Rösta?

Idag frågade jag Mikael när det är dags att bekymra sig för att man inte fått sina röstkort i brevlådan. (Min utlandsbror ska rösta imorgon så apropå det). Mikael svarade att vi redan har fått dem, att det först såg ut som om det bara var ett, men att det var bägges, plus att jag hade sagt att jag skulle ta vara på dem.

JAG ska TA VARA PÅ DEM?!?!! Borde han inte veta att man inte kan lita på en ME-sjuk när det gäller viktiga papper? Jag har ett svagt, eller ett uppdiktat, minne av att jag tänkte att det nog inte var jättesmart att sätta dem på kylen för att magneterna nog inte håller. Men det kan lika gärna vara en efterkonstruktion.

Jag har också slarvat bort min huvudvärksdagbok som jag måste rapportera imorgon när jag får Botox. Den har jag alla rådata till i min egen hälsodagbok, så jag har uppgifterna, bara inte formatet. De vill ha dag för dag-info på en liten kalender och jag har haft svårt i flera år att komma ihåg var jag lägger den mellan gångerna, och nu tittade jag på mina troligaste två ställen men hittade den inte.

Tydligen kan man i alla fall qrösta utan röstkort. Vet inte hur populär man blir borta på skolan dock. Och jag har bara ett ställe jag borde ha lagt dem. Borde. De ligger väl där huvudvärksdagboken är :-)

Dessutom har jag läst att om man förtidsröstar, för säkerhets skull, men mår så bra på valdagen att man orkar gå till vallokalen och tycker det är en fin tradition så man går och röstar, så räknar de bara den sista rösten. Hur kan de räkna bara den sista rösten när de inte vet vad man röstade på förra gången??? Eller är det så att förtidsröster sparas tills valet med både identitetsinformation och röstsedlar? I så fall funkar det ju. Jag blev alldeles skev i huvudet när jag försökte få det att gå ihop förut idag. Jag är extra bakom, jag vet i alla fall det. Apropå svenska så frågade Oskar How can you speak Swedish? Mikael lyckades förklara den frågan med att vi lär oss det när vi är barn.

Har hört så många gulliga kommentarer de här dagarna. Jag har väldigt svårt att inte avslöja alla här. Jag kommer säkert att slip up och skvallra.

Okejdå, jag kör en med en gång. När klockan var tio på morgonen skulle alla gå av färjan i Tallinn, men inte jag som låg i hytten och sov. Då frågade Benjamin om "the other girl" och fast det inte var tidernas mest vältaliga kärleksförklaring blev jag så ofantligt tacksam över att bli medräknad. (Mikael kom "hem" till hytten med en bukett blommor så jag lider ingen direkt brist på kärlek.) Jag har ju mitt lilla, eller stora, komplex att jag inte orkar leka med dem, inte orkar resa till USA och träffa dem, och när de är här är jag inte ens med hela tiden. Så jag vet att jag liksom kommer sist över folk som de känner i Sverige. Men det är inte personligt, det vet jag ju också. Det är bara en av många saker som är en följd av att jag är sjuk och det är ju mitt liv men har ändå inte med mig att göra. Så när jag får ett litet uns av uppskattning blir jag galet glad.

Förresten råkade jag ta av Johannes ris och lägga på min pasta, jag trodde det var parmesan. Och han har dagisförkylning. Jag tror att jag fick bort allt riset och även pastasnurran som det mesta hade hamnat på. Jag har blivit som farmor som råkade hälla sås i glaset för hon trodde det var dricka. Och hann hälla hela glaset fullt. Nu är det jag som inte hänger med. Det är faktiskt lite obehagligt.

Men man har ju lakrits och choklad från färjan. Alltid tröstar det nåt :-)

Mitt smarta uttänkt knep lyckades dock inte. Jag hade tänkt att prova Lancomes foundations på färjan och skriva upp på en lapp vilken färg som passade mig bäst, och sen köpa den billigt på tradera. Dra nytta av andras felköp och så. Men de hade inte alla färger så jag är inte säker nu på om 010 var rätt. Den hette porslinsbeige och det brukar passa mig om porslin finns med i namnet. Men 01 hette alabaster tror jag och det brukar också vara lagom, men den var för gul. Jaja, jag orkar aldrig sminka mig så ordentligt ändå. Idag tog vi kort med alla och då hade jag till och med tagit på mascara. Som satt under ögonen efter en timme. Men de är så fina alla. Tänk om man hade mer tid.

Förresten så berättade Johan om hur Bella hatar matte och vad man än frågar henne för tal, typ 30+30, så svarar hon 80? Nu gissar du ju bara. 45? Och då himlar Mia lite med ögonen och säger svaret. Tur att de går i varsin klass så de inte får bli jämförda hela tiden. Bella har sin mammas entusiasm och interpersonella förmågor. Bella kan småprata med en vid middagen bättre än alla i vår familj tillsammans.

Ellen berättade om en gång när hon och Rob var i USA jättelänge, flera veckor. Vid nåt tillfälle, och jag minns redan för lite av historien för att det ska bli rätt, sprang Rob efter Bella och Ellen pratade med Mia. De var kanske 3 år och de var på nåt naturhistoriskt museum och Ellen pekade på blåvalen och sa Look at that big fish. Varpå Mia svarar That looks like a whale to me. Asg, som man säger.

Ja, men jag har hört så många söta, roliga och tokiga kommentarer. När Oskar tyckte vi tittade för mycket på honom för han var söt och åt pastahjul, så börjar han göra tokiga miner. Delvis för att roa eftersom han märkte att han var i centrum, men också för att han inte riktigt visste hur han skulle uppfylla allas förväntningar, så då är jag söt, det brukar funka. Han ser ju ut som en docka med sin fars stora smilgropar och runda ansikte. Förra gången de var här var för tre år sen på mammas och pappas 140-årskalas och då gick han omkring och log och tiggde jordgubbar av gästerna. Ben pratar inte så rent och gillar att mysa. De är så olika allihopa, vilket ju är självklart. Och alla har drag både från Johan och från Beth, det ser jag ju i Mikaels barn också. Det är mycket lättare att se om man inte är föräldern i fråga, då har man näsan för nära mun, höll jag på att säga, men ni fattar. Oskar gav mig också en komplimang för mina skor. Först trodde jag att han gillade dem för att de är silvriga, typ som star wars eller så, men sen säger Bettan att han är fena på att sätta ihop outfits, även till henne. Så festligt!

Ja, men jag har fyllt mitt hjärta med så mycket kramar, ord, skratt, prat, underbara människor som är sig själva och underbara ändå :-) Imorgon blir det Botox och sen sista middagen med gänget. Det kommer att göra fysiskt ont i kroppen att sakna dem så och vara rädd att det ska dröja tre år till nästa gång. Men Bettan är görduktig på att sätta in foton så man känner ju precis igen dem och hur de beter sig för det har man sett på tre års kort sen förra gången.

Ja, men nu måste jag samla material till migrändagboken. Dålig huvudvärkssommar, underbar migränsommar, tills vädret vände för 2-3 (?) veckor sen.

31 aug är sista dagen när handikappbadet är öppet. Jag är inte säker på att jag kommer att tåla att inte åka dit.