8. Forgive an enemy

Jag har ofta lätt att förlåta och lätt att glömma. Med i princip ett undantag. En person som handlat så omoraliskt, oetiskt, själviskt, villig att krossa andra för att få egen fördel. Och hen har gjort det mot nån jag älskar, med en annan person jag älskar som oskyldigt offer vid sidan.

Att förlåta folk som inte vet vad de gör, att inse att alla gör fel, är naturligt. Lite svårt medan man är arg och upprörd, men ändå det logiska.

Men denna person förstod bättre, visste precis vad hen gjorde. Jag föraktar hen. Och givetvis kan jag inte förklara vidden av det jag behöver förlåta, vilket på ett sätt stör mig, för om jag skulle säga vad hen gjort skulle alla hålla med mig, och hen förtjänar minst en sådan offentlig hängning.

Jag har starkt rättspatos. Borde sträva efter att bli mer barmhärtig eftersom jag själv gärna vill bli bemött med barmhärtighet istället för millimeterrättvisa.

En gång gjorde jag misstaget att gå in på fb och kolla på denna persons sida. Jag blev så arg bara av att se hen. Det gör jag inte om, men jag är fortfarande sugen på att skriva på hens vägg vad hen gjort.

Men nu blev det inte som hen ville. Hen förstörde inte nåt förutom tillit. Den det handlar om som utsattes för det har säkert förlåtit och är lycklig.

Jag vet inte hur jag ska förlåta. Jag vill nämligen inte förlåta. Jag vill skämma ut, jag vill straffa.

Oj, vad liten jag är. Liten och elak.

Jag kan säkert förlåta, jag har gjort det förr. Men om man inte vill, hur lär man sig att vilja?

Kanske får tänka att det inte är min sak. Men då blir jag nervös att hen ska komma undan. Jag måste liksom bevaka att ingen släpper hen.

Men seriöst. Jag har inte träffat personen på typ 15 år.

Men om jag dör och kommer till himlen (not so likely med den här oförlåtsamheten på en stor skylt) och Sankte Per öppnar dörren och välkomnar mig in, och jag ser hen därinne. Då klarar jag inte det.

Och vem drabbar det.

Jag vet att Jesu försoning, som jag tror på, betyder att han har burit alla synder som vi omvänder oss ifrån, så att vi själva inte ska behöva lida dem. Och det jag vill är att sätta det centrala ur spel så att nån själv ska bära sina synder, för att jag tycker att hen ska straffas.

Really?

Det är mycket lättare att veta vad rätt är än att göra vad rätt är.

Ack, om jag kunde uppbåda en smula likgiltighet.

Eller inse att om jag vill ha barmhärtighet så måste hen också få det.

Såna som inte syndar likadant som jag måste också få förlåtelse.

Jag kommer nog inte att lyckas med dagens uppgift, men jag skulle bli förfärligt glad och tacksam om jag kunde komma en bit på vägen. Jag ska se hen i allt jag gör idag. Kanske går det att förlåta, lite grann.

Imorgon är det 9. Encourage youth.