Det har aldrig varit så lätt att säga jag älskar dig som till Elsa och Kajsa, mina favoritbarn när vi bodde i Borås. Det var nästan så att det inte gick att låta bli.
Är ganska bra på att säga det till Mikael också, det går nog 10 på 1. Men det är ok, han får vara sig själv och om jag behöver höra det vid nåt speciellt tillfälle kan jag be om det, eller om en kram om det egentligen är det jag behöver. Det har jag inte svårt med.
Man kan speak one's love på många sätt. Med beröring, omtanke, tid, presenter, tjänster, ja, idéerna är oändliga. Men det betyder inte att man aldrig behöver bekräfta muntligt att man älskar den man älskar. Och det betyder inte heller att man är befriad från kompromisser, kort och blommor på bröllopsdagen, disk och städ, hämta medicin, köra barn, vad man nu gör, bara man spyr ur sig jag älskar dig som en eländig sörja. Nej, det duger inte.
Faktum är att jag vill likna att speak one's love vid en sak som vi i min kyrka blir kritiserade för. Vi tror på Kristi försoning, men somliga motståndare påstår att vi lär att vi frälser oss själva med goda gärningar. Det är ju självklart en missuppfattning, och den rätta uppfattningen är att vi tror att Kristus frälser oss av nåd, men att vi måste räcka ut handen och ta emot den gåvan. Och det gör man genom att försöka leva ett kristet, kristuslikt liv. När man tror på honom, vill att han ska frälsa en, vill man också efterlikna honom, också vara god mot andra. Det är inte gärningar som frälser oss, men utan gärningar är det ju tveksamt om det finns nån tro. Det du vet vill du göra.
Likadant är det med att visa eller säga att vi älskar nån. Om vi bara säger det, men ändå har fula ovanor mot mig vår partner, som knäpper med fingrarna och vill ha en läsk, då kan man fråga sig om det är mycket snack och lite verkstad.
Jag tror att båda behövs. Vi behöver både säga till folk att vi älskar dem, och vi behöver visa det, på så många sätt vi kan. Det är en bra livsuppgift tycker jag, att sträva efter att visa någon att man älskar dem. Men det finns många språk att säga det på, och tid är kanske det viktigaste.
När jag gick på toaletten nyss, så kom jag bara plötsligt ihåg en gång när N var bebis och jag passade honom här hemma. Vi lekte i sängen och han skrattade det härligaste skratt jag hade hört i hela mitt liv kändes det som. Och det var så stort att det var jag som åstadkom det, tillsammans med N. Det måste jag komma ihåg att berätta för honom. Fast hans kärleksspråk är kanske snarare att man leker fäktning med honom, eller superman. Vi får se. På nåt sätt ska jag säga det, med svärd eller ord :)
Och er, käraste, ja, älskade läsare och middagsgäster, ja, er älskar jag. Var och en.
Som väl är är det inte massa insta-robotar som boostar mig här på bloggen, utan det är ni. Jag tackar er för det, och jag älskar er.
Idag har både Mikael och jag talat genom vår lägenhet. Han genom att plocka bort saker och kanske gömma undan en del, och jag genom att klä granen. Han blev lika glad för den som jag blev för städningen! Så vi älskar varandra mycket idag.
Imorgon, söndag den 21. ska vi Manifest your loyalty in word and deed. Det blir intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar