Jag minns mitt söta kusinbarn Joseph. För många år sen bodde jag ett par dagar hos min kusin och hennes familj när jag skulle på konferens med jobbet. Det är ett hemskt trevligt minne. Joseph blev lite betagen i mig och jag i honom. När jag gick ut för att gå på dejt på kvällen (med en som hette Michael icke desto mindre!) sa han nästan andlöst Vad vacker hon är! Ni förstår att man blir såld på en kille som säger så när han är fem.
Joseph och jag försökte bygga en Lego-sak, men jag har inte den där sortens intelligens som krävs för att titta på ritningar och översätta det till plastbitar. Han var faktiskt bättre än jag, fast han bara var fem. Förresten bodde de på Timmermansgatan och av en händelse förlovade jag mig på Timmermansgatan.
Jag är som en gammal gammal dam som kommer på grej efter grej efter grej att berätta, från det förflutna givetvis, och kommer aldrig till poängen. Försöker igen!
Jag minns att jag fick söte Joseph att kikna av skratt när jag skämtade. Jag sa lite tokiga saker som om de var sanna, som att det var julafton imorgon och visst skulle det bli roligt! Han visste ju att det var fel och visste att jag visste, och det var skämtet, att saker var så tokiga, surrealistiska. Jag tycker ju mycket om att organisera saker, både fysiskt och idémässigt, och skulle gärna lära mig mer om humor. Kan i princip bara galghumor, men det finns ju massa sätt att skämta! Jag har för mig att jag brukar gilla surrealistisk humor. Och NU kommer det! Eller ja, så småningom gissar jag.
Mikael och jag har haft varma dagar, till skillnad från er, kantänka. Igår satt han och dröp och jag fick både migrän och astma av fukten och lågtrycket. Idag har det visst varit årets varmaste dag, vilket vi inte tvivlar på. Jag stekte några köttbitar medan Mikael var och hjälpte en kvinna i församlingen, samt hade på mikron på grillfunktionen (och då blir det varmt runt omkring), och jag försökte bli sval efter det i säkert en timme. Middagen stod på bordet men jag kunde inte sitta upp för att jag började svettas av (den enorma!!!) ansträngningen. Åt inte förrän klockan 20. Som en annan italienare. Men vad var det nu igen? Jo, att den här sommaren är helt surrealistisk. Och faktum är att vi skrattade bägge två igår när vi såg väderprognosen på nyheterna. Man måste bara skratta, gråta får man ont i huvudet av.
Men som sagt, jag tror nästan jag väljer värmen, nu med facit i hand. Migränen igår påminde mig om hur bra jag har känt mig i huvudet hela månaden. Huvudvärk varenda dag, men inte migrän! Det är jättestor skillnad. Som mensvärk respektive att föda barn, tror jag.
Och så har jag fått sämre syn, så jag hoppas innerligt att det minskar huvudvärken lite när jag får mina nya glasögon på fredag.
Har insett, apropå värmen, att det är skillnad på problem. För det mesta har jag legat ner, mer än vanligt visserligen, och först när jag försöker stå upp så har värmen känts outhärdlig. Men att ligga ner i stillhet och vara frustrerad är ju lättare än att stå upp och bre macka och svettas. På samma sätt finns det problem som består i att man saknar nåt man gärna vill ha, kanske pengar. Och så finns det problem som består i att man har något som plågar en aktivt, som kvinnan jag läste om i Mitt i idag vars pojkvän höll ut ettåringen över balkongräcket efter att han slagit flickvännen och hotade att släppa barnet om hon fullföljde samtalet till polisen. Normala folks problem är ju inte av det slaget. Man lider ofta brist på tid, pengar eller energi, men det är inte lika illa som om man har ett närvarande och plågsamt problem. Att inte ha pengar till hyran är ju stor skillnad mot att inte ha pengar till nya skor när man redan har 30 par. Eller att man inte har råd med Hermès-sandaler utan måste nöja sig med billigare märken. Behov och önskningar och så.
Men så trots att det är så varmt att jag storknar så inser jag att om det är mitt värsta problem så är det inte så illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar