Dagens grinig kärring

Jag läste just på Sveriges största inredningsblogg (tror jag är underrubriken i alla fall, jag säger inget mer eftersom jag tänker kritisera, eller i alla fall sura) att vederbörande, som väl är under eller precis runt 30-strecket, inte behöver jobba mer. Och inte för att hon är mammaledig, utan för att hon har tjänat in så himla mycket pengar att hon kan leva på det i femtio år! Jag blir skitsur. Som jämförelse kan vi ta min goda vän som inte fått sjukpenning på 3 1/2 år för att försäkringskassan inte försäkrar utan helst bara avslår. Och tappar bort papper och går på semester. Som jämförelse kan vi ta mig själv, going on 47 men som har arbetslivserfarenhet som en 25-åring, högsta betyg från universitetet men behöver duschhjälp av hemtjänsten.

LIFE IS NOT FAIR! Jag har precis börjat komma upp i femsiffrigt belopp på min månatliga "inkomst". Och så är folk som är 15-20 år yngre än jag ekonomiskt oberoende för resten av livet! Och klagar att det är så jobbigt att nå sina tioårsmål för då måste man ju hitta på nya. Men å stackars...

Vad vill hon med det inlägget? Det finns ingen annan anledning att berätta en sån grej än att skryta. Visst, är man en influenser så ska man ju vara en förebild för andra unga kvinnor. Ni kan också bli ekonomiskt oberoende vid 30 och ha så mycket energi trots två småbarn att ni börjar söka svårare utmaningar än de ni redan har. Ja, era liv kan vara så himla perfekta.

Jag får hålla Mikael i handen för att inte gråta. Av ilska, frustration, avundsjuka. Jag hade också velat kunna forma mitt liv själv, inte att en sjuk kropp skulle bestämma att jag inte ens kan resa på semester. Vem är för sjuk för att ligga i solstol under parasoll, flyta i poolen och äta tre mål mat om dagen som andra lagar? Jo, jag! Jag kan inte ens åka på semester, så sjuk är jag! Och jag har inga pengar. Månad efter månad får jag en välgörenhetsinsättning på mitt konto som räcker till en pizza när räkningarna är betalda. Jag tycker politiskt att det är rätt att om staten bekostar ens liv ska det handla om överlevnad, inte lyx. Så jag håller med om att jag får vad jag har rätt till, inte mer. Men jag har inte valt att bli sjuk!

Och hon bloggerskan, inte är hon Sveriges bästa. Hon kanske har talang och självförtroende nog att marknadsföra sig själv. Om jag var t ex Camilla Läckberg skulle jag skämmas för att ha skrivit de där eländiga böckerna, men hon är görstolt och skrattar hela vägen till banken.

Pengar är fult, man får inte prata om det. Ibland blir man ledsen för att man inte har mer av det. Ibland får man avstå saker som man hade velat ha för att man inte har pengar.

Men det är orättvist, det är det. Ni må vara födgenier, Läckberg, Frida, Clara, Schulmans, alla bloggare, poddare, youtube:are, ni som har lyckats lite inom ett område och nu börjar diversify med era egna viner, klänningar, sticklingspartyn, fröknäcke, vitaminpiller. Jag dör! Både för att de är så dumma att de tror att bara för att de har sjungit i Melodifestivalen så vill folk köpa deras vin. Och ännu värre är ju att folk vill det!!!

Jag är jättearg på att inte alla som förtjänar att ha gott om pengar har det också. Ni som har det gott, ni ska inte tro att det beror bara på er. Det finns andra som är lika begåvade, lika påhittiga och lika fina människor, men som sitter med samma summa i inkomst och utgift varje månad, och inte för att de leasar en Bentley eller bor på Strandvägen i en våning på 250 kvm, utan för att deras mediciner och vårdbesök är så dyra och inkomsterna så fantastiskt små att 99% av normala människor inte skulle få detta ekonomiska pussel att gå ihop.

Jag förtjänar att ha pengar, jag förtjänar att vara så frisk att jag kan tjäna pengar. Jag förtjänar också att vara så frisk och rik att jag kan åka på semester. Hittills har vi åkt på utflykt och ätit matsäck ca en mil hemifrån. Det är sånt som jag kan klara utan att må alltför dåligt.

Nej, jag är jättesur.

Och folk som verkar som om de vill berätta nåt men i själva verket bara vill skryta, det avskyr jag. Om nån gör det to my face tänker jag fråga Ville du berätta nåt, eller ville du bara skryta?

Där kom kraschen!

Jag gjorde ju görmycket i måndags och det gick rätt bra. Och igår vet jag inte om jag var sämre än vanligt. Men hjälp, idag kom det. Det var så jag fick ligga och blunda och bara hålla Mikael i handen. Men han frågade varför jag var extra ledsen/dålig och vi kom bara ihåg att jag hade börjat göra korv stroganoff igår men var så borta i skallen att Mikael snabbt tog över. Men mera då? Och då kom jag på måndagens fyra olika aktiviteter. Ja, självklart, det är därför jag mår såhär idag. Jag hade till och med glömt att ju mer jag har gått över gränsen, desto längre tid tar det tills kraschen kommer, jag har nämligen blivit bättre på att inte gå över gränsen lika mycket längre så jag är van att allt kommer fram emot 23-tiden samma dag. Jo, så då förstår jag varför jag mår så här.

Och om nån undrar, så finns det väldigt, väldigt många symptom vid ME. Alla har inte alla, men de flesta har de flesta, typ. Amerikanska IOM (jmf Hälsodepartementet) gjorde 2016 en sammanfattning av tusentals forskningsrapporter och kom fram till att ME är en allvarlig, fysisk multisystemsjukdom. Multisystem hänvisar alltså till att det finns symptom från flera olika system i kroppen, t ex neurologiska, immunologiska mm.

Men mina värsta tre symptom är:

1) PEM, eller ansträngningsutlöst försämring, eller att jag mår tio gånger värre idag pga att jag gjorde nåt i måndags. Det är nästan ingenting jag kan göra längre och som inte ger försämring som resultat. Det har dessutom pågått en debatt om ME och PEM på Läkartidningens sidor i dagarna. En ME-ateist säger att man snabbt blir dekonditionerad om man vilar liggande de flesta dagar, och att alla, oavsett friska eller vilken sjukdom de än har, blir sämre när de överansträngt sig. Ja, så läser f*n Bibeln. PEM är inte samma sak som dålig kondition eller oträning, inte heller samma som normala människors trötthet. Alla som har varit eller är sjuka i ME har varit friska före insjuknandet och har ett friskt "normal" att jämföra med och varenda en säger att trött inte är rätt ord. Det är inte samma sak som att vara trött efter träning, ens ett maraton. Det är inte samma som att vara ung och ute på nätterna, eller ens som småbarnsföräldrar som kanske inte sover ordentligt på åratal. Tröttheten liknar den vid en influensa. Sån som man liksom inte orkar kämpa emot. Nån läkare har sagt att ME är som att ha sprungit marathon med influensa och vakna bakfull. Och gör man dessutom nåt annat än vila får man betala för det. Trots detta blir de allra flesta ME-sjuka inte rörelserädda eller deprimerade. Vi vill massor, cykla, åka skidor, gå på Liseberg, åka till Italien osv osv. Så fort jag mår dåligt istället för skitdåligt börjar jag ju laga middag. Den som har teorier om att detta är en psykiskt betingad sjukdom där de fysiska insjukningssymptomen numera bara vidmakthålls av rörelserädsla och feltänk, har dels inte träffat särskilt många patienter särskilt ingående, alternativt har inte brytt sig om att ta reda på hur de upplever denna sjukdom till förmån för publicerande av egna teorier och studier som inte beskriver särskilt mångas verklighet. Dessutom, säger den modernaste ME-forskningen, borde kardinalsymptomet vara just PEM, inte trötthet. Trötthet, eller fatigue, finns i flera sjukdomar, t ex MS och cancer, men PEM finns vad jag vet bara i ME. Kanske i nån mycket ovanlig genetisk mitokondriesjukdom. PEM kan man dessutom mäta och inte heller fuska fram! Man gör nämligen ett tvådagars cykel text enligt Stephens Protocol. De deprimerade, rörelserädda och superotränade presterar lite bättre andra dagen. Men de med ME presterar inte bara sämre, hur fort man cyklar kan man ju dessutom fuska med, utan deras syreupptagningsförmåga blir sämre dag två än dag ett. Det fuskar man inte med! Så när folk uttrycker att "alla är trötta", "paraplydiagnos, ingen riktig sjukdom" eller "tänk dig frisk" så är den personen inte bara fräck men också okunnig. Man ska vara så pk i samhället idag, men om ME får man fortfarande säga vilket trams som helst. Det ska bli skönt när det blir klart exakt vad som orsakar sjukdomsmekanismen vi kallar ME, så vi får samma status som diabetiker och MS-sjuka. Ingen skulle säga till Mikael att bota sin diabetes med samtalsterapi. Eller med att bränna upp gamla nålar i en plåtburk med 27,5 enheter insulin i botten och under tiden göra en dans motsols sju gånger och sedan ropa Langerhanska öarna har segrat!

2) Sömnstörningar. Svårt att somna, eller omöjligt utan fyra sorters sömnpiller och strikt sömnhygien, och att inte vakna utvilad, är det svåra med detta. Jag har vaknat och känt mig utvilad kanske 3 ggr sen jag insjuknade 1994. Ibland när jag sovit 12 timmar, två timmar mer än mitt minimum för att inte må sämre, blir jag såpass mycket piggare att jag orkar klä på mig, hämta posten och slänga sopor på samma dag. Så _utvilad_ är jag aldrig. Jag har för lite djupsömn men jag vet inte om det är hela problemet. Sömnen blev ju knäpp på en handvändning när jag blev sjuk, så för lite djupsömn är inte en orsak utan ett symptom på något.

3) Huvudvärk, kronisk migrän. Och medicininducerad huvudvärk som försvårar för mig att få smärtlindring. Jag brukar ha ont i huvudet varje dag, året om, och mer ibland och mindre ibland. Jag känner alltid efter innan jag tar ens Alvedon, men det är ytterst sällan som jag inte har ont alls och låter bli att ta nåt. Och trots att jag får Botox mot migrän, och går hos naprapat för att lösa muskelspänningarna som orsakar spänningshuvudvärken, så har jag alltså ont i huvudet jämt. Jag har provat det mesta. Är på nivån att om nån läser i en ruta i Hemmets veckotidning att C-vitamin är bra för migrän, så käkar jag 1g dagligen i 1 år tills jag ger upp. Det senaste jag hört talas om är en piercing typ i mitten av örat som många blir av med migrän genom. Jag ska se om jag kan hitta nån som gör akupunktur och känner till det här. Min naprapat sticker vissa av sina kunder, så jag ska börja där. Men jag har inte bara migrän och spänningshuvudvärk utan en tredje sort, som jag själv kopplar ihop med själva hjärnan. Det känns nämligen ibland som om hjärnan själv är för het och inte får plats inne i skallen. Namnet ME betyder att man har inflammation i hjärna och benmärg, vilket ännu inte bevisats entydigt. Men jag vet med mig att jag är väldigt lättinflammerad, som mamma och syster, så jag tolkar denna huvudvärken som låggradig inflammation i hjärnan. Självdiagnos är ingen fin vetenskap men ibland får man tro på att man känner igen sin egen kropps signaler.

Dagens roligaste

Quote of the day, from Ben: "We went in the kiddy pool today, but mamma, there were no kitties in it!!!"

Fantastisk sömnskillnad

När jag dosminskade Stilnoct blev min sömn sämre. Jag sov kortare och på fel timmar och oftare i två separata perioder, eller till och med tre, eftersom jag behövde dagsova också mest varje dag. Det var den här försämrade sömnen som ledde till att jag fick mer huvudvärk och tog fler Treo, som jag nu måste avstå från helt i en månad pga att den har orsakat huvudvärk vid överkonsumtion. Över å över, det finns folk som tar 3 Treo comp varje dag i åratal och inget händer, men här tar jag en Treo om dagen i ett par månader och får medicininducerad huvudvärk. Jaja, bara å inse fakta. Jag kan inte få bort det hur orättvist jag än tycker att det är. Det här var min långa historia. Nu kommer jag till de goda nyheterna.

Inför psykologen igår räknade jag dagar och jag har inte behövt dagsova en enda dag i hela juni!!! Jag har också, för dessa två hänger oupplösligt ihop, sovit i genomsnitt 10 h per natt, vilket är mitt minimum för att behålla status quo och inte bli sämre. Så i den här sista perioden efter att jag hade klarat att behålla den dosminskade nivån, har sömnen alltså stabiliserat sig mot mitt gamla normala vilket är underbara nyheter! Jag mår så mycket bättre också. Nästan lika bra som innan jag började dosminska. Så det känns verkligen som en lyckad ansträngning.

I natt, däremot, hade jag väldigt svårt att komma till ro. Jag hade ju duschat, varit på Sköndal och sen ätit middag och spelat med barnen. Det borde ha varit en sak per dag med vilodag emellan! Men nu blev det så. Så jag kände att timmarna gick och jag hittade aldrig sömnigheten. Sen blev det ju inte bättre av att Mikael fick lågt socker och jag flög upp ur sängen och försökte få honom att äta socker. Det var ganska illa igår, illa för honom alltså, tyckte jag när jag såg honom, och även efter att de extra många druvsockerbitarna borde ha verkat var han lite underlig. Jag försökte få honom att gå med på att äta nåt, men antingen var han inte tillbaka på normalt socker än eller så var han för trött. Han somnade ifrån mig när jag pratade. Så då kände jag mig inte som att jag ville somna utan ha koll på honom ett tag till. Se om jag kunde låta honom sova en halvtimme och sen äta. Och plötsligt var klockan fem och han hade låtit normal och rört sig normalt i sömnen så jag insåg att jag kunde släppa det. Men fem är ganska sent. Jag tog ett sömnpiller till och lugnade mig så gott jag kunde. Tror att jag somnade vid sex. Var mentalt inställd på att vakna vid min vanliga tid, max 14.00 och få en jobbig dag med för lite sömn och för mycket aktivitet i bakfickan. Men döm om min förvåning när jag vaknar 16.17!!! Jag är fortfarande trött och måste gå rätt i säng igen efter kiss och piller. Men jag sov mina tio timmar!!! Det är fantastiskt att sömnen så att säga böjer tillbaka sig till samma form som innan vi gjorde det här experimentet. Det är fantastiskt och jag blir så tacksam!!

Proppfull dag, och bra dessutom!

Idag duschade jag själv och tvättade håret! Jag kan räkna antalet gånger på en hand som jag duschat själv på det senaste året. Att jag gjorde det idag var inte nödvändigtvis ett tecken på att jag har blivit bättre, det har jag ju inte, utan på en krock i planeringen. Både besök på Sköndal och hemtjänsten på samma gång. Men jag klarade det själv och jag kom till och med ihåg att röra mig långsamt. Flera gånger. På nåt sätt är jag ändå glad att det gick så pass bra. Andra gånger har jag behövt Mikaels hjälp mer än den här gången.

Sen var jag på Stora Sköndal och om jag vann på Lotto skulle jag köpa tårta och blommor till dem varje vecka i ett år. Ja, detta räknas väl knappast som ett lagligt bindande kontrakt för jag vet inte om Lotto räcker till 52 tårtor och 52 buketter och 52x2 leveranser, men ni fattar. I alla år har jag önskat mig exakt den hjälpen som jag får nu av dem. Jag känner mig så oerhört glad och tacksam. Idag var jag hos psykologen och redde ut flera grejer. Både Mikael och jag grät lite också. Grej efter grej betar jag av hos honom, psykologen, fast vissa saker blir inte klara på en timme såklart. Men varje gång närmare målet att jag ska hantera sjukdomen och dess konsekvenser så vettigt jag kan, både fysiskt och emotionellt. Jag fick en viktig pusselbit idag angående en viss sak som jag har oroat mig för länge och inte fått rätsida på själv. Och när jag vågade ta upp det, fast jag kände mig lite dum, så fick jag både bekräftelse och lösningar. Ja, det var ett sånt bra besök.

Sen kom barnen, de som befinner sig här i landet i alla fall, och hälften av allas flickvänner. Det låter som ett större antal än det var, det var en flickvän som kom. Återigen det där med att befinna sig i landet. Flickvännerna äter inte kött så Mikael hade gjort nån röra med bulgur, kikärtor, fetaost, spenat och garam masala och en röra med ajvar, och så kyckling till oss andra, och så åt vi det i wraps. Det var så totalt annorlunda mot allt vi brukar äta och laga, vi är ju trots allt medelålders och inte mathippa, förresten är det väl helt ute att säga hipp :-). Ja, men det var jättegott! Sen spelade vi det där roliga spelet där man ritar och gissar, på enskilda block som skickas runt, som viskleken fast på papper. Jag var helt klart sämst på att rita, men flickvännen satt efter mig och förstod förvånansvärt många av mina tankebanor. Vi skulle egentligen tagit kort på en valross som T ritade och sen på den som jag ritade. Jag visste inte riktigt hur en valross såg ut, men jag gjorde en stor fisk som sprutade vatten ur blåshålet (så att man skulle tänka på val) fast med små sälarmar och svarta betar, som skulle tyda på att det inte var en val. Hon fattade precis fast det verkligen inte var vackert ritat. Det är i alla fall ett jätteroligt spel.

Och det där med att man kan förstå vad nån menar utan att det behöver vara vackert beskrivet är väl också en lärdom för livet.

Rolig lek och mycket mer

Mikael testade en lek på mig, som han skulle se om den kunde funka på eleven han hjälper med matten. Man skulle lägga ut varsitt spelkort på samma gång, räkna ihop siffrorna (ess var 1 och de klädda var för enkelhetens skull 10, första gången) och säga det först, och då vann man korten. Jag spelade verkligen i underläge, har kognitiva problem med både räkning och att säga ord, och Mikael är dessutom naturare mot mig som är humanist. Men han vann bara med 29-23! Jag har väl möjligtvis mer hysteriskt "måste vinna-beteende" vilket förklarar att jag kunde mobilisera tankarna och varför jag nu efteråt har känselbortfall i fingrar och ben. Men det var så roligt! Andra omgången provade vi med att de klädda skulle ha sitt riktiga värde och då var det kört för mig. Att se en dam, räkna ut vad hon är värd, plussa henne med ett kort till, var för många steg för mig. Så jag gav upp och försökte inte ens. Vilade mig till nästa omgång, eller nästa, där jag med två sjuor kvickt som bara den kunde skrika 14 och darra av upphetsning! Men den funkade ju rätt bra. Anpassning är görsmart!Han tyckte i och för sig att vi skulle sluta, för att jag blev så exalterad. Och han hörde hur jag blev andfådd bara av att knäppa på mig behån tidigare på dagen. Men jag märkte det själv också och satte mig ner och vilade. Jag blir inte lika frustrerad längre av att avbryta en process med vila. Fast det är ju på tiden, med tanke på att jag varit sjuk i snart 23 år. Men nu ska jag inte klanka ner på mig själv. Jag ska ta åt mig när jag berömmer mig, vad är det annars för vits!

Häromdagen, den superdåliga dagen efter att vi fick lasagne hos A-L, dagen som jag startade med att sätta mig i fåtöljen och se en film istället för att ligga och vila i fyra timmar i sängen, ja den dagen. Finn fem fel... Ja, den dagen blev ju helt förfärlig senare och Mikael fick valla mig med en lite utflykt till Hemköp, som hade stängt, och då blev det Ica 10 min bort och jag fick sitta i bilen och vänta lite längre för det är större att gå igenom, och dessutom var det nåt som luktade starkt i bilen, typ bensin/diesel/olja, och just den dagen tålde jag ingenting så det var en jobbig utflykt fast jag behövde den som distraktion från känslorna och det superdåliga måendet. Kombinerat med att jag inte får ta Treo och jag har huvudvärk varenda dag och det är bara ibland som en Alvedon och en Ipren och 50-80 mg koffein hjälper. Hur ska man orka.

Men på den där utflykten när han körde in i skogen och visade underbara hus i Österhaninge, så kom han på att det var ungefär nu för tio år sen som vi träffade varandra. Han hade nämligen hittat gamla papper med årtal på när han slängde förrådssaker, och räknat ut att han sålde huset 2007 och jag var där och hjälpte honom flytta. Ja, det finns folk som trodde att jag var en lycksökerska kanske, eller att jag inte respekterade ett äktenskap. Det finns inget som kan vara längre bort från sanningen. Jag hjälpte Mikael att flytta den där dagen för att jag hade förstått på den tiden vi jobbade ihop, några veckor tror jag, att han inte var jättevälorganiserad, att det var ett stort hus med mycket prylar som verkligen inte var nerpackade. Och att han inte fick så mycket hjälp av familjen, hans ex hade redan flyttat till sitt och var inte intresserad av huset längre, samt barnen som kände (gissar jag) ovilja mot att sälja barndomshemmet för att föräldrarna skulle skiljas. Lille J var 15 och hjälpte till att städa toaletterna med tandborste inför varje visning, men jag kände bara att Mikael behövde all hjälp han kunde få. Men jag fick in not so many words mig tillsagt att hålla mig undan. Det var en god broder som sa det, kanske inte så smidig, men jag har sen dess bara sett på honom som en välvillig man. Ibland tänker jag att jag skulle skriva ett brev till honom och förklara att jag inte var ute efter att sno maken innan liket (äktenskapet) kallnat. Varken Mikael eller jag vet ju ens när vi träffades, för det var inget mellan oss, det fanns inga datum att komma ihåg. Vi vet att vi började jobba ihop på sommaren 2007, med bokningsprogrammet till gästhemmet som mina föräldrar var föreståndare för över sommaren. Vi var vänner länge. Vi blev ihop på Lucia. Och allt vi sa till varandra före det är utan hemligheter, eller hur säger man, hans barn hade fått höra på det!

Faktum är att jag hade faktiskt drömt om att få ett sånt förhållande, som börjar med att man är goda vänner på riktigt. Mitt förra förhållande, som gick från 0-160 på fem minuter, kändes, när det tog slut i alla fall, att jag inte hade känt honom utan vi gick rätt på att vara väldigt förälskade. Vi pratade väl också om saker, men det var hela tiden underordnat Kärleken. Och vi hann bli bra kärester men inte lika goda vänner. Och så ville jag inte ha det en annan gång. Och jag fick ju precis som jag ville, goda vänner först, och sen romantik när det var dags för sånt. Och så ett knappt år senare så friade han, och ett knappt år efter det så gifte vi oss. Trots att vi hade pratat om att vi ville leva tillsammans, pratat grundligt om det!!, så var ändå den där förlovningskvällen något alldeles utomordentligt fantastiskt, även i känsloväg. Jag skrev fem dikter den natten, när jag som vanligt inte kunde sova utan för ovanlighetens skull gärna var vaken så jag kunde sitta och fånle och minnas alla detaljer minst en gång till. Och skriva smäktande dikter, som jag ju inte borde ha försnillat, om jag nu har det.

Men arma läsare, poängen, poängen, jag kommer snart till den! Och poängen är ju att ungefär nu, give or take a few weeks, så träffade vi varandra för första gången FÖR TIO ÅR SEN. Så kan det gå, vem hade anat det, att jag skulle få världens bästa Mikael till man, och få åka snålskjuts på hans underbara barn och ljuvliga barnbarn! Det kan ju inte bli bättre! Det ända är väl att vi var bra mycket smalare för tio år sen och det hade vi gärna varit nu också. Vi får se om lottovinsten ska gå till gastric sleeves till oss båda :-)

Annars räknar jag med att få lite cellgifter (fast det är det inte, i strikt bemärkelse, men jag vet inte vad jag ska kalla det istället) och bli antingen FRISK eller FÖRBÄTTRAD. Och smal.

Jag ska friskfest i Italien eller på Liseberg. Det är så många jag gärna vill ha med. Dig också.

Blä på värmen

28 grader i sovrummet. Fläkten låter som ett ånglok och jag kan antingen ha den på eller sova.

Ja, förresten drömde jag så jobbigt och det slutade med att nån skulle råna mig men då blev jag så arg att jag vände pistolen mot honom och läste lusen av honom. Och väckte mig själv med denna ilska.

Så nu är det för varmt och jag är vaken. Inte bästa förutsättningarna. Och ögonbindeln är som en ansiktsvärmare.

Allt som krävdes för att jag skulle vilja få sån där fönsterfilm isatt var att vakna när det är för varmt för att somna om. Men jag måste sova mer. Måste bara. Har tagit fler piller nu. 28,1.

Icke godkänt i matte

Lovande

Linda Tannenbaum, en amerikansk ME-eldsjäl, har haft föredrag i Borås idag om den senaste forskningen. Ron Davis är känd forskare, inte i ME ursprungligen, men hans son är extremt svårt sjuk så han har nog tänkt Själv är bäste dräng. En sak som han gjort och som är så smart och självklar att jag undrar varför ingen kommit på det förr, är att ta massor med blodprover på de svårast sjuka. De borde ju ha mest avvikelser, flest avvikelser, och allvarligast avvikelser. Ofta när undersökningar görs är det ju annars på medelsjuka (som förmår ta sig till doktorn) och väldigt ofta också på såna med utmattning som huvudsymptom, inte PEM (ansträngningsutlöst försämring), som ju är ett kardinalsymptom på ME och särskiljer oss bland annat från andra utmattningstillstånd. Linda lär ska ha sagt nåt i stil med att lösningen är nära. Det är hörsägen och jag vet inte hur exakt jag minns det. Och amerikaner är ofta så överdrivet positiva, men jag tror faktiskt att lösningen ligger i en relativt snar framtid. Jag märker skillnad mot hur det var i mitten och slutet på 90-talet, när jag var nysjuk, och jämfört med för tio år sen, mot nu. Jag räknar inte med att ha en obotlig sjukdom livet ut. Obotlig kanske den är, men inte utan behandling i alla fall. Man blir ju inte frisk från HIV, MS eller Parkinson t ex, men om man kan stoppa upp sjukdomsförloppet lite och mildra de värsta symptomen, så skulle jag vara tacksam. Att hitta nån objektivt mätbar felmekanism vore också fantastiskt, inte för att jag själv känner någon osäkerhet på min diagnos, men så att det en gång för alla kunde bli slut på allt psyktrams. Säger inte att psykiska sjukdomar är trams, verkligen inte, men att det är trams att behandla en fysisk sjukdom som om den vore en sinnets missuppfattning. Diabetes var ju också inbillning tills man kom underfund med insulin. Eller ja, alla sjukdomar har väl varit medicinskt oförklarliga syndrom i början, tills man forskat nog mycket på dem för att få reda på vad de beror på. Så i teorin är jag försiktigt hoppfull och optimistisk. I praktiken har jag huvudvärk som blev migrän när det började regna för en halvtimme sen. Spå i väder med kroppen är väl annars en legitim syssla, helt i linje med nutidens vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi får se.

Barnnamn

Om man vill ha gamla, hederliga namn åt sina barn kan de heta Edvin och Alma.

Och om man får en rödhårig katt kan den heta Cipolla rossa, som betyder rödlök på italienska.

Eller inte.

Värdelös, värdefull

Jag får verkligen kämpa för att älska mig själv när jag är dålig. Jag förstår inte riktigt varför det är så. Kanske är det den där utmanande sorgen som gör sig påmind, eller känslan av förlust när jag tycker att jag inte duger till nåt. Mikael har rensat i förrådet och jag kollade i fem lådor som var mina om vi kunde slänga det, och det kunde vi till 90%. Sen skulle jag bara vila lite innan jag tänkte laga middag. Men jag var osammanhängande, ologisk och kunde inte tänka rätt, så Mikael sa åt mig att sätta mig ner och sen gjorde han resten. Han får mig aldrig, aldrig att känna mig dålig. Men jag gör det själv, särskilt när jag vill vara lojal och hjälpsam och stötta honom, men inte orkar. Ja, så idag har jag gråtit tre gånger. Det var ju inte heller meningen att jag skulle vara en sån fru som lipar för ingenting när mannen tillbringat hela eftermiddagen med att slänga grejor och montera ihop hyllor och röja i sommarsolen.

Men jag kommer ihåg att jag sagt ungefär så här förr och att jag då blivit påmind om att när man är övertrött så tänker man inte alltid rätt. Ordet utmattningsdepression är ju en diagnos, men själva orden beskriver också en (om än tillfällig) känsla. Idag tror jag den kom sig av att jag gick upp ur sängen innan jag vilat färdigt. Det med lådorna var lätt gjort, jag kunde slänga i princip allt och behövde varken fundera eller lyfta, så jag tror det var att jag gick upp vid fyratiden. Kanske också min extra huvudvärk, jag får inte glömma att man blir trött av smärta. Men det är ju rent löjligt att man inte ska klara av att gå upp kl 16.00!

Annars borde jag läsa tecknen som kroppen skickar ut. Är väldigt allergisk idag, av några stekta champinjoner och några glas citronsaft. Det brukar jag tåla, så tecknen finns att jag är extra överbelastad.

Jag är så vansinnigt trött på detta. Att vara utmattad, sova dåligt, ha ont i huvudet, känna sig värdelös och inte orka nåt. Jag måste orka, jag tycker inte om det enda alternativet. Men snart brister jag. Fast nej, jag måste fortsätta orka. Får inte falla samman. Då blir allting värre.

Det är så mycket som är bra dock. Mikael är så snäll, alla i min närhet är faktiskt underbara.

Men vissa dagar är bara för jobbiga.

Fast imorgon är en annan dag.

Tv-textning

Jag är ju verkligen inte rätt person att klaga på stavning. Och så borde inlägget ta slut där. Men jag kan inte låta bli att berätta vad jag sett på de sju minutrarna det tagit att äta kvällsmacka framför ett mordprogram på tv4 fakta.

Någon hade begått ett brått.

Och bråttet var våldtäckt.

Sömnsvårigheter?

Läste på expressens hälsoavdelning att man ska motionera 2 1/2 timme i veckan och träna styrka 2 ggr i veckan. Det roliga var deras förklaring av vad motion är:

Allt som höjer pulsen så att du fortfarande kan prata men måste sippa efter andan då och då är "måttlig" träning.

Ja, men då tränar jag minst två gånger i veckan. När hemtjänsten har duschat mig, torkat mig på ryggen, torkat håret och borstat ut det, och jag reser mig för att torka framsidan och de personliga områdena, blir jag alltid andfådd. Så kul att det räknas som måttlig träning.

Sjukdoms-TV

Såg ett sånt bra program på tv, kanske i förrgår. Det var tre läkare i ett lag och tre privatpersoner i ett annat. Så kom det in en sjuk person som berättade om sina symptom och så skulle lagen tävla mot varandra om att ställa diagnos. Läkarna fick bara använda huvudena men privatpersonerna fick använda Internet. Programmet hade flera delmoment och var riktigt spännande. Ett lekprogram fast i nytt format. I ett av delmomenten fick de se visuella ledtrådar och då kom det in en hund och en bricka med räkor och jordgubbar. Det slutade med att killen hade mastocytos/mastcellssjukdom, som är ungefär att man får överkänslighetsreaktioner utan att vara allergisk. Jag hann inte tänka så fort men var lite inne på histaminintolerans. Vet att bägge sakerna har med allergi att göra, men vet inte så precis vad det är. Om vi kan hitta detta i tv-tablån igen ska vi tävla hemma från vardagsrummet. För att inte vara läkare är vi rätt duktiga på sjukdomar.

Såg helt nyss på ett akutenprogram från England. En kille hade fått en golfklubbba i huvudet och flögs in med helikopter. Hans golfpolare hade blivit sur och kastat klubban, som på nåt vis hade flugit och träffat den andra killen i ansiktet så hårt att klubban gick sönder! De var rädda för hjärnskador efter ett sånt hårt slag mot huvudet. Fascinerande. Och eftersom det var tv så slutade det med att han inte hade fått hjärnblödning av smällen, men låg kvar på sjukhus i fem där, blev delvis blind på ena ögat, men nu ändå har sänkt sitt handikapp. Slutet gott, allting gott.

Självdiagnostik

Jag har mer migrän än jag brukar. Har behövt äta Treo i princip dagligen i minst en månad, minns inte exakt. Tagit triptaner 3 ggr på två veckor, vilket är farligt nära överkonsumtion för mig som fått medicininducerad huvudvärk av triptan flera gånger. Har också tagit mer Treo comp än jag är nöjd med. Så nåt har ju lyst med en varningssignal i bakhuvudet. Härom dagen blev jag konstig i huvudet av en Treo, smärtan blev annorlunda, luddigare liksom. Idag har jag haft mycket huvudvärk och jag försökte rensa huvudet med utomhusluft, men det hjälpte inte. Så läser jag om medicininducerad huvudvärk och först i listan över mediciner som kan orsaka det är Treo. Det stod också särskilt om triptaner. Ja, så jag hade en känsla av att något inte var som det skulle med huvudvärken. Så nu kommer jag att avgifta mig själv från Treo också, en månad brukar neurologen ordinera när det gäller triptaner. Jag har varit försiktig med Treo för att magen ska klara det, men så är det huvudet som inte klarar det. Denna huvudvärk. Härom natten när jag gått upp för att ta migränmedicin så gjorde det så ont i huvudet att varje andetag smärtade. Jag är inte precis nöjd nu. Ska jag bara kunna ta Alvedon och Ipren? Och nåt starkare varannan vecka? Jag kände mig så stark nyss, men nu är jag ledsen igen. Mina andra avgiftningar har varit förfärliga. Som att ha migrän i en månad utan att kunna ta nåt som hjälper. Svärord.

Världens bästa utflykt

Mikael skulle ha haft ett möte ikväll men som blev flyttat. Så då började jag längta mycket efter att ha middagsutflykt i naturen. Och dra på trissor, vilken utflykt det blev!!! Vi köpte varsin kycklingsallad från vårt pizzaställe. Sen åkte vi the scenic route söderut och hamnade på Östnora camping. Vi åkte upp en liten grusväg till några sommarstugor, men tyckte det var intrång att äta på nåns veranda fast det stod stolar framme. Så då stannade vi mellan marinan och campingen och gick ut på en enorm, nyklippt gräsplan där det fanns picknickbord. Det luktade helt ljuvligt av nyklippt gräs, fåglarna kvittrade i 40 dB och maten var grymt god. Temperaturen var lagom faktiskt och jag tror jag klarade solen också, hade skugga mesta tiden. Det var så underbart att jag kallar utflykten för supercalifragilisticexpialidocious. Vi kan också kalla det för dagens glosa. Köp två, betala för en. Så jobbar jag.

Vilken kul fontän!

Inte kanske lika värt om omväg som Fontana di Trevi i Rom, men ändå. Skulle gärna ha en sån i trädgården.

Skulle ännu hellre ha en pool. Bara 2x4m, minst 1 m djup. Hur stor är största värnplikten? Om det bara går med 1x2x1 så duger det också. Då får jag flyta med armarna intill kroppen. Då skulle jag kunna ligga där och flyta i solskenet på sommaren, eller sjunka till botten och svalka mig de övervarma dagarna. Och tänk om vi kunde hitta en elektrisk rabatterade som jag skulle kunna svinga som en lie, så Mikael slapp klippa gräset. Jaja, när jag blir frisk finns det många saker jag skulle vilja göra. T o m plantera i pälskrage. Och då avskyr jag jord under naglarna. Men allt som behövs för att lösa det problemet är söta nyhetshändelse. Imorgon funderar jag på att rensa ogräs i vår tisdag att. Vår granne planterade den hos oss medan detta fortfarande var ett gissningsvis och sen skötte han den. Sen har en annan granne, Krister, tagit hand om den när Bosse dog, men nu har den grannen också flyttat hem för gott. Så vi får nog börja läsa på lite om skötsel av rosbuskar. (Ha! Stavningskontrollen ville ha risnudlar istället. Ha!)

Om det handlar om trädgård, är det meningen att man ska ta bort mossan mellan plattorna varje år? Med nåt verktyg? Eller ska man salta så mossan dör? Jag tror att vi måste hämta en stabil men lättviktspall som jag kan sitta på och gräva mellan plattorna, eller i rosenrabatten. Jag vet inte hur man ska beskära rosorna heller och det måste vi väl också lära oss. Det här är inte vår rosenrabatt men man kan ju alltid låtsas.

Inte ofta

Det är ju inte ofta längre som jag orkar blogga om nåt roligt som inredning, mode, mat, färger, böcker, resor eller vänner. Men det här är så häftigt att jag måste.

Det finns en kille som heter Erik Mäki och som har bloggen var-dags-rum. Jag tror jag ursprungligen hittade så många snygga bilder på Pinterest som han hade pinnat med jultema och sen dess har jag följt honom där och på bloggen. Han har nu gjort två bord i samma form som Alvar Aaltos berömda vaser och satt på Plaine-ben från Mio på. Jag är ju också lite tokig i den formen plus att jag gillar blandningen av tjockt trä och spännben. Och den där gröna soffan, och björkarna, och allting, jag är såld!!! Själva inlägget hittar man här.

Och bara för att prata inredning så kan jag meddela att jag idag inte hade tid att kolla på Facebook för jag var så upptagen av mattor, gardiner och plädar och kuddar. Om man skaffar sig en ny (gammal) soffa för att nån i familjen ska byta. Jag älskar vår marinblå Howardsoffa, men vi hade tänkt oss en större, ja, längre alltså, variant men sen hittade vi denna som ett sånt fantastiskt fynd att det blev den ändå, fast den är i kortaste laget. Jag ligger bra i den men fötterna hamnar ju på armstöden. Men vi har så mycket bra blåa grejer där nu i rummet, gardinerna älskar jag (marinblåa med vita ikatblommor). Så jag är absolut inte färdig med det marinblå. Men en modernare form på soffan, sådär mörkvit i färgen, då har vi ingen anledning att ha marinblått längre och då började tankarna forsa fram som Piteälven efter islossningen. Rött, grönt, rosa??? Gammalrosa eller min sån där favoritfärg magenta skulle Mikael kunna gå med på. Jag har absolut inte tröttnat på det blåa än, och vi har ingen anledning att byta ut en perfekt men lite kort soffa mot en som inte är i min smak men som är längre. Ja, ni hör ju att det inte kommer att vara värt det. Men hjälp vad roligt det är att inreda i tankarna! Om jag orkar kan jag försöka sätta in några förslag lite senare i veckan så får ni se hur jag tänker. Men skulle gärna ha ett sånt där bord, eller två, som inlägget egentligen handlar om. Ni som är intresserade av mer än bara en bild, gå gärna dit och läs hur han gjorde.

Måndagsbuketten

Dagens random tips

Det finns ett japanskt, tror jag det är, par på Instagram som klär sig likadant som varandra och sätter ut bilder på det. Det är en sån skön idé, lite knäpp men inte helt urflippad. Jag blir i alla fall på gott humör när de visar sig i mitt flöde. Dagens random tips.

Försäkringskassans logik

Många av mina MEdsjuka har ju problem med fk. Att läkaren har beskrivit för lite vad han själv observerar brukar de klaga på, att de inte fått "objektiva fynd". Men för vissa sjukdomar finns det inga objektiva fynd, t ex migrän, men det tvivlar ingen på att man kan ha och bli handikappad av. Och det senaste nu är bara att de inte tycker symptomen är sådana att de motsvarar någon sjukdom med den graden av nedsatt arbetsförmåga som man anmäler. Ja, de tycker att alla kan jobba. Man önskar ju sig att själva generaldirektören för fk skulle få en rejäl sjukdom.

Men nu läste jag det mest kreativa avslaget nånsin, nämligen att 10% blir friska. Lite lögn med statistiken, för vad jag har läst så brukar man säga att 5-10% blir friska eller förbättrade. Men många läkare håller nere siffrorna för spontantillfrisknande på ett par procent. Men då kan man m a o inte veta säkert att sjukdomen är långvarig, eftersom folk har blivit friska. Och nu pågår det ju dessutom forskning i Norge, och då kan man ju ännu mindre påstå att sjukdomen är kronisk.

Ja men om det ska vara så, så kommer väl ALLA sjukdomar att kunna botas i framtiden, och då har INGEN längre rätt till sjukersättning.

Fk tänker mer kreativt än nånsin förr.

Förresten, det kanske är nån som har hört om socialministern och generaldirektören för fk:s glädjande rapport om minskade sjuktal. Jag tänkte bara förklara hur det har gått till. För det första så avslår fk nu bara helt sonika folks sjukanmälan. Du är frisk, gå till arbetsförmedlingen eller jobba. Men fk säger att du är frisk. Men fk har ingen botande verksamhet så det har inte på något sätt minskat sjuktalen, bara minskat antalet sjuka som fk går med på att kalla sjuka.

En vän till mig har precis vunnit i sitt femte domstolsmål mot fk. Vad innebär detta? Att i fem separata händelser så hamnar hen i fk:s statistik som arbetsför och sjuktalen minskas. Men i domstol slår man sedan fast att fk handlade olagligt och personen får både rätt i sak och sina pengar i efterskott. Men ändrar detta statistiken? Att fk får smäll på fingrarna efteråt, att detta kostar staten massa skattepengar som håller domstolarna fulla med mål där fk får pisk, det är inte samma siffror som sänkta sjuktal. Så katastrofen med rättsosäkerhet för sjuka är värre än nånsin, liksom slöseriet med skattemedel. Och den fullständiga ojämställdheten gentemot sjuka människor vars enda försörjning man på felaktiga grunder drar bort och inte ger tillbaka förrän åratal senare. Den som inte kan sälja sitt hus och leva upp pengarna, eller leva på anhöriga, tvingas till det sociala. Jag hatar det där passiviserade uttrycket "tvingas till det sociala". Men i alltför många fall är det faktiskt sant. Först tvingas man till arbetsförmedlingen, och när de utrett en och säger att man inte är arbetsför så du får ingen a-kassa av oss, och fk fortfarande påstår att du är frisk, då kan du leva på 1) sparkapital, 2) anhöriga, eller 3) det sociala. Hur många år klarar du dig utan inkomst? Hoppas du får vara frisk.

Han har mig fast!

Han, den där bebisen som vi har fått till vår familj, storfamilj alltså, han är underbar. Jag tror han är tre veckor nu och jag har bara orkat träffa honom två gånger fast han bor i "nästnästa by". Jag skulle vilja sitta med honom i armarna en timme om dagen, det vore terapi, det.

Första gången vi träffade honom var han en dag gammal. Vilket privilegium att få hälsa på honom så färsk! Och Ruth, nyförlöst, orkade ta emot oss. Hon berättade om förlossningen, som var långdragen, minst sagt. Hon blev igångsatt två veckor över tiden och det tog många försök med olika mediciner och tortyrredskap innan han var klar för utkomst. Mamma hade hållit honom först. Och mitt i förlossnkngsberättelsen var det min tur att hålla. Och då for allt förstånd ut genom öronen, höll jag på att säga. Det gick inte att lyssna på vad hon sa, jag var helt uppslukad av honom! Jag blev bildligt talat döv för allt annat. Inget annat i världen existerade längre.

I söndags var det barnvälsignelse, eller namngivningsceremoni, för honom i kyrkan. Jag var med fast det började kl 10!!! Jag har inte varit uppe kl 10 på många år, men för Johannes gick det knappt att låta bli. På kvällen var vi inbjudna på smulpaj och som väl var hade de bjudit in oss i omgångar, hennes familj, vår familj, för annars hade det funnits för många som ville hålla honom på en gång. Ellen bor i Skåne och detta var första gången hon träffade honom. De tycktes gilla varandra. Och man måste titta på honom hela tiden, man blir liksom knäpp om man tittar bort. Och när man får honom i famnen så är det som om ens armar inte har varit vad de borde förrän man håller honom. Hans lilla kropp och hans små ljud, han är allt man kan tänka på. Jag nästan kastade tillbaka honom till Ruth när jag fick honom andra gången och märkte att han inte nöjde sig med att man satt ner och vaggade honom. Han ville hållas av nån som stod upp och helst av mamma. Och jag stod inte ut med att göra honom "olycklig" en enda sekund. Plötsligt är han centrum av universum. Det är så märkligt hur det blir.

Vi har ju varit så glada för den här babyn i många månader. I åratal har hans mamma och pappa längtat efter honom, eller som Ruth sa, #forthischildweprayed. Så han har varit älskad och efterlängtad länge och av många. När vi först såg honom, en dag gammal, så fanns han plötsligt. Han blev verklig. Och sen den dagen upptar han ens tankar och längtan. Jag vill träffa honom varje dag. Att få foton på honom varje dag känns som att döva nåt men inte bota det. Jag vet inte vad sjukdomen heter, men boten heter Johannes. Hans hud, hans bebislukt, hans hand kring fingret, hans ögon som tittar på en, ögonen som är djupa av intresse och med en tjock mörkblå ring runt. De har en tavla ovan för soffan som han gärna tittar på, oavsett var han är i rummet så gillar han att titta på den. Och oavsett var han är i rummet så tittar vi på honom.

Jag sa till Mikael hur märkligt det är att han så helt har flyttat in i ens hjärta och armar. Jag sa att jag känner mig besatt, ja, hypnotiserad. Tänk att 4,2 kg och 54 cm kan göra det! Vilken tur vi har att han kom hit! Så nu är jag faster till fem älsklingar och plastmormor till två. De har en mormor och en bestemor, så jag kallas "Anja", inte plastmormor. Men nu senast när de sa mitt namn så tänkte jag att himlen måste vara att ett barn säger ens namn.

Dagens ME-hjärna

Min favoritgrupp på Facebook är en där vi berättar om dumma och roliga saker vi sagt eller gjort. Jag kommer såklart inte ens på nåt exempel nu, fast gruppen lever och frodas och växer med flera historier om dagen. Men igår kväll, ja, natt, tog det längre tid för mig än vanligt att somna, så jag hann komma på olika saker, t ex att jag för fjärde gången den dagen hade glömt att gratta M (inte Mikael, utan en ung, älskad släkting). Sen förstod jag också en sak jag hade hört nästan en vecka tidigare, men ibland trillar polletten ner extra långsamt.

Jag var hos psykologen på Stora Sköndal. Har gått där länge, även om besöken just hos honom inte har blivit så täta. I fredags, tror jag det var, så hade jag i alla fall varit nere på normaldos Stilnoct i två veckor och det har jag kämpat med sen i april, med hans hjälp. Så jag var hemskt glad och stolt! Han med :-)

Faktum är att det hade till och med gått förvånansvärt bra, med undantag av allra första veckan, när jag hade fått massa nojor, eller rättare sagt så kom befintliga nojor ordentligt i dagen. Men efter det har det varit smoothe sailing. Kanske att min sömn har varit påverkad och jag sovit både färre antal timmar per natt och fått längre genomsnittsinsomningstid, men det har jag inte precis haft några psykiska problem med, som första veckan när jag verkligen var rädd för hela processen. Så efter den veckan hade jag tänkt att gå ner i dos fortare, men då hände det saker i mitt liv som stressade mig, och så nämnde jag de två sakerna, varav det ena var att Linas lägenhet brann ner. Alla klarade sig, så ur den synvinkeln gick det bra, men alla ägodelar blev förstörda, hon hade bara kläderna på kroppen och inte ens ett par skor, eftersom hon varit i trädgården när det hände. Hon har fått hemskt bra hjälp av familj, vänner, försäkringsbolag osv, men ändå var det en energikrävande händelse även för mig som var långt bort och inte hade orkat göra så mycket även om de varit nära. Ja, så just när det hände tyckte jag inte att jag skulle gå ner i dos extra snabbt och riskera att sova sämre, utan jag följde schemat. Det var det jag skulle säga till psykologen, med branden. Och han säger då att han har en fyraåring hemma som heter Eld! Mikael och jag tyckte det var ett "fritt" namn och i alla fall jag hade mer trott honom om att vara akademiker än bohem. Men, men. Folk kan ge vilka namn som helst till sina barn.

Igår natt kom jag alltså på vad han menade. Han heter ju Eldh i efternamn och det har jag vetat i mer än ett år! Men den här gången tog det mig fem dagar att koppla.

Det är en ME-hjärna, gott folk.

Förresten har jag ett exempel till. Nån hade satt in en inbjudning till möte med Linda Tannenbaum som leder ett stort forskningsnätverk i usa kan man säga. Hon är på världsturné nu och ska snart till Stockholm. En vän från Norrland ska dit och frågade vilka hon känner i Stockholm som kan tänkas komma dit och så vi kan träffas. Jag svarar att jag kanske kan, "när är det?". Jo, det är ju själva syftet med hela ämnet, mötet och när det är. Och så kopplar jag inte det.

Jag hade visserligen migrän både igår och idag, om jag nu blir trögare av det rent fysiskt eller bara tröttare av att det gör ont. Men jag har inte haft ett genidygn om man säger så.

Men vad gör det bara man är söt? :-)

Värsta historien

Läste nyss att en tvååring hamnade på sjukhus i Norge i tre månader pga en dagisanställds oaktsamhet och har fått frätskador i halsen för livet. (Tur att hen inte också riskerar en transplantation med en plaststrupe av dr Macchiarini som lök på laxen.) Den 23-årige "pedagogen" hällde flytande avloppsrens i en drickflaska och ställde den på handfatet i förskolans badrum, varpå 2-åringen drack.

Jag tycker det låter fruktansvärt. Så hemskt att det verkligen inte borde fått hända.

Och förstår inte varför det verkar som om vem som helst kan få jobb i hemtjänsten och på förskolan. Samhället värdesätter inte omvårdnad, särskilt inte av unga och gamla. Min hemtjänstperson är fantastisk, hon duschar och tvättar håret på mig så skonsamt att jag knappt förstår hur hon gör. Hon håller liksom emot med ena handen och gogglar schampot med andra, så att jag inte behöver hålla emot så mycket med nacken. Idag var jag typ tröttast nånsin och hon märkte det både på hur huvudet slängde och att jag inte orkade prata. Men hon tvättar håret på mig i princip utan att jag blir blöt i ansiktet! Nån person fick mig att få flera kallsupar och jag fick till slut sitta och hålla för näsan. Så den kvinnan jag har är, tror jag, oerhört begåvad på små detaljer, och med stor erfarenhet. Och hon bevisar tesen i sorglig jämförelse att en del verkar anställa vem som helst på hemtjänsten, även om det finns undantag som uppvisar fantastisk yrkesskicklighet. (Har hört för många hårresande historier med början "Idag har hemtjänsten...") Jag försöker göra nån sorts koppling mellan detta och barnomsorgen, och den förfärliga historien om avloppsrens i drickflaska. Det krävs varken utbildning eller egen erfarenhet av barn för att räkna ut vad just det är för hemsk ekvation. Som att en med parkinson sitter i vit soffa och dricker rödvin. Vissa saker borde ju vara självklara, även för den minst framstående person.

Det pratas ju om det öppna samhället, terror och övervakning. Jag tyckte det gick läskigt fort att hitta gärningsmannen bakom Drottninggatanattentatet. Och jag har inget att dölja så mig får de gärna filma på alla offentliga platser utom provhytter och badrum. Men lösningen är väl inte att övervaka alla så att vi ser när onda saker håller på att hända. Det är ju ett orimligt samhälle, och inte önskvärt. En som vill offra livet för att ta någon annans kommer alltid att lyckas. Om det är en väldigt specifik person kan det bli svårare, som usa:s president, men är man villig att ge sitt eget liv är det väldigt svårt att stoppa.

På samma sätt går det inte att stoppa att det händer olyckor i trafiken eller att barn slår sig. Även om man bara fick köra i 60 och alla höll det skulle det ändå hända olyckor. Folk ramlar ju när de går! Den mänskliga faktorn. Men att hälla nåt frätande i en drickflaska på ett dagis hör inte till de där sakerna som man får räkna med att de händer. Förfärligt för 23-åringen, men vissa misstag är inte ok.

P.S. Samtidigt undrar jag hur ett frätande ämne _inte_ fräter sig igenom en drickflaska. Man måste vara källkritisk.

Inte skriva med sömnpiller i kroppen, men...

Det bästa "rådet" från vårt bröllop var "Ibland tycker jag Magnus är så dum att han inte borde få bo hemma." Att ha levt ensam länge betyder att jag inte haft nån att gräla med. Sanning med modifikation, jag skällde tyvärr rätt mycket på pappa men jag hoppas han har förlåtit mig för det nu. Ska nog be om ursäkt igen. Men rådet, som inte är ett regelrätt råd, fick mig att minnas att man kan bli jätteupprörd på sin partner men komma över det. Och Underbara Clara sa nån gång ungefär att man kan ha dåliga dagar, eller månader, eller till och med år. Småbarnsåren kan jag tänka mig är sådana, inte dåliga per automatik men att det är som det är och man har kanske inte så mycket tid över efter bajs och snor och spy. Men att man behöver göra en ansträngning att hitta tillbaka till varandra efter en dålig dag, eller år.

Igår var jag ledsen på Mikael, och sen arg, och sen ledsen igen, när jag insåg att ilska inte var den äkta känslan. Men jag är ju grymt kortsint av mig och senare samma dag så var allt som vanligt igen. Men det känns som om jag har kommit bort helt från ämnet. Det är ju därför jag inte ska skriva inlägg med sömnmedel i kroppen, för att jag skriver långa osammanhängande tirader då. Värre än vanligt vill säga.

Men om jag försöker komma tillbaka till ämnet så hade vi en granne som spikade utomhus igår från halv tio på kvällen. När det inte hade slutat klockan elva hade jag fått nog både en och två och tre gånger. Hade öppnat ytterdörren och lokaliserat ljudet, men jag kunde inte komma på nåt bättre än att argt skrika Lägg av!! (Ditt pucko!) Och jag var för trött i huvudet för att bedöma om det var småaktigt och "galna, sura tanten i morgonrock" att ropa nåt. Men vid halv ett vaknade Mikael och hörde ljudet, som jag såklart var snabb att förklara. Han tog på sig glasögonen och gick ut på balkongen och ropade -Hörru! (Bara en sån sak! Vi göteborgare har inget sånt ord, bara ööö.) -Du som spikar? -Ja? (Det var en tjej på ovanplan i grannhuset, vilket jag hade lokaliserat två timmar tidigare.) -Det är ingen bra idé. Och sen slutade hon. Man behöver inte skrika och bli sur, som jag var inombords. Och det sättet imponerade på mig. Jag är ju hetsig till min person, men är inte argsint av mig, Mikael är lugn av sig, men har lättare att brusa upp än jag. Men jag tyckte det var snyggt hanterat av honom. Jag kom ju inte på hur man kunde säga det utan att vara sur. Så man kan lära sig av andra, fast de ibland är så dumma att de inte borde få bo hemma :-)

Grattis på nationaldagen!

Det går en sträng inne i kroppen. Ibland spelar nån på den så att man tror att hjärtat ska brista. Det här är en av gångerna. Sverige, Sverige.

Måndagsbuketten

Bra dag!!

Jag hade gruvligt migrän igår och fick ta flera omgångar med alla mediciner jag har, typ. Men i morse vaknade jag utan huvudvärk och det var så skönt! Och dessutom sov jag nästan 12 timmar i natt, så jag har både orkat klä på mig, hämta posten och koka spaghetti! Jag har behövt blundvila/dagsova varje dag den senaste månaden, så jag trodde att det var en allmän försämring, men med en god natts sömn, relativt sett, så känner jag igen mig själv igen. Att orka stå upp i de 8 minuter pastan kokade var ett stort steg! Jag är så glad! Och tänk om jag kan sova tolv timmar i natt också, då finns det nog ingen hejd på vad jag klarar :-) Siktar på att ta bort nagellacket imorgon, jag tror det är två veckor gammalt. Sen har jag några grejer jag har tänkt sälja på tradera de senaste fem åren, det kanske börjar bli dags! Ge mig tolv timmars sömn varje natt och Mikael skulle få en ny fru! Å, jag vill bli en ny fru, lika mycket för mig själv som för honom faktiskt. Och tänk att orka göra grejer med barnbarnen? Jag vet inte om jag får kalla dem det, men jag älskar dem så!!!! Ojdå, jag rörde mig för fort när jag flyttade täcket och nu mår jag illa av hörseln. Ny fru lär dröja. Men jag kan väl få en lång natts sömn igen? Det är inte allt jag ber om, men det viktigaste som har att göra med mig. Eller är det? Om jag kan tänka imorgon ska jag tänka på detta.

Annars skrev jag ju nåt evighetslångt om fåglar och spindlar och getingfobi, och det inlägget var ett typisk långrandigt där stilnocten redan hade börjat verka, men inte de andra än. Så jag trodde jag var hur nykter som helst, men det var stilnoctvarning på det inlägget och helt klart på detta också. När orden hoppar fram i stora klumpar och bildar meningar med dryga ordantal, så visst bryter jag mot min egen regel -SKRIV ALDRIG NÄR DU HAR TAGIT SÖMNMEDICIN. DU SÄGER ATT DU INTE MÄRKER NÅGON SKILLNAD. -MEN. DET. GÖR. VI!!

Ja, en timme efter intag lägger jag locket på på det här -- vad är det??

Jo, jag sov tolv timmar i natt och jag är genom lycklig och ska be min main man Gud att hjälpa mig sova bättre och längre.

Men nu, slut. Godnatt!