Han har mig fast!

Han, den där bebisen som vi har fått till vår familj, storfamilj alltså, han är underbar. Jag tror han är tre veckor nu och jag har bara orkat träffa honom två gånger fast han bor i "nästnästa by". Jag skulle vilja sitta med honom i armarna en timme om dagen, det vore terapi, det.

Första gången vi träffade honom var han en dag gammal. Vilket privilegium att få hälsa på honom så färsk! Och Ruth, nyförlöst, orkade ta emot oss. Hon berättade om förlossningen, som var långdragen, minst sagt. Hon blev igångsatt två veckor över tiden och det tog många försök med olika mediciner och tortyrredskap innan han var klar för utkomst. Mamma hade hållit honom först. Och mitt i förlossnkngsberättelsen var det min tur att hålla. Och då for allt förstånd ut genom öronen, höll jag på att säga. Det gick inte att lyssna på vad hon sa, jag var helt uppslukad av honom! Jag blev bildligt talat döv för allt annat. Inget annat i världen existerade längre.

I söndags var det barnvälsignelse, eller namngivningsceremoni, för honom i kyrkan. Jag var med fast det började kl 10!!! Jag har inte varit uppe kl 10 på många år, men för Johannes gick det knappt att låta bli. På kvällen var vi inbjudna på smulpaj och som väl var hade de bjudit in oss i omgångar, hennes familj, vår familj, för annars hade det funnits för många som ville hålla honom på en gång. Ellen bor i Skåne och detta var första gången hon träffade honom. De tycktes gilla varandra. Och man måste titta på honom hela tiden, man blir liksom knäpp om man tittar bort. Och när man får honom i famnen så är det som om ens armar inte har varit vad de borde förrän man håller honom. Hans lilla kropp och hans små ljud, han är allt man kan tänka på. Jag nästan kastade tillbaka honom till Ruth när jag fick honom andra gången och märkte att han inte nöjde sig med att man satt ner och vaggade honom. Han ville hållas av nån som stod upp och helst av mamma. Och jag stod inte ut med att göra honom "olycklig" en enda sekund. Plötsligt är han centrum av universum. Det är så märkligt hur det blir.

Vi har ju varit så glada för den här babyn i många månader. I åratal har hans mamma och pappa längtat efter honom, eller som Ruth sa, #forthischildweprayed. Så han har varit älskad och efterlängtad länge och av många. När vi först såg honom, en dag gammal, så fanns han plötsligt. Han blev verklig. Och sen den dagen upptar han ens tankar och längtan. Jag vill träffa honom varje dag. Att få foton på honom varje dag känns som att döva nåt men inte bota det. Jag vet inte vad sjukdomen heter, men boten heter Johannes. Hans hud, hans bebislukt, hans hand kring fingret, hans ögon som tittar på en, ögonen som är djupa av intresse och med en tjock mörkblå ring runt. De har en tavla ovan för soffan som han gärna tittar på, oavsett var han är i rummet så gillar han att titta på den. Och oavsett var han är i rummet så tittar vi på honom.

Jag sa till Mikael hur märkligt det är att han så helt har flyttat in i ens hjärta och armar. Jag sa att jag känner mig besatt, ja, hypnotiserad. Tänk att 4,2 kg och 54 cm kan göra det! Vilken tur vi har att han kom hit! Så nu är jag faster till fem älsklingar och plastmormor till två. De har en mormor och en bestemor, så jag kallas "Anja", inte plastmormor. Men nu senast när de sa mitt namn så tänkte jag att himlen måste vara att ett barn säger ens namn.