Jamen... Jag har inte skrivit nåt brev idag. Vaknade efter för lite sömn, då blir det inte full rulle. Sminkade mig pigg och gick på adventskonsert, kom hem, orkade såklart inget mer.
Jo, så att ibland tror man att man lätt kommer att klara enkla saker. Och ibland gör man inte det. Men man får älska sig själv ändå. Ibland är ens bästa inte särskilt mycket att skryta om, men ens bästa är ens bästa är ens bästa.
Annars hade jag gärna skrivit kort till tre me-fångar, en i Danmark, en i Tyskland, en i England. Trots att en person har dött under liknande omständigheter (tvångsvård av psykiatriker mot sin vilja, med antidepressiva (många med me är dessutom överkänsliga mot medicin och får sällan effekt av särskilt antidepressiva men ofta många och svåra biverkningar), påtvingad aktivitet när de har very severe me och behöver vila i mörkt och tyst rum bara.)
En av fallen tvingas till nån sorts skakmaskin, ni vet vad jag menar. Kan ni tänka er vad fruktansvärt plågsamt när man är så trött att man får kämpa för att orka andas?! Nån mamma har inte sett sitt barn på snart.två år, nån mamma anklagas för munchhausen by proxy (men hur kan man tro det om barnet har en riktig diagnos?!).
Jag skrev inte.
Men kanske en annan dag.
7. Igår skulle man Mend a quarrel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar