Two moods

Nån kallade mig tappra människa och jag gråter såklart när jag berättar det här.

Idag har jag funderat på att sluta med botox så jag kan ta morfin istället. Men det är en önskedröm, inte en rimlig lösning. Just nu är det inte själva bankandet som är värst utan smärtorna i skalpen och nacken. Jag har så ont så jag gråter och måste sova middag av ren utmattning. Ja, det är inte jätteroligt just nu.

Och så måste jag gå ner i dos på stilnoct. Nu har jag sovit extra dåligt några nätter och vaknat, och fått ta mer. Då blir det 30 mg på en natt och 12 mg melatonin, uppdelat på två tillfällen med sex timmar emellan. Jag sitter så fast. Med den här huvudvärken kan jag inte sova för lite för då skulle den bli åka till akuten-outhärdlig, och det orkar jag inte med. Om jag mådde bra i huvudet skulle jag kunna ta några nätter av ingen sömn, bara slummer. Men så har jag det där vårdbesöket, de små missionärerna som vill öva svenska och mikael säger alltid ja, och så ska vi på 100-årsfest på lördag. Jag skrattar nästan när jag tänker på det. Ska jag sitta där och lipa eller?

Men mikael, som först var med familjen hos släkten (farmor och Gösta) och 2 av Göstas barn var med och några barnbarn från alla möjliga håll. Fanns ingen chans att jag klarar mer än en femminugers bilfärd och sen måste jag ligga, gärna tyst och mörkt och relativt ensam. Vilken partyprisse! Så jag vet inte riktigt hur vi ska bete oss på festen på lördag. Hon är från min uppväxt i Kungsbacka, och han har gett mikael massa jobb i sin firma, de var med på vårt bröllop. Jag som aldrig går nånstans blir väldigt smickrad och uppriktigt glad när vi blir inbjudna. Jaja, sker det ett mirakel stannar vi 35 minuter eller mer, annars 30 minuter eller mindre. Mikael ska få föna mitt hår. Det blev spikrakt förra gången, han gillar det bäst så.

Men stress, jag måste bestämma hemtjänstutförare och jag känner inte att jag klarar det. Mellan gråtattackerna liksom. Och så måste de ha ett papper med inkomstuppgifter. Lätt för mig, i alla fall om jag vet var årets viktiga papper är. Försökte läsa på om utförare förut idag men det säger bara stopp. Jag orkar en liten sak och har 30 kvar, och när jag ska göra nr 2 så minns jag inte längre nummer ett. Jag blir nog tvungen att be mikael om hjälp med det också.

Smärta är både smart och dumt. När man har ont nånstans, så räknas det som aktivitet, som man för övertrasseringssymptom av, så här sitter jag dessutom med ont i lederna och ömma lymfkörtlar. Så har man svårare smärta än man brukar, är det ju jättekäckt att få ännu mer.

Men, ja, jag har lipat idag. Gråtit, skrikit lite, av hopplöshet, desperation, nu orkar jag inte mer! Inte som med treon på fastande mage, då var det skutböner i en timmes tid, mellan skriken. Men jag lyckas sluta gråta, det går tre minuter och jag börjar igen. Orkar inte koncentrera mig, och om jag inte koncentrerar mig så kommer gråten. Ja, vilken dag. I gamla lakan, givetvis. Men jag drog upp rullgardinen en stund och såg på himlen. Och när jag tittade på lite av tv-gudstjänsten så hade jag balkongdörren öppen en decimeter.

Men det verkliga beviset på att det nu är vår är att temperaturen i sovrummet är 24 grader igen, nu t o m 24,1 för jag har en glödlampa i nattlampan antar jag.

Men en sån här dag, lång och eländig, slutar med att snälle mikael kommer hem med massa massa mat, och han ska bara gå och prata med en kille om antennen, geometri, skavanker, satelliten hette det! Jag bara damp rätt ner i sängen igen. Och sen gjorde han köttfärssås på färdig tomatsås i burk och med äkta Barillaspaghetti till. Och så hade han köpt vin, som jag nu i efterhand tyckte smakade lite strävt när jag tog en hutt innan jag lade mig (alkoholfritt såklart) men tillsammans med spaghetti bolognesen var det den godaste rätten på länge. Och vi satt vid bordet med servetter och tulpaner, och han har slängt massa papper och högar och kartonger. Det vore romantiskt att säga att han gjorde en sån fin kväll för mig för att jag haft det så jobbigt idag, men jag antar att det inte krävdes telepati för det. Bara se på föregående dagar och gissa.

Min bästa S har haft magsjuka och jag har varit för dålig för att bry mig. Usch, när man blir strippad av sina varmaste, mänskligaste egenskaper, så känner man sig så liten, så liten.

Och så har nagellacket flagnat.

Men, allvarligt, jag är så dålig. Har så ont, orkar knappt gå upp och dricka när jag är törstig. Klär av mig på toan, för då glider kläderna nästan av av sig själv. 

Nu mår jag illa också. Kanske för att jag gråtit. Illamående brukar vara ett övertrasseringssymptom. Jaha, så straffar min kropp mig för att jag inte orkade låta bli att vara ledsen. Ja, fy, denna dag. Med världens godaste medelhavsmiddag med all the extras. Han är så snäll mot mig. Vad hade jag gjort utan honom? En del behöver aldrig svara på det.

Men idag orkar jag inte skicka kärlek och politiskt engagemang till de 65 döda i Pakistan. Idag är jag en liten människa som bara orkar bry sig om sig själv.

Och orkade jag end träffa barnbarnen? Mikael hade tagit kort.

Bugger.