta och hjärna, varför har jag så svårt att acceptera det när det gäller min energi? Orden är ju dessutom förvillande lika, energi och ekonomi.

Jag ska påminna mig oftare om att jag visst vet att oönskad disciplin leder till större frihet.

Dagens konst

Hittade nyss den här underbara målningen på Pinterest. Konstnären heter Mary Rountree Moore. Vad som särskilt imponerar på mig är att det som ser ut som ett landskap med stor detaljrikedom är uppbyggt så minimalistiskt, med mest bara streck. Det är som när nån ritar fem streck och så är det ett ansikte.

Jag är ganska dålig på att måla. Vi har ett spel som är som viskleken fast man ritar, och så skriver nästa person vad det ser ut som, och sen ritar nästa person det ordet osv, på kort som man vänder bort så man bara ser det senaste. Det brukar vara ett väldigt roligt spel att spela och jag brukar väl inte precis vara bäst om man säger så. Så jag blir väldigt imponerad när nån kan säga väldigt mycket med väldigt lite. Både streck och ord. Min kusin, fd journalist, har förmågan att berätta hela berättelser med sex ord. Och jag kan nästan inte säga nånting utan minst 100 ord. Så jag slutar nu och låter bilden säga tusen ord. Eller mer, faktiskt!

Min nya självförtroendekick?

Idag fick jag en kontaktförfrågan på Pinterest igen. Nu var det en kille i doktorskläder. Han såg väldigt snygg ut, och en egen doktor kan ju vara behändigt. Och han hade 4 pins också, så han har ju ansträngt sig lite :-) Mikael sitter säkert, där blir det inga förändringar, men när han dör kan jag gifta mig med en snygg läkare. Inte för att jag vill bo i USA. Men det vore trevligt att bo nära Johan och hans familj. Men när Mikael dör är barnen säkert stora och jag kan vara så dålig att jag inte ens orkar läsa mail. Kanske ingen bra plan ändå. Och mitt foto på Pintereat är säkert väldigt mycket snyggare än jag brukar se ut, fet och osminkad med dubbelhakorna i honnör. Och folk letar nog inte direkt efter nån som är sängliggande. Men man kan alltid låtsas. Så mycket man behöver för att må bra!

Dagens klokord

Jag har ett fruktat vårdbesök imorgon hos en läkare jag inte litar på eller gillar. Men man kan ju inte välja mellan en kortlek av läkare. Men Mikael kan inte vara med så jag har förberett mig extra mycket om en fråga, och den andra stora frågan hade jag tänkt ignorera, men sen kollade jag på proverna och den kommer att behöva åtgärdas och nu har jag inte förberett mig för det och hjärnan blev ju mos av att skriva ner det jag skulle komma ihåg om det andra så nu är jag nervös. Så jag surfar lite hysteriskt på Pinterest för att lugna mig och glömma min nervositet.

Fick precis en kontaktförfrågan från en man (kan de inte hålla sig till Tinder och sånt och vi som är lyckligt gifta kan slippa dem? För han hade inga anslagstavlor och inga pins, så han har inte en verklig kontaktförfrågan angående nåt gemensamt intresse som jag också pinnat). Skillnaden var att han hade full militäruniform, sån man har när man krälar i öknen, med hjälm också, och en stor himla k-pist! Okej att militäruniformer är snygga, men då ska det snarare vara festuniformer som prinsar har på bröllop! Inte em kamouflagefärgad jacka med hjälm och byxorna instoppade i boots och ett VAPEN! Jaja, jag tänker inte ens titta på vad han skrev. Den enda jag gjort det med var den där alldeles äkta Keanu Reeves, eller om det är Reaves. "Han" skrev bara Hello. Om han hade sagt nåt riktigt, som en komplimang om mina ögon och nåt specifikt om mina anslagstavlor hade jag nog inte kunnat hålla mig från att svara, eftersom jag så gärna vill att det ska vara riktige Keanu.

Men jag läste faktiskt en bra grej som jag direkt tolkade till att syfta på män, ämnet trogen. "Att inte få vad man vill kan vara bra". Och det är det ju. Jag försökte ju med allt jag hade att hitta nån att dela livet med. En kille var jag ihop med intensivt men kort, och jag är såååååå glad att han gjorde slut. Jag vet inte om jag hade märkt allt som jag vet nu med facit i hand och gjort slut själv, eller om jag hade varit gift med honom nu och olycklig. Jag har haft en del andra i ungefär samma situation där man senare ser vilken bana de valt i livet och att den inte är ett dugg kompatibel med min, varken den jag tvingats på som sjuk, men inte heller små val som i 25-30-årsåldern inte är så signifikanta, men som på 50-åringar kan göra milsvid skillnad för perspektiv på livet och som kan vara oacceptabelt. Jag hade inte haft nåt emot att vara rik, men om det kommer på bekostnad av familjeliv och tid tillsammans, vassa armbågar i karriären och nästan lagliga affärer, så är jag inte intresserad.

Jag är verkligen glad för dem jag aldrig fick och som jag sörjde så. För den jag fick till slut var så mycket bättre än alla de andra, och jag dömer inga människor utan säger bara bättre FÖR MIG. Och självklart var han värd varenda minut av väntan.

Dagens bantningstips

Behöver en fest

Jag har nog aldrig blivit bjuden på en fest där man måste ha hatt på sig, som te i drottningens trädgård, men jag känner att jag behöver ha några stora blommor i håret. Vet ni nån lämplig tillställning?

Måndagsbukett på en måndag!

Den här kan jag ju inte låta bli att visa er. Är det nån som ännu inte vet vad min favoritfärg är?

Så skön brud!

Jag är med i en tysk grupp på fb och jag blir påmind om några av tyskarnas styrkor, ordning. Nya medlemmar välkomnas varje vecka med info om att många av deras frågor besvaras i dokumenten under Filer. 

Och de är så rättframma! En person frågade idag samma fråga som någon i gruppen frågar varje vecka, och istället för att säga svaret för femtielfte gången svarade personen som det var, att frågan ställs ofta och att hon kunde söka i gruppen på nyckelordet. 

Så här jag också velat säga ibland. Det är lite befriande när man får säga som det är och folk inte tar illa upp. Nackdelen kan ju vara att man upplever att kundservicen är låg eller att folk är sura av sig, men jag tycker det är befriande.

Nu i veckan såg jag följande på ett inlägg med en lång video:

Kan du sammanfatta lite kort, videon är ju faktiskt väldigt lång?

Nej, det har jag ingen lust med, det är ju alldeles för mycket information.

Värdelöst och underbart

Vi skulle ha kräftskiva idag hos Jojo. Jag har haft två aktiviteter (klippning och vårdbesök) i veckan och kände igår att jag nog inte hade hämtat mig nog mycket från dem, fast jag ställde in min dusch för att vila. Och idag försökte jag gå upp men jag blev helt slut av att gå och kissa så jag fick ställa in och lägga mig igen. Och det var ju helt värdelöst såklart.

Men vilket mottagande jag har fått i Mikaels familj, från början och tills nu. Jojo har tagit bilder och videor från kräftskivan och hälsade till mig, och jag blev så glad och rörd att jag lipade när jag hörde hennes röst säga Hej Anja!

Så även om det är värdelöst att jag ligger ensam på soffan så är det underbart att de tänker på mig och visar så mycket kärlek och omtanke.

Jag ska inte vara otacksam mot mamma och pappa, som kom förbi med stek till middag till mig, men ens föräldrar måste ju älska en. När folk gör det frivilligt så blir det mer påtagligt. Väldigt orättvist egentligen, för det finns ju ingen som på långa vägar har gjort så mycket för en som ens föräldrar.

Hur tränar man sig?

Jag skulle vilja träna mig på att se bra ut i hattar och sånt. Jag gör aldrig det. Den här bilden ser ju genomhäftig ut och så skulle jag gärna gå på bröllop. Men jag slår vad om att om jag tog på mig den skulle jag se ut som en mupp. Jag tror att mycket av hemligheten ligger i självförtroendet. En hatt är ganska krävande, och känner man inte i ryggraden att man är en sån cool person så syns det.

Ableism

En god ME-vän skriver en bra blogg om ME (väldigt informativ och tar upp generella problem med denna kroniska sjukdom, till skillnad mot min blogg som är en högst personlig blogg som råkar handla mycket om ME) och som heter Mitt eremitage. Där fanns idag ett inlägg om ableism. Jag är lite dålig på vad det egentligen är, men vet att det är när samhället prioriterar normfungerande så att funktionshindrade får problem. Det står om en undersökning som gjorts om hur folk skulle tycka om det började en funktionshindrad på deras arbete, och 8 av 10 säger att de skulle kunna tänka sig det (enligt SVT), och det bedöms som ett mycket positivt resultat.

Men då säger Eremiten:

Byt ut ”funktionsnedsättningar” mot mörkhyad, lesbisk, jude eller tjock – skulle det vara okej att ställa en sådan här fråga då? Skulle det vara okej med tidningsrubriker som skanderade: ”Allt fler är positiva till att jobba med mörkhyade/ lesbiska/ judiska/ tjocka personer”? Och som sedan framställde svenska folket som extra goda eftersom de faktiskt i hög grad kan tänka sej att jobba med ”såna”? Nej, det vore naturligtvis en stor skandal. Kanske rent av skulle bedömas som diskriminering och förtal? Men när det gäller personer med funktionsnedsättningar är visst detta beteende helt okej? Till och med lovvärt?

Jag blir riktigt chockad först när jag läser orden mörkhyad, lesbisk, jude, tjock. Först då inser jag hur absurt och förfärligt det är. Rasism och sexism bottnar ofta i att man ser ner på andra, medan ableism ofta är osynligt, man ser inte ner på de funktionshindrade utan tänker över huvud taget inte på dem. Ett exempel är att när jag röstade till riksdagen så gick Mikael och jag dit, han på sina ben och jag med Msrve, min lilla elrullstol. De hade lagt ut en liten ramp över den ca decimeterhöga tröskeln in till vallokalen. Men rampen var väldigt kort, dvs det blev en väldigt tvär backe uppåt som var obehaglig att ta sig upp för och jag råkade faktiskt skrika till när jag kom över kanten. Jättefint att de har ramper för rullstolar, men jag är rätt säker på att det inte är rullstolsburna som hade konstruerat ramperna utan friska som bara tänker ur ett friskt perspektiv. Och det är just det som är problemet

Jag tänker på mitt dåliga självförtroende för Mikaels och min ojämlikhet i kombination med hemska och sorgliga berättelser jag läser i ME-grupperna om partners oförstående och ibland till och med elakhet inför att leva med en sjuk, och jag stelnar inför frågan Undrar hur många av 10 som skulle kunna tänka sig att vara gift med en funktionshindrad? Min man är en ängel i det avseendet, och det är JAG som har problem med att jag är sjuk, inte han.

En mycket god kvinna, vän till familjen sen min barndom, och som arbetat med psykiskt sjuka, berättade för min mamma att hon hade sagt till sin son som var ganska jämgammal med mig att det är så viktigt att gifta sig med en som är frisk. Nu ville jag inte gifta mig med honom heller så det gjorde inget, men den kommentaren har sårat mig i decennier. Att det finns mammor som lär sina söner att de inte ska gifta sig med såna som jag? Och mammor som är snälla, omtänksamma, fina människor som aldrig hade sagt nåt ont om mörkhyade, lesbiska, judar eller tjocka.

Plötsligt tänker jag på en ung tjej jag känner som kämpar med sin självbild och drömmer om diverse skönhetsingrepp. Har man idoler som Kardashians och Bianca Ingrosso och älskar program som Paradise Hotel så lär man bli influerad av det tänket. På Babel handlar det aldrig om hur nåns kropp ser ut. Men ändå avskyr jag att jag är tjock, trots att hjärnan är det viktigaste för mig. Vi blir matade med så mycket som vi inte ens tänker på, förutom det vi väljer medvetet och som innehåller fler budskap än de vi märker.

Så idag, nu, ska jag mata mig själv med tanken att jag inte bara duger som jag är, utan också att jag är fantastisk och underbar, precis som jag är. Tjock och rullstolsburen, men med hjärta, hjärna och en glimt i ögat. Och en filmstjärna med lite smink!

Varför provoceras jag?

Läste en fin, stylad, positiv tanke på IG nyss: You can!

Men direkt tänker jag Nej, det kan jag inte, och så blir jag provocerad.

Jag tycker det är onödigt slöseri med emotionell energi, för det finns ju saker jag kan. Till exempel står jag ut med den här skitsjukdomen bättre än jag trodde att jag kunde och även om jag ser många öppningar för förbättring.

Jag skulle vilja reagera som att jag vet att jag kan. Men härom "morgonen" gick jag upp ur sängen, gick och kissade och började sedan gråta vid tvättbänken, för att jag kände att nu hade jag gjort av med all energi jag hade den dagen. På att gå och kissa? Jag hade inte ens borstat tänderna och klätt på mig! Hur ska man hantera hurtiga budskap då?

Och jag var ju och klippte mig och har sen dess haft ganska våldsamma smärtor i benen. Förstår att det är mjölksyra, vilket inte låter så farligt, men nivåerna är visst många gånger så höga som elitidrottare klarar ett par timmar sammanlagt i veckan, och det har jag hittills haft i flera dagar. Enda fördelen är att huvudet gör mindre ont när nåt annat är värre.

Men vi fick ju också goda nyheter i veckan, vi har mat att äta, vi älskar varandra, bilen går fortfarande, Ikea-katalogen har kommit och kanske också Mio.

Håll humöret uppe! You can :-)

My ideal day? Kan inte begränsa mig!

What does your ideal day look like?

Imagine your ideal day? How does it start? What do you do? Where are you? Who are you with? What makes it so ideal?

Det bästa svaret är hon som vann Miss USA i filmen om FBI-tjejen Sandra Bullock som sänds undercover för att hitta en mördare. På frågan om vad hon tycker är en perfekt dag, svarar hon Det måste nog vara 25:e april. Inte för varmt, inte för kallt, och man behöver inget annat än en tunn jacka. Hejdlöst.

Min drömdag är komplicerad. Om jag vore frisk skulle det ändå inte räcka med en dag, men jag säger några saker:

Make hamma hamma med Mikael
Gå på restaurang med Mikael
Äta middag och spela spel med barnen
Träffa bror med familj
Träffa syster
Träffa bror och fru och 4 tvillingar
Prata om djupa saker med mamma och pappa
Verkligen kunna göra nåt roligt med barnbarnen
Bada
Äta mat i naturen
Besöka Trosa
Tapetsera om hela lägenheten
Läsa grymt många böcker, gärna från biblioteket, de luktar så gott
Åka till Italien
Gå en kvällskurs
Gå i affärer
Gå på Liseberg
Åka skidor i de schweiziska alperna

Sy
Börja i svår kör
Baka bröd och kanelbullar
Ha ett jobbskrivbord. Vet inte vad jag skulle jobba med, helst författare eller doktorera i nåt
Vara smal igen
Sminka mig, ha vilken frisyr jag vill. Orka ta på örhängen en vanlig dag.
Måla naglarna, jämt

Duscha själv och ändå kunna göra nåt efteråt
Gå till kyrkan varje söndag och sjunga lungorna ur mig
Gå på utställning/museum

Gå på konserter
Åka till London, för typ 10e: gången
Åka till Paris för första gången, och Amsterdam, Wien, Bryssel
Åka runt i Schweiz och visa Mikael
Beta av så många platser i Italien att jag inte ens orkar räkna upp allt
Börja spela piano igen
Ta sånglektioner
Åka till Västindien och kanske låta Mikael lära mig att dyka
Gärna börja på universitetet igen och ta en ny magisterexamen
Anställa en kock som lagar god lchf-kost till oss
Och en Rut, när vi ändå är i gång
Köpa ett hus i Österhaninge

Organisera mina papper

Sälja allt jag inte använder på tradera

Gå på loppis
Lyssna på musik, massor
Dansa med Mikael

Gå på Svenskt Tenn

Ha fest för alla mina tjejkompisar

Köpa massor av kläder, skor, väskor, smycken, nagellack, för att jag ska visa mig för folk varje dag

Ha fest för alla ME-sjuka som precis som jag har blivit friska (för jag blir väl inte frisk förrän man hittar boten och då får alla andra den också)

Bjuda alla snälla människor på middag på Sundby Gård

Åka allt på Liseberg, flera gånger om (med Sofie, det har vi redan bestämt)

Ha en bokklubb

Det allra, allra viktigaste på dagen är att jag vaknar med Mikael (inte som nu, ensam, när han har varit uppe och hemifrån i många timmar) och att jag känner mig utvilad. Bara där blir jag lite rörd.

Sen skulle jag vilja vara snäll mot andra, typ ge bort bröd och bullar, göra tjänster till dem jag älskar. 

Men det går ju inte att säga vad man skulle göra på EN dag. Blir överlycklig av att läsa så många underbara grejer som står i listan men också ledsen för att det är så mycket som är omöjligt. Typ allt. Men så är livet, trist varar länge.

Nobelfesten

När jag får Nobelpriset i litteratur kan jag ha ungefär en sån här klänning på mig. Eller behövs det större vidd nertill för att vara en riktig galaklänning? Men jag har ju tid på mig att fortsätta leta, om man säger så.

Skoförälskelse!!!!!

De här skorna från 60-talet i siden villhöver jag. I 42. Tack!

Så annorlunda

Jag hatar också...

Jag är helt klart apan som alla känner

Jag har gått hos nuvarande frisörsalong dels när jag flyttade hit, men då klippte en person mig för kort och det var bara månader före bröllopet och det är jag ledsen för. Så jag har försökt hitta andra och valsat runt lite, men inte blivit riktigt nöjd nånstans. Det som är bra med den här salongen är att de inte har radio på och bara är två. Men idag tog de mer betalt än Janet gjorde förra gången, så jag får nog ta upp det nästa gång. Men klippningen kostar dubbelt vad Mikael betalar. Fast jag blir inte lika kraschad när jag slipper radioskval eller om det är en kille som klipps och fem av hans kompisar sitter bredvid och pratar med frisören och kompisen. Då kan det kosta en hundring bara men är ändå inte värt det.

Men sen har Mikael klippt sig där några gånger och brukade ha Vanna med sig och hon är så liten och förnäm och alla i centrum kommer ihåg henne.

Så förra gången när Mikael skulle hämta mig med rullstolen (jag hade gått från blomsteraffären precis bredvid men han skulle hämta rullstolen åt mig på tillbakavägen) så säger frissan Janet att hon nog trodde att det var Mikael som var min man. Hurdå????? Och idag hade jag en Maria för första gången, och som nästan direkt frågade om jag var gift med Micke. Nja, han heter Mikael, men Micke är nära nog. Här kan man inte vara hemlig, sa jag, varpå frissan svarade Vi vet allt om alla.

Klippningen var jättebra men dyr. Men att jag kan ta mig dit oberoende av Mikael betyder mycket, så jag kan använda hans hjälp när jag behöver den som mest, typ vid svåra vårdbesök.

Och inte medan man kan allt tänker man på det, men det betyder väldigt mycket att vara självständig, kunna klara sig själv i centrum, göra egna ärenden. Fast nu ska jag faktiskt sluta gå på apoteket, det är för långt, gör för ont. Nu blir det hemleverans kvällstid med Apotea. Hoppas inte de konkurrerar ut Apoteket, för det är ett värde med att ha utbildad personal framför sig. Men jag har ställt frågor på Apotea och fått ganska snabba och bra svar. Men jag måste gå efter vad som funkar i min livssituation och inte efter min politiska åsikt att det vore dåligt för Vh om vi miste Apoteket.

Men jag är glad för min "Micke"!!

Dagens handikappskämt

Var och klippte mig idag i mitt lilla centrum och mötte en bekant, M-E, utanför Apoteket. Han har en limousinfirma. Så ringde min man och limokillen hörde hur jag kallade min elmuppe för kometen (dels heter modellen Invacare Komet, men så tänker jag också på Komeeeeten i Emil i Lönneberga). Han sa att de inte heter komet utan Harley Parkinson. Det har jag skrattat åt flera gånger idag.

Han var också så generös, för trots att jag beställde min migrönspruta före helgen på apotekets hemsida så finns det ingen beställning. Och då har jag ju gått de där för många stegen i onödan och fått jätteont i onödan och det är pest!!! och så måste Mikael åka en gång extra imorgon. Det går inte att kombinera tiderna på min provtagning med apoteket, och sen vet jag inte vilken tid han har möte på kvällen. Jag menade mest att klaga på vilka problem det blir i folks liv om saker inte funkar. Men då säger han direkt att jag kan ringa honom om Mikael inte kan. Vilket hjärta av guld. Tänker jag för mycket på det börjar jag gråta och det undviker man helst.

Jag snöt mig förresten idag (är det nivån på bloggen nu?!?!?!), fräste knappt och blev allde!de stel av skräck i väntan på huvudvärken, men det hände inget som väl var. Alltså inget mer än att jag klippt mig i en timme och suttit utan nackstöd när nån drar i håret, och nacken skriiiiiker, och att jag haft så ont så länge att jag känner mig lite som om jag förlorar förståndet, plus att jag började dagen igår med att gå upp och kissa, och sen när jag hade rest mig upp (på toaförhöjningen som plötsligt känns jättelåg och jag knappt kommer upp längre) så blev jag så slut av ansträngningen att jag börjar gråta av trötthet. Fel, inte specifikt gråta, bara att det rullade tårar. Man får inte gråta, det gör smärtan värre. Men hade varit uppe i fem minuter och kände att jag hade fått nog egentligen. Att jag inte hade nån energi kvar för den dagen.

Men så tog jag mig samman och gick ut i köket och pratade med Mikael. Och en sak som bekymrat honom har löst sig på ett fantastiskt vis. Och då kunde jag inte låta bli att gråta av tacksamhet. Ibland går det bra, ibland går det åt skogen. Så länge eländet inte tar överhanden så får man väl vara tacksam.

Förresten fick Mikael lära sig ett ord igår som är när man inte är rullstols_bunden_ (jag, vet, man säger inte så, men för att belysa att man verkligen inte har några ben eller är förlamad eller så) utan kan gå några steg och har rullstolen som avlastning om man behöver gå mer än några steg. Precis så som jag använder min. Men jag har redan glömt av ordet. Bra att veta att det finns som begrepp.

För jag berättade väl om hon som blev påhoppad av en gubbe inne i ett köpcenter och han ville veta vilken sjukdom hon hade och hon skulle minsann inte åka elrullstol för han hade sett att hon kunde gå osv. Det har aldrig hänt mig, men man kanske ska vara beredd med ett svar på det också. Nej, jag orkar inte förbereda respons på _alla_ dumheter. Jag ska till vc-läkaren nästa vecka, det räcker att förbereda sig inför det... Ähem...

Ödmjukande, tacksamt

Jag läste just inlägget som hette imorgon och som handlade om vad jag hoppades på inför idag. Flera saker blev sanna, som att Mikael gjorde soppa, att jag visade ett plagg (en vinröd långärmad sidenaktig blus med lite rysch vid halsen), att jag i alla fall skrev ett kort till Jonte (fast det var inatt, eller igår natt, fast imorse på klockan, vad det nu heter), att vi såg på Diagnoskampen (och ME fanns med som alternativ idag också, nästan varje gång!), att vi skämtade med varandra (fast det hade jag inte kommit ihåg att önska mig) och att jag fick ett meddelande från en jag älskar. Det hade jag inte heller önskat mig, men blev väldigt tacksam för.

Men inlägget började bra, det är en fin tanke (som jag fick på Pinterest) att önska sig saker inför dagen som kommer och se hur mycket av ens drömmar som kan slå in på små eller stora sätt. Men sen blev det väldigt självcentrerat om min sjukdom igen. Jag har ju behov av att bearbeta saker, men det blir ju en förfärlig blogg om allting handlar om det! Jag minns mormor med all värme och kärlek som går, men jag minns också hur hon mot slutet pratade om sina olika fel och vad läkarna hade sagt osv. Så som gamla människor blir och gör. Och jag inser det och dömer ingen, men jag vill inte bli sån än. Mikael måste kunna prata om annat med mig, och det gör vi tack och lov. Men jag blev återigen ledsen idag för att jag skulle vilja ha stor fest på vår bröllopsdag och för mitt 25-årsjubileum med ME. Men jag kan inte ha fest, ens om den gjorde sig själv, för jag klarar inte att mingla. Ett par personer går bra, men inte 40 pers som jag drömmer om, alla som var med på bröllopet. Och det är svårt för mig att acceptera, och jag måste prata med nån om det, men det är inte rätt sätt att blogga om det. Jag vet att ni älskar mig, men man kan inte fresta på hur mycket som helst.

Så jag ska återigen göra en ansträngning att skriva om mig, men inte så mycket om min sjukdom. Jag borde verkligen prata med en psykolog, men nu hade jag väldigt dålig personkemi med den nya på Sköndal, så jag får försöka igen med psykiatrimottagningen. Annars finns det ju numera psykologer på nätet. Det kanske skulle funka. Och så kan jag prata om roliga, viktiga eller knäppa saker här.

Och det finns så mycket som förvirrar mig. Man vet inte ens om man kan tro på nyheterna längre. Så kanske behöver man stanna upp, andas lite, och tänka efter vart man är på väg.

Med rubriken menar jag att jag är tacksam för att det finns människor som bryr sig nog mycket om mig för att läsa vad jag skriver, och att jag är tacksam för det. Men också att det är en gåva att förvalta. Inte att man behöver göra sig värdig andras kärlek, men man behöver ju inte göra det onödigt svårt för folk heller.

Sen har jag en rolig sak, rättare sagt tycker jag den är rolig och det ör ju ingen garant för nåt. Mikael kallar ju bara sina barn och sin syster för deras smeknamn, annars säger han alltid folks hela namn. Jag tycker inte Micke passar riktigt på Mikael, så jag säger alltid hela hans namn också. Mikael är ett vackert namn, Micke är inte fullt lika vackert. Och jag kallar honom för älskling ibland, men i princip tycker jag såna där kärleksord låter lite töntiga. Jag är egentligen ganska oromantisk av mig och ord är viktiga så babe kan jag inte komma undan med utan att garva. Men jag har ett smeknamn på Mikael. På franska säger de typ mon chou-chou, som betyder mitt kålhuvud men används som älskling. Och franska är ju ett högtstående språk, chou slår ju babe varje dag i veckan. Till saken hör att Mikael ibland har kalla knän. Så nu heter han Michel froids-genoux (eller Mikael knä-kalle, eller alltså Mikael med de kalla knäna). Min froids-genoux är inte världens komplimang, men det är inte kålhuvud heller, men det låter vackert och Mikael är ett sånt geni att han kan nog mycket franska för att förstå mig första gången jag kallade honom för det. Jag tror jag vågar slå vad om att ingen har ett lika konstigt smeknamn på sin älskade. Men det är mitt, och hans, och då är det bäst.

Förresten hade Mikael lite lågt socker (inte så lågt så jag märkte det, men han möter ju jämt nuförtiden och fångar upp det innan han har börjat bli konstig) och ville inte äta dextrosol. Det förstår jag. Som söt krita, fy. Men han hade köpt zoo tablettaskar och tänkte att det var angenämare än druvsocker. Han frågade mig om jag ville ha en, och innan jag ens hade bestämt mig för om jag skulle säga nej men ändra mig, för att jag ville ha, men egentligen är jag ju fet, så sa han Tydligen :-) och kastade en åt mig. Så här har vi mannen som påstår att han har neuropsykiatriska problem med att läsa folk, och så läser han vad jag kommer att komma fram till om några sekunder.

Det var Kiera-PP ikväll igen på nån filmkanal och det är nog fjärde gången vi tittar på delar av den och han börjar lära sig karaktärerna och inte bara att de friar till varandra i hela den filmen, men att det förekommer en del frierier, visst, men att det är tre som är viktiga, de som Lizzie får, (plus 1b till skillnad från 1a) för att Jane Austen säger nåt med alla de frierierna och som är viktigare än pusselull, nu blir de kära. Och om vi bara får se på den ett par gånger till så kommer han att se den som en kritik av samhället och inte bara en romantisk tjejfilm. Då kanske han får chauds genoux. Som befordran alltså. Time will tell.

Men det fröjdar mitt hjärta att vi snart har varit gifta i 10 år. Bästa 10 åren av mitt liv. Min kropp har haft 10 bättre år, så en kombination vore najs. Det är nåt visst med att bli tittad på. Gammal fet tant i rullstol får inte höga poäng på swimsuit competition. Och inte klankar jag ner på Mikaels kärlek eller hans sätt att se på mig, men det var en annan sak när jag hade former men inget fett. Nu är ingen intresserad av att titta på mig och det är också en sorg, en förlust. Men i jämförelse med att ha Mikael vid min sida så är det ett yttepyttelitet pris att betala (inte för att de har något orsakssamband).

Men just det, om jag inte ska skriva om hur sjuk jag är ska jag inte skriva om hur fet jag är heller!

Undrar om jag inte kan ha en fest ändå. Eller flera. Bara lite roligt! Snälla???

Skillnad på folk?

Läste nyss ett inlägg på fb från en polis som hade varit på bio med en kompis. De såg en kvinna som ömsom skrek ömsom pratade med människor som inte fanns. De såg att hon var barfota och hade sjukhuskläder och förstod att hon avvikit från en vårdinrättning. De närmade sig kvinnan men hon var inte kontaktbar så de ringde 112 men följde efter kvinnan tills de uniformerade skulle komma och kunna ta hand om kvinnan. De gick på en stor gata i Stockholm och mötte hundratals människor. Ingen hjälper kvinnan. En del pekar och skrattar.

Jag tänker på terrorattacken på Drottninggatan. Då hade en barfota, sjuk kvinna fått massa hjälp, då när Stockholmarna visade sig från sin bästa sida. Kanske man inte vågar ingripa om en grupp, kanske med vapen även om knytnävar och fötter räcker långt, ger sig på någon, eller om en kvinna ofredas. Kanske vågar man inte heller agera när man ser nån som rymt från sjukhuset, man kan vara rädd att förvärra något om man gör fel. Man måste få vara rädd om man är det. Men man ringer 112. Man skrattar inte, pekar inte finger.

Jag tänker på om min man skulle råka ut för något som har med hans diabetes att göra. Riskerna är ju oändligt mycket mindre nu med den kontinuerliga mätaren, men ändå. Skulle folk peka finger åt honom och skratta om han låg på gatan och krampade?

Jag är inte den med mest energi och hade förmodligen inte orkat ta ansvar för en psykiskt sjuk person. Men alla kan ringa 112, och alla kan låta bli att hånskratta. Min man var på väg till ett möte i veckan och kom sent för att han hjälpte någon som fått motorstopp. Jag minns hur jag redan som barn ville gifta mig med någon som var snäll. Det är essensen i att vara människa.

En liten person räckte ut handen till mig ikväll. Kände sig lite orolig och bad om bekräftelse, med inte så många ord. Att någon vände sig till mig i en svår stund är den finaste gåva jag kan få. Det betyder två saker. Ett, att de vet att jag bryr mig, två, att de vet att jag försöker hjälpa. Kan man få finare komplimanger?

Imorgon?

Jag har förhoppningar om morgondagen. Den första är att jag inte vill ha ont i huvudet. Har haft två helt fruktansvärda dagar där Treo comp, som är det starkaste jag har, bara hjälper delvis. Igår utbröt huvudvärken av ett gapskratt och sen var jag förstörd resten av dagen. Och fast jag sov i 12h inatt hade jag så ont idag som om jag bara hade sovit 8. Så jag hoppas på bättring på den fronten. Om väderomslaget påverkar säger jag tack för naturens circus. Har hört mycket åska och sett värsta skyfallet på åratal. Ja, jag stod och tittade ut på vädret! Det var ofantligt vad dropparna störtade sig ner i marken. Att rosorna har några kronblad kvar imorgon tänker jag är en önskedröm.

Så hoppas jag att jag ska få nån sorts mat. Vi har lite soppgrönsaker. Om jag orkar kan jag hjälpa till, annars får jag hoppas att Mikael mår så han orkar. Annars får vi äta frysmiddag.

Sen önskar jag också att jag ska orka visa honom några av mina nyköpta kläder. En hade lappen kvar, en var helt begagnad och en kanske använd vid nåt tillfälle. De tre, nej ett begagnat plagg till, var perfekta! Fast flera av kläderna var fullträffar. Vore kul om jag orkade visa Mikael. Har försökt orka i närmare en vecka.

Sen vill jag gärna höra vad som hände i kyrkan. Och gärna se på typ Vera eller nåt. Och så har vi ett litet paket chokladpudding. Jag tror jag är så desperat att jag vispar ihop den själv (kan ju vispas ljudlöst om jag har ont i huvudet igen) om inte Mikael har lust.

Vad jag inte ska göra är att åka till Jonte, som fyller år. Efter två såna här dagar med huvudvärk är jag mer slut än på hela sommaren, samt att jag får mer ont av skratt, gråt, rörelse, ljud och ljus. Så jag ska bara ligga ner i sängen hela dagen. Och lite i soffan. Men den börjar göra ont i ryggen, känns hård som en planka men det är en kvalitetssoffa från Mio. Är rädd att jag måste skaffa en tryckavlastande madrass dit också och hitta ett marinblått lakan som får sys om så det passar soffan, det lär ju förresten inte madrassen heller göra. Men all, eller nästan all, fåfänga är borta. Toaförhöjning som farmor? Who cares? Träbitar under soffbenen (som är så vackra små rullben), ja, tack!

Har ingen tid med at på vc men ska komma ihåg att boka tid inför nästa sommar för några kylhjälpmedel som andra värmekänsliga får, typ MS-sjuka. Och så finns det kylkuddar till hundar som jag ska prova också. Men det har gått fantastiskt bra i sommar, bara tre outhärdliga dagar, bara en fet geting i bilen och en tumslång illgrön gräshoppa som kröp så läskigt och har fått mig att avsky det där annars så mysiga ljudet av när de spelar fiol på bakbenen.

Nu sover armen, kan inte hålla plattan. Hoppas ni inte har huvudvärk! <3

Severe ME

Igår var Severe ME day, på dödsdagen av brittiska Sophia Mirza, som dog av svår ME 2005 efter psykiatrisk felbehandling. Jag har svår ME, men det finns de som har mycket svår ME, och de är så dåliga att de inte kan sitta upp i sängen, inte göra sina behov på toalett, inte äta, dricka, prata eller tåla ljud, ljus, beröring. Det är skrämmande att folk kan vara så sjuka i åratal, ett verkligt fängelse med daglig tortyr. Sen finns det ju vissa som är svårt sjuka och som psykiatrin tar ett orättfärdigt grepp om. Sophia Mirza är en, Karina Hansen är en, och det pågår nu en kamp i Storbritannien om en 16-årig flicka som heter Gina som har ME men där psykiatrikerna försöker få henne inlagd. Att ligga på sjukhusmed svår ME är förfärligt. Allt som triggar dåligt mående förekommer i högre grad än hemma och det är ett säkert sätt att bli sämre. Många i vården tror inte att det är så illa som patienten säger, eller tycker att det är en bra idé att vänja dem vid ljud, ljus mm. När jag skulle operera bort gallblåsan och hade samtal med chefssköterskan i förväg så lovades jag hänsyn till ME, men som var som bortblåst när jag väl låg inne. Det var bara en natt, men jag sov inte en blund på natten och fick gå längre än jag klarade för att hämta min mat och gå på toaletten. Jag blev sämre av sjukhusvistelsen än jag blev av operationen.

De som har mycket svår ME har oftast ingen röst och kan varken försvara sig eller förklara sig. Att tala är för ansträngande. Därför måste vi som kan tala föra deras talan. Det finns förkömpar i hela världen som höjer rösten och säger att det måste få ett slut, att lidandet inte ör oundvikligt utan beror på brist på forskningsmedel. Anne Örtegrens syster höll ett tal på ett ME-event och upprepade budskapet som Anne och så många fört fram, en som ännu inte lyssnas på. En av de allra sjukaste förkömparna är Whitney, vars pappa är Ron Davis som leder ME-forskningen vid Stanford. Historien är mycket rörande.

In recognition of #SevereMEDay, we would like to share this touching message of hope from Whitney (Ron Davis and Janet Dafoe's son), which he conveyed to his mother with great effort. Whitney offers a reminder to each member of the patient community that they are not alone in this fight:

"Last night, when Whitney was on Ativan, I told him that August 8th is Severe ME Day and asked if he would like to send a message out to the patients around the world. He wanted to know if it would go out to patients all over the world and how it would be sent. I told him that OMF would send it out and that lots of people would retweet it and repost it and that his message would go really far.

What happened next was amazing. He closed his eyes and thought about it for a long time. Then he took an hour using Whitney Sign Language to dictate it to me. Word by word. If you look at the words you will be able to imagine how hard it was and how long it took. In between sentences he closed his eyes and after long pauses he'd start on the next sentence. He was crashing when he finished. He really is dedicated to helping patients! Here is his message:

"The Universe is always changing. Everything can change in a moment. You never know what will happen in the future. Never stop fighting. I'm fighting with you. If you feel like giving up, give it to me. I will carry it for you."

With love and hope,
Janet"

Hihi, underbara nyheter

Såg i dagens Mitt i, nej, den kom för två dagar sen men jag orkade bara bläddra i den idag, om getyoga på Gålö gårdsmejeri. Det hade kommit så många så parkeringsplatserna hade tagit slut, men det stod nåt om fler datum. Nästan så jag skulle vilja åka dit, inte yoga såklart men för att kolla på getterna.

Förresten (apropå djur) var den stora nattfjärilen död idag och den har levt länge här hemma. Torterats till döds av rädsla för oss (rädslan tycks bara bli värre när jag öppnar fönstret den sitter vid, för den blir mer rädd för mig än glad över friheten) och av svält. Om den inte äter sånt där som faller från huden och låter så läskigt. Hursomhelst så har vi inte kommit dithän i vår acceptans av hösten än att vi hade köksfönstret öppet på kvällen och samtidigt ljuset tänt. Så dumma är vi. Nu var det mycket flygfän inne, jag hann bara se fyra-fem. Tre var så små så jag inte brydde mig, en var en modell större och den fladdrade hysteriskt (jag blir faktiskt rädd bara av det där ljudet av fladdrande vingar mot tapeten) och flög rätt in i mitt ansikte så jag sa till dem Nu får ni skärpa er. Vilken mamma jag hade blivit. "Pack it in!" Har alltid tyckt illa om när mammor i affärer säger till barnen att skärpa sig, när man inte vet om de ens fattar vad skärpa sig är.

Kommer ihåg ett läger jag var på som ca 14-åring där en av tjejerna envisdes med att vilja skriva dagbok på natten och ha ljuset tänt och fönstren öppna så det kom in massa djur. Tydligen har jag varit rädd för djur så länge. Kanske hela mitt liv. Jag vet i alla fall att jag blivit stucken av en geting två gånger, en hos mormor för jag minns hennes salubrin, och en gång av en blinning och det gjorde förfärligt ont i flera timmar. Så om ens överdrivna rädsla är befogad, är man helt enkelt bara intelligent då?

Jag vet en tjej som har fått terapi för spindelfobi och hon är fine nu. Jag kan bara inte föreställa mig rädslan jag måste gå igenom för att bli "fine" med att getingar och stora insekter ska få sitta på mig. Det var nåt tv-program för många år sen om ett gäng britter som var rädda för fåglar. Det gick hemskt bra för många av dem och det var ett positivt program. Men fy vad energikrävande att vara så rädd som jag är och vänta ut rädslan istället för att ta ut orsaken genom fönstret. Jag har faktiskt sett en gång i en me-beskrivning att det kunde förekomma förvärring av fobier. Jodå.

Apropå augusti och djur inomhus som man är rädd för eller inte (jag börjar bli en sann Olergård, för de har ett internt skämt om att de ofta säger Apropå det i samtal när det inte alls är apropå nåt) var det min farmors födelsedag härom dagen. Hon levde tills hon var långt över 90 och t o m när läkarna sagt att vi borde komma nu, igen, för nu dör hon, så dog hon inte och dagarna gick och de f?få tid inge hur henne hjärta kunde tjakca på. Farfar sig när han var 69, smärt, hälsosam, på promenad. Både pappa och Mikael har överlevt sina fäder. Man vet inte vems gener man får.

Och döden. Det är ju inget som lyckas hantera den på ett vettigt sätt, så är det bara. Men då kan man komma ihåg:

Alltså, folk!!!

Jag har medvetet väntat ett tag med att berätta en grej för att jag ska glömma av detaljerna så pass mycket att det inte räknas som att jag tar information från en sluten fb-grupp och publicerar på Internet.

Men en person som jag inte känner eller inte kommer ihåg vem det var åkte på sin elrulle inne i ett köpcenter och då stannar em gubbe henne, vill veta vilken sjukdom hon lider av och att han minsann har sett att hon kan gå, så då borde hon inte åka elmoppe, särskilt inte när hon är så ung, det är dåligt för henne.

En annan hade fått höra av sin mamma, tror jag det var, att det inte var bra att bli "fast i stolen".

Men kan folk hålla sina korkade åsikter för sig själva eller? Kan de låta bli att mobba sjuka med sin dumhet?

Man blir inte fast i stolen för att man är lat, man blir snarare fri för att man nu kan göra sånt man inte kunde förut. Ska förlamade också akta sig för rullstolar och helst ligga hemma och inte vara fast i stolen? Fast i hemmet måste ju vara bättre, med den logiken.

Och om man kan gå så får man inte använda elrullstol? Kan gubben gå? Då borde han aldrig åka bil eller buss! Det är lika logiskt (och argumentet i sig påkommet av Cecilia Ekhem).

Jag hoppas att jag har en verbal smocka beredd om nån tilltalar mig på det sättet.

Ska besinna mig

Har värsta huvudvärken på länge, det är som om det här eskalerat de senaste veckorna och bara Treo Comp har hjälpt förut så idag tog jag en, fast jag har tagit för många på sistone. Men en i veckan istället för en i månaden är inte kris, jag vet inte riktigt varför jag inte får ta dem, det är nåt med en av mina sömnmediciner plus att det ger Botox sämre effekt. Och så får jag ont i magen av dem, så det är ingen hållbar lösning. Och trots kodein gjorde det ont, fast mindre, och jag kände själv hur huvudet flög omkring som en ballong på duschen idag och hon hade behövt en persons armar till. Och så blev jag febrig för typ två timmar sen och kinderna kokade, och så tog jag tempen och då hade jag 35,7. Jag är så hjärtligt trött på att det inte är nåt fel på mig!

Men sen måste jag komma ihåg att jag alltid blir deppig av kodein. Dels hjälper det ganska bra så man mår bättre i några timmar, sen går det ur kroppen ganska plötsligt på mig, så att det är som att nån trycker på smärtknappen, och då blir man ju deppig för att man inte får smärtlindra jämt, och sen kan det vara så att jag blir deppig av själva substansen också. Jag har inte kollat i fass men jag känner mig deppig varje gång och jag tror inte bara det är smärtans återtåg.

Men eftersom jag alltså kanske är mer deppig än normalt borde jag inte ta mig själv på allvar nu.

Det har varit skönt att ha Mikael hemma lite mer ett par veckor, han gör ju mig glad, och jag har inte haft nåt vårdbesök i juli förutom hjärnröntgen och det var jag inte rädd för så som jag är rädd för andra vårdbesök (att folk inte ska tro mig osv) även om jag fortfarande är rädd för att de inte ska ha sett något konstigt och att det återigen inte är nåt fel på mig. Igår kväll hostade jag i sängen och fick så ont i huvudet att jag inte kunde bestämma om jag skulle svimma eller gråta. Jag grät såklart, fem tårar, för man får ont i huvudet av att gråta också. Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Och så har jag haft panik i sommar för att jag inte kommer i mina sommartoppar så jag har släppt lös köpdjävulen på tradera. Inte så smart när jag visst kan nöja mig med de klänningar jag kan ha och man inte måste ha ett urval på 20 plagg inför varje tillfälle. Och en månad när Mikael hade extra lite pengar. Så då känner jag mig illojal som shoppar men så har jag ändå analyserat färdigt och inser att jag tröstshoppar nu n?r jag inte äter bröd (fast jag har ju ätit korv och bröd och bulle, men jag äter inte bröd hemma som kvällsmat och arbetar mig långsamt upp mot en liberal LCHF.) Jag är orolig inför en del saker nu när sommaren börjar ta slut och shopping är terapi för mig. Men jag kan inte köpa nya kläder varje sommar. Är så fet och jag blir så ledsen och arg på det! Mosley sa idag på sitt program att om man sover dåligt har man 30% ökad risk för fetma. Du säger det?!?!?! sa jag bildligt talat till teven.

Idag ringde det förresten ett 08-nummer två minuter innan jag vaknade och jag fick hjärtat i halsgropen och undrade om det var från neurologer (hon ska ringa om det är nåt fel, är det inte nåt fel får jag veta det nästa Botox) men det gick till en DN-försäljare. Men sen ringde det på Mikaels telefon och det lät som han sa Hej Alina, och då fick jag hjärtat ända uppe i hjärnan, men jag hade hört fel namn märkte jag snart. För varje dag som det där fula blåmärket försvinner försvinner också chansen att de ser nåt de kan göra åt. Inbillar jag mig. Jag fick ju tiden ovanligt fort, då borde väl svaret gå ganska fort också?

Jag vill verkligen inte ha höst och vardag. Jag gör för mycket hemma med mat och tvätt för att underlätta för Mikael, och det är mitt kärleksspråk och jag har inte lärt mig hur man slår av den funktionen på den här modellen av Anja. Han vill ju inte att jag ska göra mig varken dålig eller sämre, så det som jag ger som kärlek tar han inte emot som kärlek om jag blir dålig på kuppen. Och så kommer de där vårdbesöken. Obevekliga, onödiga, tar tid och kraft från det som jag behöver för att överleva mitt liv, dvs dejt med min man, hemma eller ute. Jag ska ta upp hemsjukvård med min läkare igen och nu måste jag komma längre än förut. Det kan inte vara meningen att jag ska gå till vården istället för att äta middag eller ha sex med min man. Är det inte ett orimligt krav, där vården istället ska vårda på patientens villkor? Jag blir helt förtvivlad inför tanken på att tjata om detta igen och igen, år in och år ut. Och om jag får hemsjukvård kanske jag fortfarande kan gå till den vård som inte kan flytta sig hem till mig, som röntgen och sånt. Det är fler frågor som ska tas upp och jag är egentligen nådigt arg på honom och hoppas jag kan låta bli att vara sarkastisk. Fast egentligen önskar jag att jag slapp prata alls, att Mikael kunde säga bara Det behövs, nu blir det så här.

Men det känns fortfarande som sydeuropa genom fönstret, 23,5 i sovrummet klockan 02.

Varning! Köpte på rea på Apotea en barnängen duschcreme som luktade choklad och cokos och det var rent vidrigt. Jag stank efterrätt och den ger jag 0 poäng, akta er för den, eller prova själva, om det inte händer så mycket i era liv kan det bli en rolig erfarenhet :-)

Annars är den goda nyheten att 5:e säsongen av Line of Duty började idag med avsnitt 1 av 6 och var nästan lika bra som de andra, SvT. Så synd att jag köpte den på dvd för en månad sen för att jag inte hade hört nåt om att den skulle komma till Sverige. Men vi vet ju alla att jag har ett shoppingproblem. Antingen tröstäter jag eller så tröstshoppar jag. Flera av kläderna var helt, helt underbara, några var meh, några var jag lite missnöjd med så jag ska mäta dem och se så de skrev rätt i annonsen. Den bästa var en ljuvlig blåvitsmalrandig poplinblus med knapp bak och 3/4 volangärmar. Prisappen satt kvar. Det var inte vad jag betalade för den!!! Ibland, så. Och en helt underbar grön klänning med dragning åt teal som var alldeles underbar på, den swishade helt underbart.

Ja, men nu har jag skrivit mig till bättre humör! Tack för hjälpen!

Ironi och sarkasm

Hittade en bra beskrivning på skillnadmellan.se. Men de gör reklam nedanför inlägget om skillnaden mellan de och dem samt procent och procentenhet. Jag vill ju inte gärna få min information från ett sånt ställe, men som sagt tyckte jag trots allt att förklaringen var bra.

Skillnaden mellan sarkasm och ironi

Vad är skillnaden mellan sarkasm och ironi? Det enkla svaret är att sarkasmen är en avsiktlig elakhet medan ironi är ett bredare begrepp för att säga en sak men mena en annan.

Sarkasm – bara för elakingar

Vill man spetsa till det kan man säga att sarkasm är användandet av ironi eller dubbelmening för att håna eller såra. Själva ordet kommer från grekiskans sarkasmos, som betyder just att håna. Till skillnad från ironi är det svårt att tänka sig snäll sarkasm, vilket är den kanske tydligaste skiljelinjen mellan dessa båda ord.

Ironi – att beskriva motsatsen till det man menar

Ironi kommer från grekiskans eironeia (betyder ungefär ”falsk ignorans”). Enkelt uttryck så omfattar ironi alla tillfällen då vi säger en sak men menar en annan. Men till skillnad från sarkasm behöver det inte vara i syfte att håna eller skada, utan kan röra sig om så enkla saker som att säga ”Vilket härligt väder” när det stormar ute.

Vad är då skillnaden mellan sarkasm och ironi?

Ironi

Ironi behöver inte vara något som faktiskt uttrycks i tal eller skrift, utan det kan också beskriva sakers tillstånd.

Att Sverige är ett mycket glest befolkat land medan det samtidigt råder bostadsbrist i många av våra storstäder är ironiskt.När du pekar på en stor hund och säger ”oj vilken liten vovve” är du ironisk.När den enda regniga dagen på sommaren är Midsommarafton så är det ironiskt.

Enkelt sagt så är ironi när något verkar vara på ett visst sätt men egentligen är det rakt motsatta. Det kan vara något som bara händer eller något som aktivt sägs av en person.

Kul exempel på ironi.

Sarkasm

Sarkasm är som sagt mer avsiktligt och kan antagligen aldrig ske utan en människas inblandning.

Om du tittar på nyheterna och ser en politiker du tycker är korkad och säger ”Vilken begåvad person” är du sarkastisk.Om du har en kollega som gjort ett dåligt jobb och säger ”Bra jobbat” och samtidigt visar att det inte alls är vad du menar så är det sarkasm.Om du gör något korkat och säger ”Vilket geni jag är” så är du sarkastisk om dig själv.

Så sarkasm = ironi, eller språk i allmänhet, som grepp för att förlöjliga eller göra någon illa. Sarkasm är inte ”naturligt förekommande” utan måste uttryckas av någon.

Wikipedia beskriver ironi med något högre språk och såhär:

Ironi

• Läs på ett annat språk
• Bevaka denna sida
• Redigera

Ironisk markering för "Återvändsgränd"

Ironi (grekiska εἰρωνεία eironeía, bokstavligen "omkasta", "förställa") är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Denna skillnad består ofta i att man säger motsatsen till vad man menar, och visar med tonfall och andra medel att man inte menar vad man säger.^[1] Publiken, åtminstone en del av den, förutsätts även vara införstådd med detta. Ironi kan vara humoristisk, men behöver inte vara det. Även när den används för att locka till skratt kan avsikten vara att demonstrera ett förakt och undvika öppen konflikt. Det kan handla om att antyda sidor av en företeelse, en person, en tanke etc som man anser svåra eller olämpliga att utpeka öppet.

Ironi syftar generellt på något och sarkasm syftar på någon^[2]. Sarkasmen uppfattas därför ofta som en mer taskig variant av ironi. Dock kan även "snäll sarkasm" förekomma. Ironi och sarkasm kan missbrukas, vilket är vanligt inom politiska uttalanden på sociala medier. En person skriver vad denne tycker, och om det blir hårdare kritik mot det, försöker komma undan med att det var ironi eller sarkasm.

Ödets ironiRedigera

Ironi kan också vara oavsiktlig. Man kan bland annat tala om "ödets ironi", när något på ett slående sätt går emot vad man planerat. En olycklig händelse är dock inte i sig ironisk. Om en kommunalpolitiker drar ned på stadens renhållningsbudget och därefter halkar på ett bananskal, kan det ses som ironiskt. Att någon i allmänhet halkar på ett bananskal och slår sig är däremot inte ironiskt, utan ses normalt som bara en olycka. Oavsiktlig ironi är inte heller ett stilmedel i egentlig mening. Däremot kan en outtalad ironisk kontrast mellan händelser eller egenskaper vara ett strukturellt element i en berättelse, t.ex. mellan Hamletsbegåvning och intelligens och hans möjligen spelade vansinne, eller i Albert CamusFrämlingen där Meursault mördar en man, i princip av en slump, och sedan döms till döden av en domstol som tycks styras mer av andra faktorer än av det den får veta om själva mordet, nämligen sin bild av Meursault som en dålig son och en amoralisk ateist.

Litterär ironiRedigera

En av de historiskt mest berömda formerna av ironi är den sokratiska ironin. I Dialogerna låter Platon Sokrates uppträda som okunnig och underlägsen inför de uppblåsta sofisterna, och avslöjar på det sättet deras okunnighet.^[3]

Bland senare tiders ironiker märks Jonathan Swift och Voltaire. En senare form är den så kallade romantiska ironin, i vilken den fria, genialiska personligheten leker med sina egna värden, även de högsta och finner nöje i att motsäga sina egna ideal och förlöjliga sina egna tankegångar.^[3]

Den förekom i det tidiga 1800-talets romantiska litteratur (till exempel E.T.A. Hoffmann, Ludwig Tieck, Nikolaj Gogol och Carl Jonas Love Almquist).

Som estetiskt begrepp uppmärksammades ironin särskilt av Jean Paul och Søren Kierkegaard. Kierkegaard såg ironin som en övergångsform mellan det "estetiska" och det "etiska" livsstadiet. Andra viktiga företrädare för litterär ironi var Anatole France.^[3]

Inom litteraturvetenskap och litteraturkritik kan ironi också ha betydelsen att en text snabbt skiftar perspektiv fram och tillbaka mellan två eller flera motstridiga synvinklar utan att författaren tycks ta ställning definitivt för någon av dem. Detta bruk av ordet är vanligt inom poststrukturalismen, t.ex. i Horace Engdahls Den romantiska texten och hos Walter Benjamin. Det har rötter i den romantiska ironin.

Uttryck under förändringRedigera

Betydelsen av ordet ironi i svenskan har förskjutits något under senare årtionden.^{[källa behövs]}Fram till åtminstone ca 1980 var den skarpa motsättningen mellan intention och utsaga, eller intentionen och karakteriseringen av en figur, det avgörande. Men i och med att ironin har blivit ett alltmer omtyckt stilgrepp och vanligare både i litterära sammanhang, i media och i vardagen har det oftare handlat om en strävan att peka på det absurda, löjliga eller missriktade utan tydlig kontrast till vad någon anses ha för bestämda syften. Överdrivet kroppsspråk eller pipigt, affekterat röstläge i förening med hysteriskt allvar (jfr John Cleese och Killinggänget) kan numera ofta ses som ironiskt färgat oavsett vad den som talar så (en rollfigur eller en verklig person) förutsätts vilja uppnå.

DubbelironiRedigera

Som ett led i ironin kan man, i avancerad form, skapa dubbel och trippelironi. I dubbelironin ironiseras ironin. Du säger vad du faktiskt tycker men med en ironisk ton eller på ett ironiskt sätt, exempelvis som en rättelse.

Se ävenRedigera

• Sarkasm
• Satir
• Postironi
• Ironiska generationen

Och sarkasm såhär:

Sarkasm

• Läs på ett annat språk
• Bevaka denna sida
• Redigera

En sarkasm (av grekiskans sarkasmos, σαρκασμός, med samma betydelse ^[1] från σαρκάζειν"slita sönder kött"^[2], "skära tänder (i raseri)", till σάρξ (gen. σαρκός), "kött") är ett yttrande där något sägs på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på. Sarkasmens sakinnehåll är ofta en stark överdrift och syftar till att förlöjliga. I Nationalencyklopedin definieras sarkasm som ett "yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik",^[3] man kan också tala om sarkasm som sarkastisk kritik i en mer allmän bemärkelse; sarkasm är då en extra bitsk och/eller nedvärderande form av ironi. ^[4][5]

ExempelRediger

• När något har gått dåligt: "Det där gick ju bra."
• Som reaktion till ett dåligt skämt: "Du borde bli komiker."
• När någon har gjort bort sig eller varit klumpig: "Grattis" eller "Snyggt!"