Jag går ju nästan aldrig i kyrkan längre, bara om det är ett möte på kvällen, eller en konsert. Jag saknar det, men ändå inte. Jag kan inte gå och sakna nåt som är så omöjligt, då skulle jag vara ledsen jämt. Men ibland får jag mig ett styng i hjärtat av längtan och saknad.
Särskilt när jag ser fina klänningar.
Visserligen saknar jag att vara smal också, förr i tiden åt folk annorlunda och såg inte ut som jag i figuren, så jag passar inte på Myrorna.
Men hjälp, vad många fantastiska kläder jag köpt på Myrorna, välskräddade, kvalitet i varenda knapphål, och en helt annan sorts finhet än h&m:s klänningar t ex. Klänningar från en tid när kvinnorna verkligen såg ut som kvinnor, det var tider, det. Fast jag är ju så kär i mina mysbyxor och skulle nog inte vilja byta rakt av. Men vad roligt att ha ett tillfälle i veckan, som förutom det andliga som ju är huvudsaken, när jag får ha på mig fina kläder, högklackade skor, smink, smycken, kanske nagellack. Och känna sig som mitt finaste jag när jag besöker Guds hus.
Det saknar jag.
2 kommentarer:
Vet inte vad din diagnos står för. Funderar också över vad som blivit ett hinder för att gå till kyrkan. Kanske är jag lite för nyfiken av mig. Men människor intresserar mig. Du får gärna maila mig om du vill.
Det är inte så mycket idé att sakna. Alla människor saknar. Bättre glädjas åt det man har och kan.
floskel-modren
Skicka en kommentar