Mugglarintrång

Jag gick upp idag, efter ett meltdown vid niotiden när en mugglare från församlingen ringde min mobil och väckte mig. Jag trodde alla visste att det bara är eftermiddag/kväll som gäller för mig, men inte. Hon ville komma på besök på kvällen, Mikael ringde tillbaka och jag stod i köket och grät. Rädd för att inte kunna somna om och bara ha fått ett par timmars sömn. Då blir dagen ungefär femhundra år lång, för att alla symptom blir uppretade av sömnbristen och jag knappt står ut. Och så lipade jag för att jag hade vaknat, det är som när du gör det bästa du vet och så stoppar nån det. Säg att du tar ut tusenlapp efter tusenlapp ur din byxficka, flera, flera, flera, men så kommer nån och stör när du har handen på dem och vet att det finns fler. Den sortens frustration. Eller som att man precis har bestämt sig för sitt fjärde barn, och på första ultraljudet visar sig en tumör mitt i bebisboet, så det blev inget. Så hett önskar jag mig sömn. Om jag inte sover blir jag nämligen så fruktansvärt olycklig, deprimerad, förtvivlad, självmordsbenägen, att sömnen är nummer ett för mig. Förutom att kroppen blir så trilskas och allt gör ont, t om att ligga i soffan. Jag blir som prinsessan på ärten, på hela kroppen. Jag får också lätt migrän när jag sovit för lite eller uppbackad på två delar, och det är också svårt att stå ut med. Igår kved jag till stackars sjuka Mikael att jag inte står ut, det gör så ont. Och då hade jag tagit en migränmedicin och en smärtstillande. Men fy vad den dagen var jobbig. Så då blir det verkligen ett antiklimax när nån väcker mig, dagen efter den jobbiga dan. Och för att somna har jag lärt mig från förra veckan att om jag inte fläskar på med ganska mycket insomningspiller går det inte. De långsamma är inte så effektiva längre, men när jag tar dem tillsammans med insomningstabletterna i början av natten funkar de tillsammans. Men nu måste jag ta högre dos än när jag somnar på natten. Jag har ju nyss vaknat från flera timmars sömn och kroppen tycker själv inte det är så stor ko på isen, jag kan vara vaken nu. Men så går.två timmar i sängen och då är nattenergin slut och jag börjar deppa och gråta och måste gå och krama Mikael, och äta macka och te, och ta seriösa mängder insomningstabletterna. Den läkare som begriper sig på det här relativt invecklade förfarandet får gärna ha en åsikt. Men detta får de vanliga okunniga vc-läkarna att bli rädda. Jag kan ju vara en knaaaaarkare. Om de tog sig tid att lyssna istället för att, som senast bara strunta i att skriva ut stilnoct, och sa inget om det heller. Men men, jag tog 15 mg stilnoct (hade redan tagit 10 som är maxdos tidigare på natten) och 9 mg melatonin, när jag tar 6 på kvällen och 10 är max. Så för att jag bara måste sova, och jag faktiskt blir sjuk, fysiskt och mentalt, och dessutom efter ganska kort tid med sömnbrist (eller efter ganska lång tid, för jag har ju inte sovit skönt och vaknat pigg på tjugo år. Jag är som en knarkare fast med.sömn. Måste ha! Köste va de köste vill! Den där ringkvinnan tyckte att om jag sov så kunde väl Mikael väcka mig när hon ringde. Jo, visst, så gör man med på
svårt sjuka. Hon har ingen aning. Tror nog jag är en slapp tonåring som ser på tv på natten och spelar dataspel till morgonen och därför måste sova på dagen. Mikael sa ifrån att det verkligen inte var nån bra idé att väcka mig om jag sov. Han är man, med lite empati, men vissa saker fattar han verkligen. Han ser ju hur jag blir.

Ja, nu har jag absolut glömt bort vad det här skulle handla om.

Så varsågoda, en litania om mugglare och den ovärderliga sömnen. Poetik i särklass, jag vet. Kanske snarare särskola.

Kram!!