Men visst är det mycket lättare att vara egoist än altruist. Jag har aldrig haft problem med att älska mig själv (fast inte alltid mina handlingar och tankar, hoppsan, fel ordning). Däremot är det ett stort projekt att älska mina medmänniskor, villkorslöst, kristuslikt. modren
Jag vet inte, jag har lättare att förlåta andra än mig själv. Och jag har nog definierat mig själv utifrån mina handlingar och förmågor och då är det inget enkelt projekt att älska sig. Samtidigt är det den värsta sortens egoism, för varför skulle jag vara förmer än andra och därmed vara tvungen att leva upp till högre krav för att ha gjort mitt bästa och duga? Samtidigt tänker jag att det är lättare att älska sig själv i ord än i handling. Det är så lätt att äta eller göra något man inte mår bra av, att inte vårda sig om sig själv som man borde. Och allt sånt slår tillbaka i förlängningen, man blir på dåligt humör, en sämre lyssnare eller börjar kompensera på sätt som går ut över andra också. Den gyllene regeln måste liksom omfatta en själv i första hand, lite som att "ta på dig syrgasmasken innan du försöker hjälpa andra". Jag tror att om det här visdomsordet var lite mera spritt och folk faktiskt tog sig an att älska sig själva lite bättre (inte mer utan bättre)så skulle folk känna sig lite tryggare, lite mer till freds och rätt mycket gladare.
Fina och bra tankar från Modren och Sara. Jag var så fördömande, om än i hemlighet, mot andra människor då jag var yngre. Det var inte fint eller bra på den tiden heller, men det man får lära sig kommer ut på ett eller annat sätt. Växer man upp och får veta att man själv har koll på sanning och rätt medan andra stackare är förlorade själar (ok, lite överdrivet) så förstår jag att det lätt blir så även om det nog inte riktigt var det som var tanken... En och annan knäpp på näsan och några dyrköpta erfarenheter senare kan jag konstatera att det inte är så himla lätt att leva vare sig man är jag eller någon annan. De flesta gör väl så gott de kan? Om någon berättar att ett par ska skilja sig sörjer jag med dem, on någons barn har tagit beslut som kanske inte var så smarta så tänker jag att tiden brukar läka sår, när politiker tar idiotiska beslut förstår jag att de sitter i en rävsax och när islamofober bränner moskéer kan jag se att det har mindre med galenskap och mer med rädsla att göra. Jag har blivit bättre på att släta över helt enkelt. För mitt välbefinnandes skull har jag insett att "Lär dig livets stora gåta, Älska, glömma och förlåta" innehåller tillräckligt mycket vishet för att jag borde lyssna. Därmed inte sagt att jag blivit något slags helgonliknande gestalt. Jag har tvärtom blivit vingklippt och stött i kanterna och skulle någon ställa mig på en loppishylla är jag inte så säker på att någon skulle välja att plocka med sig mig hem. Det är okej. Så länge jag mer ofta känner kärlek för (eller åtminstone förståelse) andra än förakt så tror jag att jag åtminstone är på väg åt rätt håll.
Så klokt och vackert och ärligt ni skriver. Det där med att se saker i svart eller vitt och blixtsnabbt döma människor för deras val i livet hör ungdomen till. Som författaren (vem av dem?) sa: Tack och lov är ungdomen en sjukdom som går över. Man begriper inte så mycket när man är ung, det behövs en del tilltufsning av den hårda (ofta i alla fall) verkligheten innan det blir en människa av en. Och tänk så härligt att man inte längre ser bara svart och vitt, utan regnbågens alla färger! modren
4 kommentarer:
Men visst är det mycket lättare att vara egoist än altruist.
Jag har aldrig haft problem med att älska mig själv (fast inte alltid mina handlingar och tankar, hoppsan, fel ordning). Däremot är det ett stort projekt att älska mina medmänniskor, villkorslöst, kristuslikt.
modren
Jag vet inte, jag har lättare att förlåta andra än mig själv. Och jag har nog definierat mig själv utifrån mina handlingar och förmågor och då är det inget enkelt projekt att älska sig. Samtidigt är det den värsta sortens egoism, för varför skulle jag vara förmer än andra och därmed vara tvungen att leva upp till högre krav för att ha gjort mitt bästa och duga?
Samtidigt tänker jag att det är lättare att älska sig själv i ord än i handling. Det är så lätt att äta eller göra något man inte mår bra av, att inte vårda sig om sig själv som man borde. Och allt sånt slår tillbaka i förlängningen, man blir på dåligt humör, en sämre lyssnare eller börjar kompensera på sätt som går ut över andra också.
Den gyllene regeln måste liksom omfatta en själv i första hand, lite som att "ta på dig syrgasmasken innan du försöker hjälpa andra". Jag tror att om det här visdomsordet var lite mera spritt och folk faktiskt tog sig an att älska sig själva lite bättre (inte mer utan bättre)så skulle folk känna sig lite tryggare, lite mer till freds och rätt mycket gladare.
Fina och bra tankar från Modren och Sara. Jag var så fördömande, om än i hemlighet, mot andra människor då jag var yngre. Det var inte fint eller bra på den tiden heller, men det man får lära sig kommer ut på ett eller annat sätt. Växer man upp och får veta att man själv har koll på sanning och rätt medan andra stackare är förlorade själar (ok, lite överdrivet) så förstår jag att det lätt blir så även om det nog inte riktigt var det som var tanken... En och annan knäpp på näsan och några dyrköpta erfarenheter senare kan jag konstatera att det inte är så himla lätt att leva vare sig man är jag eller någon annan. De flesta gör väl så gott de kan? Om någon berättar att ett par ska skilja sig sörjer jag med dem, on någons barn har tagit beslut som kanske inte var så smarta så tänker jag att tiden brukar läka sår, när politiker tar idiotiska beslut förstår jag att de sitter i en rävsax och när islamofober bränner moskéer kan jag se att det har mindre med galenskap och mer med rädsla att göra. Jag har blivit bättre på att släta över helt enkelt. För mitt välbefinnandes skull har jag insett att "Lär dig livets stora gåta, Älska, glömma och förlåta" innehåller tillräckligt mycket vishet för att jag borde lyssna. Därmed inte sagt att jag blivit något slags helgonliknande gestalt. Jag har tvärtom blivit vingklippt och stött i kanterna och skulle någon ställa mig på en loppishylla är jag inte så säker på att någon skulle välja att plocka med sig mig hem. Det är okej. Så länge jag mer ofta känner kärlek för (eller åtminstone förståelse) andra än förakt så tror jag att jag åtminstone är på väg åt rätt håll.
Så klokt och vackert och ärligt ni skriver. Det där med att se saker i svart eller vitt och blixtsnabbt döma människor för deras val i livet hör ungdomen till. Som författaren (vem av dem?) sa: Tack och lov är ungdomen en sjukdom som går över. Man begriper inte så mycket när man är ung, det behövs en del tilltufsning av den hårda (ofta i alla fall) verkligheten innan det blir en människa av en. Och tänk så härligt att man inte längre ser bara svart och vitt, utan regnbågens alla färger!
modren
Skicka en kommentar