Det bästa "rådet" från vårt bröllop var "Ibland tycker jag Magnus är så dum att han inte borde få bo hemma." Att ha levt ensam länge betyder att jag inte haft nån att gräla med. Sanning med modifikation, jag skällde tyvärr rätt mycket på pappa men jag hoppas han har förlåtit mig för det nu. Ska nog be om ursäkt igen. Men rådet, som inte är ett regelrätt råd, fick mig att minnas att man kan bli jätteupprörd på sin partner men komma över det. Och Underbara Clara sa nån gång ungefär att man kan ha dåliga dagar, eller månader, eller till och med år. Småbarnsåren kan jag tänka mig är sådana, inte dåliga per automatik men att det är som det är och man har kanske inte så mycket tid över efter bajs och snor och spy. Men att man behöver göra en ansträngning att hitta tillbaka till varandra efter en dålig dag, eller år.
Igår var jag ledsen på Mikael, och sen arg, och sen ledsen igen, när jag insåg att ilska inte var den äkta känslan. Men jag är ju grymt kortsint av mig och senare samma dag så var allt som vanligt igen. Men det känns som om jag har kommit bort helt från ämnet. Det är ju därför jag inte ska skriva inlägg med sömnmedel i kroppen, för att jag skriver långa osammanhängande tirader då. Värre än vanligt vill säga.
Men om jag försöker komma tillbaka till ämnet så hade vi en granne som spikade utomhus igår från halv tio på kvällen. När det inte hade slutat klockan elva hade jag fått nog både en och två och tre gånger. Hade öppnat ytterdörren och lokaliserat ljudet, men jag kunde inte komma på nåt bättre än att argt skrika Lägg av!! (Ditt pucko!) Och jag var för trött i huvudet för att bedöma om det var småaktigt och "galna, sura tanten i morgonrock" att ropa nåt. Men vid halv ett vaknade Mikael och hörde ljudet, som jag såklart var snabb att förklara. Han tog på sig glasögonen och gick ut på balkongen och ropade -Hörru! (Bara en sån sak! Vi göteborgare har inget sånt ord, bara ööö.) -Du som spikar? -Ja? (Det var en tjej på ovanplan i grannhuset, vilket jag hade lokaliserat två timmar tidigare.) -Det är ingen bra idé. Och sen slutade hon. Man behöver inte skrika och bli sur, som jag var inombords. Och det sättet imponerade på mig. Jag är ju hetsig till min person, men är inte argsint av mig, Mikael är lugn av sig, men har lättare att brusa upp än jag. Men jag tyckte det var snyggt hanterat av honom. Jag kom ju inte på hur man kunde säga det utan att vara sur. Så man kan lära sig av andra, fast de ibland är så dumma att de inte borde få bo hemma :-)
2 kommentarer:
Det var värst bra hanterat! Snyggt, M! Själv hade jag gått dit och hmmat och misslyckats med att säga ifrån och avslutat med "Ja, jag ville bara säga välkommen till området" eller nåt annat mesigt. Och gått hem och kokat över. Så jobbar jag.
Välkommen till området kl 00.30, kanske hade skrämt dem att sluta. Nybakat i korg, med fin vink: "Ja, ni har ju hållit alla grannarna uppe i natt så jag har bakat de här syltkakorna. Välkommen till området. Mwoahaha!!!!"
Skicka en kommentar