Idag är första gången efter magsjukan som jag känner mig normal. Det är så skönt! Normal är ju visserligen rätt värdelöst för mig, men de andra dagarna har jag inte orkat ligga i soffan utan bara tyst och mörkt i sängen, förutom något litet tiominuters fönster där jag bloggat och/eller pratat med Mikael. Idag har jag orkat sitta upp när jag åt och dessutom klätt på mig, samt hämtat posten.
Magsjukan tog hårt på mig fysiskt. Men dessutom har jag blivit så sliten psykiskt. Har gråtit av utmattning varje dag. Det må låta som nåt man borde kunna borsta av sig, men att vara 44 år och gråta för att man är trött känns av nån outgrundlig anledning som om man inte har nån som helst kontroll på sitt eget liv. Utlämnande. Jag vet att ingen har kontroll över sitt liv, att saker händer och inte händer hela tiden, men jag kan inte förklara det bättre. Jag känner igen känslan från varje gång jag har blivit sämre i min me, och när jag måste hantera mina minskade förmågor. När jag måste sörja förlusten av dem i nuet och i framtiden, samt försöka att inte se på det förflutna (när jag fortfarande kunde göra vad det nu handlade om) med ett rosa skimmer. Då har det känts likadant, som att jag har tappat nyckeln till mig själv. Att jag liksom är kidnappad. Förutom det att jag gråter för att jag är så fullkomligt utmattad att tårarna bara rinner. Fy, jag borde vara glad när jag har blivit bättre, och det är jag också, men samtidigt är det en pärs att veta att frisk är en miljon ljusår bort. Jag är så hjärtinnerligt trött.
2 kommentarer:
Åh, det här var en sorgligt inlägg. Och du har rätt i att du på ett sätt är kidnappad av sjukdomen och det finns inget jag kan säga här i kommentarerna för att befria dig. Det är så svårt ibland att se skillnad på de motgångar som förfinar min kärna genom att putsa bort det som inte är jag, och de svårigheter som fördunklar möjligheten att leva mitt jag.
Man är ju ensam med sin sjukdom men det är en stor sorg att vara nära anhörig också, det är en förlust att mista det friska jaget även i relation och vardagsliv. Så i sorgen kan man mötas och ingen behöver bära den ensam.
Men du kan befria mig! Medan jag läser är jag befriad, och en hel stund efteråt också. Nåt med att kärlek befriar.
Skicka en kommentar