Plötsligt var det en katt i mammas och pappas vardagsrum. Barnen blev vilda av förtjusning! Den la sig under sängen men kom fram igen, sen var de lite för närgångna så den gick ut. Men var snart tillbaka igen. Sen satte vi oss för att äta och då kom den in igen. Bettan bar ut den och så fick vi stänga balkongdörren. Sen hoppar den upp på fönsterbrädan och ska gå in genom det öppna köksfönstret. Tre gånger försökte den komma in och vi får bokstavligen mota tillbaka den och till slut stänga fönstret. Så sitter vi vid bordet allihop och pappa ber mig hålla bön för maten. Jag hinner inte mer än börja så hörs ett vilt jamande. Den vill verkligen in! Spridda fnissningar hörs. Laxen var tydligen lockande både för människor och för djur! Eller om det var de tre efterrätterna!
Rösta?
Idag frågade jag Mikael när det är dags att bekymra sig för att man inte fått sina röstkort i brevlådan. (Min utlandsbror ska rösta imorgon så apropå det). Mikael svarade att vi redan har fått dem, att det först såg ut som om det bara var ett, men att det var bägges, plus att jag hade sagt att jag skulle ta vara på dem.
JAG ska TA VARA PÅ DEM?!?!! Borde han inte veta att man inte kan lita på en ME-sjuk när det gäller viktiga papper? Jag har ett svagt, eller ett uppdiktat, minne av att jag tänkte att det nog inte var jättesmart att sätta dem på kylen för att magneterna nog inte håller. Men det kan lika gärna vara en efterkonstruktion.
Jag har också slarvat bort min huvudvärksdagbok som jag måste rapportera imorgon när jag får Botox. Den har jag alla rådata till i min egen hälsodagbok, så jag har uppgifterna, bara inte formatet. De vill ha dag för dag-info på en liten kalender och jag har haft svårt i flera år att komma ihåg var jag lägger den mellan gångerna, och nu tittade jag på mina troligaste två ställen men hittade den inte.
Tydligen kan man i alla fall qrösta utan röstkort. Vet inte hur populär man blir borta på skolan dock. Och jag har bara ett ställe jag borde ha lagt dem. Borde. De ligger väl där huvudvärksdagboken är :-)
Dessutom har jag läst att om man förtidsröstar, för säkerhets skull, men mår så bra på valdagen att man orkar gå till vallokalen och tycker det är en fin tradition så man går och röstar, så räknar de bara den sista rösten. Hur kan de räkna bara den sista rösten när de inte vet vad man röstade på förra gången??? Eller är det så att förtidsröster sparas tills valet med både identitetsinformation och röstsedlar? I så fall funkar det ju. Jag blev alldeles skev i huvudet när jag försökte få det att gå ihop förut idag. Jag är extra bakom, jag vet i alla fall det. Apropå svenska så frågade Oskar How can you speak Swedish? Mikael lyckades förklara den frågan med att vi lär oss det när vi är barn.
Har hört så många gulliga kommentarer de här dagarna. Jag har väldigt svårt att inte avslöja alla här. Jag kommer säkert att slip up och skvallra.
Okejdå, jag kör en med en gång. När klockan var tio på morgonen skulle alla gå av färjan i Tallinn, men inte jag som låg i hytten och sov. Då frågade Benjamin om "the other girl" och fast det inte var tidernas mest vältaliga kärleksförklaring blev jag så ofantligt tacksam över att bli medräknad. (Mikael kom "hem" till hytten med en bukett blommor så jag lider ingen direkt brist på kärlek.) Jag har ju mitt lilla, eller stora, komplex att jag inte orkar leka med dem, inte orkar resa till USA och träffa dem, och när de är här är jag inte ens med hela tiden. Så jag vet att jag liksom kommer sist över folk som de känner i Sverige. Men det är inte personligt, det vet jag ju också. Det är bara en av många saker som är en följd av att jag är sjuk och det är ju mitt liv men har ändå inte med mig att göra. Så när jag får ett litet uns av uppskattning blir jag galet glad.
Förresten råkade jag ta av Johannes ris och lägga på min pasta, jag trodde det var parmesan. Och han har dagisförkylning. Jag tror att jag fick bort allt riset och även pastasnurran som det mesta hade hamnat på. Jag har blivit som farmor som råkade hälla sås i glaset för hon trodde det var dricka. Och hann hälla hela glaset fullt. Nu är det jag som inte hänger med. Det är faktiskt lite obehagligt.
Men man har ju lakrits och choklad från färjan. Alltid tröstar det nåt :-)
Mitt smarta uttänkt knep lyckades dock inte. Jag hade tänkt att prova Lancomes foundations på färjan och skriva upp på en lapp vilken färg som passade mig bäst, och sen köpa den billigt på tradera. Dra nytta av andras felköp och så. Men de hade inte alla färger så jag är inte säker nu på om 010 var rätt. Den hette porslinsbeige och det brukar passa mig om porslin finns med i namnet. Men 01 hette alabaster tror jag och det brukar också vara lagom, men den var för gul. Jaja, jag orkar aldrig sminka mig så ordentligt ändå. Idag tog vi kort med alla och då hade jag till och med tagit på mascara. Som satt under ögonen efter en timme. Men de är så fina alla. Tänk om man hade mer tid.
Förresten så berättade Johan om hur Bella hatar matte och vad man än frågar henne för tal, typ 30+30, så svarar hon 80? Nu gissar du ju bara. 45? Och då himlar Mia lite med ögonen och säger svaret. Tur att de går i varsin klass så de inte får bli jämförda hela tiden. Bella har sin mammas entusiasm och interpersonella förmågor. Bella kan småprata med en vid middagen bättre än alla i vår familj tillsammans.
Ellen berättade om en gång när hon och Rob var i USA jättelänge, flera veckor. Vid nåt tillfälle, och jag minns redan för lite av historien för att det ska bli rätt, sprang Rob efter Bella och Ellen pratade med Mia. De var kanske 3 år och de var på nåt naturhistoriskt museum och Ellen pekade på blåvalen och sa Look at that big fish. Varpå Mia svarar That looks like a whale to me. Asg, som man säger.
Ja, men jag har hört så många söta, roliga och tokiga kommentarer. När Oskar tyckte vi tittade för mycket på honom för han var söt och åt pastahjul, så börjar han göra tokiga miner. Delvis för att roa eftersom han märkte att han var i centrum, men också för att han inte riktigt visste hur han skulle uppfylla allas förväntningar, så då är jag söt, det brukar funka. Han ser ju ut som en docka med sin fars stora smilgropar och runda ansikte. Förra gången de var här var för tre år sen på mammas och pappas 140-årskalas och då gick han omkring och log och tiggde jordgubbar av gästerna. Ben pratar inte så rent och gillar att mysa. De är så olika allihopa, vilket ju är självklart. Och alla har drag både från Johan och från Beth, det ser jag ju i Mikaels barn också. Det är mycket lättare att se om man inte är föräldern i fråga, då har man näsan för nära mun, höll jag på att säga, men ni fattar. Oskar gav mig också en komplimang för mina skor. Först trodde jag att han gillade dem för att de är silvriga, typ som star wars eller så, men sen säger Bettan att han är fena på att sätta ihop outfits, även till henne. Så festligt!
Ja, men jag har fyllt mitt hjärta med så mycket kramar, ord, skratt, prat, underbara människor som är sig själva och underbara ändå :-) Imorgon blir det Botox och sen sista middagen med gänget. Det kommer att göra fysiskt ont i kroppen att sakna dem så och vara rädd att det ska dröja tre år till nästa gång. Men Bettan är görduktig på att sätta in foton så man känner ju precis igen dem och hur de beter sig för det har man sett på tre års kort sen förra gången.
Ja, men nu måste jag samla material till migrändagboken. Dålig huvudvärkssommar, underbar migränsommar, tills vädret vände för 2-3 (?) veckor sen.
31 aug är sista dagen när handikappbadet är öppet. Jag är inte säker på att jag kommer att tåla att inte åka dit.
I get the feeling!
Lille Johannes har börjat på dagis förra veckan och blev såklart sjuk. Näsan rinner, han sover inte på nätterna och hänger inte med varken på vad som händer på dagarna och vad det är för massa folk hemma. Jag förstår honom precis. Jag känner också för att gråta och få en kram när jag mår så.
Dagens uttryck
Expressens avdelning Hälsoliv har en liten artikel om vad som händer i kroppen när man har sömnbrist. Det var precis så avancerat som jag trodde, så jag läste bara de första fyra. En punkt sa att man får koncentrationsproblem och springer omkring hemma som "en skållad höna".
Att artikelförfattaren själv inte har sovit på några nätter ger, förmodar jag, vid pengasatsning noll gånger pengarna.
Packa Anjas kappsäck
Mikael sa att jag skulle ta med mig extra, "mycket extra", av mina sömnmedel när vi ska bort med min familj. "Ingen bryr sig om hur mycket sömnmedel du behöver ta för att sova nu." Det kändes som en fin sak att säga. (Ja, fina saker att säga har blivit en konstig sak i vårt äktenskap...) Jag känner mig sedd, både i nuet när jag oroar mig för resan eftersom jag är så dålig redan innan, och dels att han har sett hur jag mår sämre när jag inte sover och förstår att jag inte orkar med det. Och trots att jag äter såna vansinniga mängder mediciner varje dag så tyckte han att jag skulle vräka på, om jag behöver det. Det tycker ju jag med, och har packat så jag klarar mig, men det var skönt att höra. Det är så många som får höra tråkiga saker av sina läkare om mediciner och jag har haft min beskärda del. Mikael har också försvarat mig inför min senaste läkare som ställde sig frågande till mina många mediciner. Då berättade Mikael hur varje ny läkare jag kommer till tänker samma sak och försöker rensa i listan. En del försöker fysiskt rensa genom att sätta ut mediciner jag har behövt i åratal, men de flesta brukar bara oja sig och ge mig dåligt samvete. Men vad ska jag sluta med? Så länge felen som medicinerna tar hand om finns kvar löser man ju inget genom att sätta ut dem. Å, utan Enalapril blev mitt blodtryck 203/165 som det var innan jag började medicinera. Hoppla. Det är ju också ett sätt att lösa problemet.
Nu kommer jag ihåg när jag nyss hade flyttat hit och inte hade nån läsarkontakt än, och fick problem med sömnen. Mikael hade sett hur dålig jag blev utan sömn och både ringde vc och satte ner foten när den första läkaren vägrade skriva ut Mianserin, en gammaldags antideppressiv som funkar mot sömn, för att hon inte kände till det. Hade det varit idag hade jag velat svara "Men det är ju inte mitt problem. Jag väntar medan du slår upp det i Fass eller frågar en kollega". Men säger man så så får man en fiende som man är beroende av. Så jag bara svalde det, och två dagar senare fick jag en tid hos en mer erfaren läkare som skrev ut det utan tvekan. Jag hade ju dessutom ätit det länge förut. Nej, jag blir så upprörd. Men tydligen förstår inte folk hur allvarlig sömnbristen ofta blir vid ME. Mikael förstod det inte heller men har fattat i etapper genom åren. Först att jag verkligen inte sover utan medicin, det är ingen överdrift och att man faktiskt har sovit 6 timmar men är lite trött. Sen att jag blir fullkomligt förstörd i psyket. Den gången jag inte hade några sömnmedel och Mikael ordnade tid hos annan läkare på vc åt mig var jag så borta i skallen. Först var jag så desperat att jag ville ta livet av mig, jag var också som i en annan värld och hade mist kopplingen till den här. Det ekade liksom, eller var bomull. På samma gång som sömnbristen var så fysiskt svår att hantera att jag nästan blev galen. Galen som att ni får låsa in mig. Jag var nykär men hade lätt önskat mig en liten operation så jag kunde få bli sövd. Det var min önskedröm just då. Säger väl allt.
Och det var då min sovångest började. Jag blev så rädd för att inte somna att jag sen dess har svårt för att våga somna som vanligt folk. Ifall jag tänker på det i detalj, eller pratar med psykolog om det, så börjar jag störtgråta. Det gör jag ju för det mesta nuförtiden, men det här är så att jag blir rädd på det värsta, hemskaste sättet, som 100 getingar. Det är traumatiskt, inte bara läskigt. Så på de senaste 10 åren, det är väl så länge jag har haft svår insomni, före det hade jag bara normala sömnproblem i kanske 5-8 år, har jag haft 3650 tillfällen då jag tvingas möta det jag fruktar mest i livet. 10 gånger har jag kanske gråtit för att Mikael inte andas och ambulansen inte kommer, och jag avskyr tanken på att han ska dö en dag, men man tror inte varje kväll i 10 år att ens man är död. Men varje kväll i 10 år, snarare 12 faktiskt, så måste jag mota bort skräcken för att inte sova, för om jag känner den skräcken så kommer jag helt säkert inte att kunna sova, ens med alla mediciner. Så jag får inte vara rädd för att inte somna, för då somnar jag inte. Ni förstår att det är nåt jag behöver prata med psykolog om va? Jag är stolt ändå över att jag vågade börja prata med förre psykologen om det till slut. Jag skalade av mina problem som en lök med honom, lager efter lager och det mest opersonliga och lätthanterliga först. Sen kom jag nästan till sömnångesten. Vi var inne på den sista gången tror jag, för att jag faktiskt hade fått ångest av att sova dåligt en månad i våras. Usch, och jag har ju klagat på värmen och att den har väckt mig i sommar. Och den här veckan! Så jag är mör inför amerikanernas besök, inte alls lämpligt. Men det känns som om efter detta så lägger jag mig ner och går ingen mer stans. Nånsin. Mikael får hämta mina mediciner och mina paket, där jag köpt sudokubok från Amazon och kortspel från eBay, hårspray från lyko och byxor från h&m. Spray och byxor behöver man bara möjligtvis ha om man aldrig ska gå hemifrån mer. Men bara jag får medicinerna. Skit i mammografi, alla ska vi dö och jag är halvvägs där, får jag bara mina mediciner, och ge mig gärna nåt starkare så jag tål det här. Jag är så slut att jag inte ens vet om det finns några ångor kvar att köra på.
Och ja, jag vet att jag är psykiskt beroende av varenda av mina mediciner. Eftersom de gör nytta så får jag ett ytterligare problem om jag slutar, som ont i magen utan antacida, huvudvärk om blodtrycket går upp osv. Så visst är jag drogberoende om nån vill se det så. Men jag tror inte man kallar medicinanvändare för drogberoende. Men jag skulle nog bryta ihop om nån sa att jag aldrig får ta nån medicin mer i livet. Så säger de ju inte, men smärt- och sömnmediciner verkar populärt att ta bort just nu. Jag skakar bara på huvudet, bokstavligen faktiskt, så hindrar man vissa tankar från att komma. Sovångest. Den är vad den är. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att sova gott. Jag tror inte det finns nåt jag längtar så intensivt efter som att vakna utsövd. Jag vågar inte ens tro på att jag får tillbaka känslan om jag blir frisk. Jag har ju blivit medelålders på kuppen och kan inte förvänta mig att må som när jag var 20. Så jag vet inte. Att jag skriver ett osande långt inlägg om sömn just en natt efter en dålig natt, och en natt där det är av avgörande betydelse att jag somnar och sover i ett sträck tills alarmet ringer, det säger väl nåt. Fingrarna smattrar på tangenterna, om jag hade skrivit på en gammaldags skrivmaskin alltså. Jag har faktiskt haft en underbart vacker svart och silvrig skrivmaskin som jag köpte på Lions här i Vh. Jag gjorde ett fint stilleben av den och några andra saker, farmors gamla böcker t ex, men numera har vi inte rum för stilleben. Att vara själv eller två på 53 kvadrat är stor skillnad! Och på Pinterest säger de att man inte ska organisera mera utan äga mindre.
Jag borde inte ha skrivit det här så länge och pratat engagerat om sömn för nu är jag upptrissad. Nu ska jag göra nåt sävligt och tråkigt. Borde ha en mattebok vid sängen tänkte jag säga, men matte har jag känslor för. Det är nackdelen att vara entusiastisk och tycka det mesta är kul. Jo, den dör uppräkningen av vinden på fhrarna, den kunde man somna till. Köra den på repeat så man inte blir stressad att man måste somna innan man kommer till Långe Jan. Syd-sydväst. Burr!
Dagens kommentar
Mikael brukar köra mig till porten utanför mamma och pappa, fast det inte är bilkörning på den gatan. Och idag ser vi en ung person i rutiga shorts som står och fipplar med koden. Ung för att det är ett 55+-boende, även om inte många där är bara 55. Så kopplar jag att det är min bror! Från Amerika! Han tittar bara på oss över axeln, men fattar sen vilka vi är. Då säger han: Jag undrade just vilka konstiga svenskar det var som satt och log i bilen. Ja, gissa om jag log! Fick världens bästa kram av fyra attackkramare sen! Alldeles underbart! Och Benjamin kunde inte tro att farfar hade gjort tårtan själv! Och stackars Oskar tyckte inte om nånting. Och Mia och jag ska starta detektivbyrå ihop, om hon inte får jobb på FBI. Bella berättade allt om Harry Potter. Tjejerna ville sitta på varsin sida om mig.
Jag är så lycklig! Jättesjuk men jättelycklig.
Ledsen
Min bror och hans familj kom hit från USA idag och jag orkade inte ens åka till andra sidan rondellen och träffa dem. Min syster kom också från Skåne, det är nästan samma sak som Amerika. Skämtar för att jag är ledsen. Efter hemtjänstens dusch låg jag i underkläder och orkade inte klä på mig. På hela kvällen. Stod upp och gjorde mackor, det är allt. Det må väl vara hänt, jag hade migrän och det blir jag extra trött av, men grejen är att jag har försökt vila mig extra mycket hela veckan inför att de ska komma, och så kan jag inte klä på mig? Jag blir såklart jätteledsen och undrar hur vistelsen ska gå. Hemtjänsten tyckte mitt huvud slängde extra mycket idag och det hade hon säkert rätt i. Helt kraftlös k kroppen. Och då är jag ju normalt sett inte särskilt kraftfull. Fy, ibland deppar man ihop. Om jag inte orkade idag blir jag ännu mer tvungen imorgon. Och tvungen är fel ord, för jag VILL ju fruktansvärt gärna, men min kropp vill inte och det är den jag måste tvinga. Skulle önskat att jag kände mig extra bra, så kroppen varit lättövertalad. Inte extra dålig och jättetjurig om jag gör NÅNTING.
Men jag ska komma ihåg att jag har haft migrän nästan hela tiden sen vädret slog om, och jag blir ofta deprimerad av migrän, både för att det är jobbigt att må dåligt och ha ont men också för själva migränen. Eller ja, jag kan plötsligt känna mig deprimerad och bli förvånad, och så inser jag att jag har migrän. Numera hänger de ihop för mig. Det känns som om migränen går i vissa banor i hjärnan och att de är som djupa spår som man bara behöver komma i närheten av för att trilla i. Skulle skriva att jag känner mig maktlös men då började jag störtgråta. Och samtidigt pratar nye läkaren om att jag kan åka på bröllop i Tyskland om jag bara pacear ordentligt (fast det kan ju inte hon veta). Det blir jag ju jätteledsen för, för det betyder ju att när jag inte åkte på bröllopet i somras så var det bara mitt eget fel för att jag inte pacear eller att jag känner efter för mycket. Båda känns lika ledsamma och även lite kränkande. Mikael tycker jag är värdelös på pacing, han märker ju hur många gånger varje dag han uppmärksammar mig på att jag är andfådd, borde sitta ner, borde röra mig långsammare. Och så kan jag glömma av det fast det var 20 sekunder sen han sa det. Då verkar det ju både som om jag totalt struntar i vad han säger, struntar i att pacea och m a o att det är mitt eget fel att jag inte kan åka på bröllop. Ska jag behöva göra en lapp med när jag pacear och när jag inte pacear? Ha en sån där räkna folk-klicker och ha ena fickan för pacear och andra för inte pacear. Eller ha en pulsmätare med alarm om jag går över 100 i puls. Det är nog det bästa alternativet.
Jag måste också komma ihåg också att jag har haft en bra migränsommar i år, men en dålig sovsommar. Knappt hade jag hämtat mig från den där månaden när jag sov dåligt i våras förrän det blev en enda lång värmebölja som störde min sömn. I vanliga fall tror jag att jag brukar vakna för tidigt och få ta nya sömnpiller bara nån gång i månaden och nu har det varit flera gånger i veckan. Även en enda "delad tur" sänker graden av vila jag får av nattsömnen. Och man blir också deppig av att sova dåligt. Även om inatt (6 1/2h +4h) inte var så dåligt så var det inte nog, efter en hel sommar av inte nog. Och alla saker däckar mig nu. Oro, migrän, roliga planer, allt. Blir jättestressad och ledsen.
Men igår kände jag på magen och tyckte den var mindre än den brukar. Idag tycker jag också det. Så jag gissar att jag gått ner 2 kg. Men hemtjänsten säger att hårtappet har lagt in en högre växel igen, efter att ha lugnat sig lite. Hon har ju flera år att jämföra med. Tror att det där hemska tiden när jag verkligen tappade extremt mycket, ca 1/3 av allt hår, var precis innan hon började men att jag har tappat i mindre skala i flera år. Jag har ätit nåt tillskott som skulle hjälpa till med sköldkörtelhormonerna, kanske gjorde det nytta ändå. Alla tillskott låter ju som att om man inte äter dem så kommer det ena efter det andra i kroppen inte att fungera. Förstår att det är så man uttrycker sig för att lura lättlurade typer som jag att man behöver köpa det ena efter det andra medlet.
Jag har i alla fall separerat mitt Levaxin från tre andra piller som jag har tagit ihop i kanske 8 år. Man får inte ta det med Östrogen, antacida, betablckerare, för då minskar effekten av levaxin. Nu har jag 3 1/2 - 4 timmar emellan. Det har jag fått läsa mig till i Fass. Vore ju synd om läkaren gör det när ben förskriver ett nytt preparat. Men tänk om jag kan gå ner i vikt om ämnesomsättningen sätter fart lite! Jag mår ju dock verkligen inte som nånting alls har satt fart i min kropp, förutom tarmarna. Men det kan ju också vara ämnesomsättningen!
Jippi! Jag ska bli smal!
Jag vet, jag är helt rysk ikväll. U p a.
Äntligen!
Johanna Bradford står för denna styling. Äntligen nån som stoppar stora, fylliga och långa blommor i Dagg-vasen! Perfekt balans! Så nöjd.
Den titeln!!!
På fullt allvar går det en film på tv nu som heter Dagbok för alla mina fans, och jag är så avgrundsdjupt besviken på att jag inte kom på det namnet till min blogg!
Ikeakatalogen
Jag skäms nästan för att säga det, men jag har inte ens orkat/hunnit kolla i årets Ikea-katalog än! Det brukar jag göra sekunden efter att jag får den. Men orken är inte som den en gång var.
Däremot har jag sett en bild från nya Ikea, och jag blir positivt förvånad. Vissa Ikea-stilar är för nordiska och minimalistiska för mig, men detta ser lovande ut! Fina färger, fina former, bra med tyg.
Jag har i alla fall märkt att de har annat papper i katalogen än de brukar. Undrar om det är lika många sidor som vanligt eller om den är lika tjock fast kortare. Det ska också komma en katalog till, typ i februari! När man tror att papperskataloger ska försvinna så går de helt tvärtom till dubbla antalet!
Ikea är ju var mans. Som svensk är det väl nästan omöjligt att inte ha en relation till Ikea. Jag älskar Ikea, älskar att åka dit, älskar att kolla på inredningarna, låtsasköpa möbler, kanske köpa lampor eller servetter, äta korv med bröd (de godaste korvarna som finns! Förutom den gången vi råkade få stark senap som var som chilli med wasabi) eller äta i restaurangen. Och hoppas att man ska hitta nåt billigt i as is-avdelningen. Vad heter den nu igen på svenska?
Jag minns också hur Ikea faktiskt var rött och vitt. Ikea i Kållered låg bredvid motorvägen mellan Göteborg och Kungsbacka och jag har nog åkt där hundratusen gånger. Och visst var det rödvitt från början. Minns dock inte när det blev blågult.
Att minnas när Ikea var rödvitt är väl som att minnas när det var svartvit tv. Det vill säga ett bevis på hur hemskt gammal man är. Och jag har inte haft svartvit tv, jag vill bara förtydliga det. Men jag har haft tjockteve. När jag flyttade till Stockholm hade jag en 30-tums flat screen men som var tjock där bak. Den var inte splitter ny men jag minns hur coolt det var att skärmen var platt. Tiden går! Pussa på dem ni älskar!
Fint som snus
Isabella Löwengrip säljer sin villa på Lidingö för strax under 12 miljoner. Intresseklubben antecknar. Men faktiskt gillade jag en av bilderna, antagligen för konstverket faktiskt.
Här kan man se fler bilder.
Min doktor
Oftast träffar jag sköterskan Alina hos migränneurologen.
Men det finns en farbror doktor i bakgrunden. Han heter Joakim Tedroff.
Och gissa vad jag får syn på när jag bläddrar förbi de där sidorna med mingelbilder i en damtidning jag inte ens kommer ihåg namnet på.
Men tydligen går de inte på kändisfester så ofta att mingeljournalisten kan stava hans namn rätt. Då tycker jag bättre om honom igen.
Men han har gjort det oförlåtliga, skrivit ett traktat om att ME sitter i huvudet. Det är tur att jag blir så hjälpt av botoxen, annars skulle han vara på min onådiga lista.
Lurendrejeri och skräpfilm
Netflix har gjort en film i sju delar som heter Afflicted, kanske har den en svensk titel men den minns jag inte, om sju personer med kroniska sjukdomar. Den skulle varit en dokumentär men blev en dokusåpa om de var sjuka eller psyksjuka. Det senaste jag hörde var en omröstning på Twitter där tittarna fick rösta på om de trodde de respektive sju deltagarna var knäppa eller sjuka.
Det här är ju såklart förfärligt. En kille som var med i filmen, Jamison, har tidigare varit med i en dokumentär om ME, Forgotten Plague, och beskriver sin indignation över filmskaparnas bedrägliga klippningar och manipulerade speakerord. Hans blogginlägg finns att läsa här.
Man trodde att saker går framåt, men det är väl så att även de som vill dra löjets skimmer över en sjukdom som det pratas mer och mer om i media får sin vilja igenom för att roa massorna, de som kollar på Paradise Hotel och tycker detta är en "dokumentär".
Ett stycke i blogginlägget tar upp avsnittet "Identity" i filmen. De menar att vi med kroniska sjukdomar tillbringar så mycket tid med dålig hälsa att vi blir uppslukade av livsstilen och inte vet hur man lever på nåt annat sätt.
De förlöjligar också hur sjuka "blir" sin sjukdom, för att de använder all energi de har över till att försöka bli friskare. Det är inte att man finner nåt hemligt nöje eller trygghet i att leva som sjuk.
När man använder normala copingstrategier och säger att det tyder på psykiska problem, då blir jag sur. Ja, NU har jag psykiska problem, både depression (dock välbehandlad) och ångest (om sömnen blir för dålig, annars mår jag bra) och massvis med rädslor, tvivel, uppgivenhet, tålamodstapp, självförtroendesvackor mm. NU har jag problem, för 24 år sen var mina få problem bara fysiska. Ingen kan leva svårt sjuk hela sitt vuxna liv, inte få barn, inte karriär, inte orka gå på promenad, inga hobbies, inget socialt liv, kombinerat med rädsla för framtiden. Den som inte vore ledsen och orolig vore knäpp. Så det kan se ut som om man frivilligt ägnar sig åt sin roligaste hobby eller bästa vän sjukdomen, men den som bara köper att ligga ner med slangar och iv och kissa i blöja, den som säger okej till det och rycker på axlarna och inte gör allt för att komma ur den situationen, DEN människan är inte frisk.
Och jag ska villigt erkänna att jag är rädd för att bli frisk, för jag vet inte hur man lever ett sånt liv. Jag är specifikt rädd för att jobba, för jag har mist alla mina förmågor och kan inte föreställa mig att det finns nåt som nån skulle betala mig för att göra. Men gör den oron att jag hellre ligger i sängen och bloggar indignerat om ME, alternativt om prinsessklänningar? Självklart inte. Den som hellre vill ligga i sängen är inte frisk I huvuxet. Den som ligger helt ofrivilligt i sängen kan vara hur frisk som helst i huvudet.
Och den som inte är frisk och får kickar av att vara sjuk, synd om, uppassad osv, den har en psykisk störning som inte har med någon fysisk sjukdom att göra. Hen är givetvis också sjuk, men då är det tal om en psykisk sjukdom. Fysiska fel som man har svårt att hantera är inte psykiska sjukdomar.
Gillar inte när man skyller allt på psyket. Stackars dem som verkligen har svåra psykiska problem, och så gör folk polls på Twitter ifall fyssjuka folk är knäppa. Det är ju en förolämpning mot dem som verkligen är psykiskt sjuka, de som tar livet av sig, som hör röster, som kan ligga i sängen 11/2 år utan att gå upp för att livslusten är borta och de är ett paket snarare än en människa. Såna här fula schabloner skadar både dem och oss.
Så får jag önska, se inte på Afflicted!
Låt filmmakarna stå med världens kalkon i knät.
"Vi ser inte på skit!"
Kungligt besök i Tallinn
Visserligen ska min familj till Tallinn snart, men jag använder inte pluralis majestatis om mig eller oss. De riktigt kungliga har faktiskt varit där. Estland firar 100-årsjubileum av nåt, nån självständighet. Krlnprinsessparet har träffat preaidentparet, planterat nåt träd, återinvigt nån kyrka eller så. Victoria hade en fin klänning som vi känner igen från förr och som gick i samma färger som Estlands flagga.
Senare på dagen hade hon en annan klänning på sig och som vi också har sett. Den hade hon på nåns dop.
Jag tycker bägge klänningarna är fantastiskt vackra. (Och så sympatiskt att hon återanvänder kläderna.) Och jag tycker Victoria är alldeles bedårande. Heja Sverige!
(Får man ha en åsikt tyckte jag hon kunde valt andra skor till rosa klänningen. Kalla skor i en helt annan nyans tyckte jag inte balanserade klänningen. Jag hade valt illgult eller vitt.)
Förälskad
Kärlek är svårt. Det kräver nåt av en att leva med en annan människa. Man måste förstå, kompromissa, handskas med dem och älska dem även när man inte tycker så mycket om dem, eller deras åsikter eller beteende.
Kärleken till skor däremot, den är okomplicerad.
Jag älskar sko.
Jag köper sko.
Jag är fin i sko.
Jag är glad.
Möjligtvis också
Jag har skav i sko.
Art by Elie Saab, poem by my left foot.
Plisserade kjolar
Plissering har ofta låtit gammaltantskjol men nu är det högsta mode. Inte för att jag ser personer som har mode på sig, jag ser ju mest Mikael eller vårdpersonal och jag kan gott och väl säga att Mikael inte har plisserade kjolar eller särskilt moderna kläder. Jag skulle nog kunna shoppa till honom, han säger att alla tjejer han har varit ihop med har köpt kläder till honom. Men jag orkar inte. Orkar inte handla åt honom och orkar därmed nödd och tvungen inte heller bry mig om det han har på sig som han valt själv. Ibland är han så snygg så jag blir lite pirrig i magen, ibland är han i behov av kvinnlig hjälp om man säger så. Men han säger själv att han inte bryr sig om stil så mycket som om funktion, och då blir det som det blir.
Men här har ni tre plisserade kjolar som jag hittade i mitt flöde på Pinterest. Och så ska man visst gärna ha vita gympadojor till. Det är jag definitivt för gammal för.
Mode igen och igen
När jag var 25-30 hade jag ofta olika nagellack på olika naglar. Och jag var den enda jag hade sett hittills som hade gröna naglar, fast det är hur normalt som helst nu. Mina klasskompisar på universitet undrade vad det betydde när jag hade olika naglar. Ibland kunde jag vara frustrerad och då hjälpte det den känslan att vara hysterisk med naglarna, ibland var jag bara väldigt glad och fick utlopp för det genom olika färger på naglarna. Men jag har ju en dragning åt ocd så jag skulle inte blanda färger som inte passade ihop, det var inte det estetiska jag ville rebellera mot.
Mormor hade inga problem med att ta upp ett nytt mode som hon hade förra gången det var modernt. Men jag har läst att om man hade det förra gången det var inne, så är du för gammal för det den här gången. Jag har inte bestämt mig än.
Men eftersom det numera tar i princip noll ansträngning att ta bort nagellacket när man bara stoppar ner fingrarna i en burk, det har nämligen alltid hängt på att det är så bökigt med tussar hit och dit. Var är jag? Jo, nu är det så lätt att ta bort nagellack så jag målar mina oftare. Och jag blir på väldigt gott humör av att ha nagellack.
Är dock inte helt säker på att jag ska måla olika färger. Jag tror jag lämnar det åt modepersonligheterna och ungdomarna. Vad säger ni?
Här är några blandnaglar för inspiration.
Lika som bär
Jag har alltid tyckt att min Ubidekarenon (ges vid mitokondriesjukdomar och på prov även till ME-patienter) ser ut som ostbågar och idag fick jag beviset. Får man stoppa ostbågar i kapslar och kalla det medicin? Det är i alla fall dyrt, så nån skrattar hela vägen till banken.
