Att älska människor

Hörde en person på tv idag som sa om sitt småsyskon som fortfarande var foster Man kan ju inte älska en främling. Det var en tonårig kille, så vi ska inte döma honom för hårt. Tonårskillar älskar inte bebisar för att de luktar bebis, som många av oss kvinnor gör. (Vive la différence!) Men jag har tänkt på det under dagen, hur älskar man människor? Tv-killen tyckte att kärlek kom när man känner någon, och det är helt klart en del av svaret. En del personer kan verka udda, och när man lär känna dem visar de sidor som man blir stum av beundran för. Det har jag varit med om många gånger. Så att ta tid att verkligen se en människa, höra när hon talar, ta in det hon säger, det är bra för människokärleken. Men mera då? Mikael och jag känner att vi vill bjuda hem folk på middag. Vår församling till exempel är så väldigt stor att man inte ens ser alla på söndagarna. Och då är det svårt att "hålla koll" på alla, dvs veta om folk kommer, om nån är sjuk på kort eller lång sikt, hur folk har det osv. Att bjuda hem nån varje månad vore ett sätt att ta sig tid att lära känna människor lite mer, så att man stärker banden. Om alla gör så blir det som trådar från alla till alla, och om man ser det som tyg så blir det oerhört starkt.

När jag började tänka på det där med middag idag (jag tror inte jag kommer orka när det väl kommer till kritan, men jag höll med Mikael när han föreslog det) så kom några namn fram med en gång. Och en av dem var en kvinna som gjort det vackraste nån har gjort för mig, hon tvättade mina fötter. Inte på nåt symboliskt, religiöst sätt, utan fysiskt. Hon och en annan person som är lika underbar, besökte mig för några år sen, sådär som vi i kyrkan har några att besöka varje månad, och de ville hjälpa mig med nåt, men Mikael gör ju allt hemma, och det är dessutom väldigt svårt att be om hjälp och till och med att ta emot den när folk erbjuder den. Men det var snart sommar och mina fötter var i förfärligt skick. De filade och smörjde in dem och jag kommer aldrig i hela mitt liv att glömma det. Jag fick en gång manikyr/pedikyr i födelsedagspresent av Mikael, och den tjejen filade också mina fötter, fast hon fick betalt. Jag säger inte att det förminskar gärningen, men det var nåt visst med två personer som gör en en sådan fysisk, personlig tjänst. Att visa sina ofina fötter på nära håll för nån är också lite kymigt. Ja, jag har säkert berättat om det här förut, säkert flera gånger till och med. Men det betydde så förfärligt mycket för mig. Jag kände mig så älskad av att någon var villig att göra mig en sådan tjänst. Att smörja nåns fötter är att klappa dem rätt på hjärtat.

Så jag tror på att om man gör någon en tjänst, det kan vara nåt litet eller stort, kanske bara så litet som att le eller säga hej, så stärker man det där mellanmänskliga bandet som en spindel som väver sitt nät. Jag känner att detta är väldigt viktigt. Om vi älskar människor kan vi inte slå dem, våldta dem, kriga med dem. Svaret på så många av mänsklighetens frågor ligger i att vi älskar varandra mer. Och det kan vi göra, både med främlingar och vänner.

Ibland är det svårare än vanligt att göra snälla saker för andra. Som när man träffar kanske en person i veckan, hos doktorn. Men jag kan också. Dels kan jag anstränga mig för att lysa upp för dem. Att vara snäll, rolig, glad, tacksam. Ja, såna grejer. Min gamla läkare i Borås som är död, han sa när jag sa hejdå för att jag skulle flytta till Stockholm, att han hade uppskattat att ha mig som patient. Jag blev så paff av det. Kunde inte fatta vad jag hade gjort som någon kunde uppskatta. Tyckte mest att jag klagade på symptom. Men tydligen gjorde jag något, kanske var det unikt, nåt som bara jag gör, och som det är viktigt att jag fortsätter göra. För att världen behöver människor som älskar, världen behöver mig. Alla behövs. Det krävs hela mänskligheten för att alla människor ska älskas. Så gör vad du kan, runt dig där du är nu, så bidrar du till att hela mänskligheten blir älskad. Är inte det det bästa CV:t man kan tänka sig? Anja älskade hela världen, en människa i taget.