Mer jul

Vi var hos mamma och pappa på kycklingmiddag ikväll. Och citron- och marängpaj!!! Jag orkade inte tvätta håret innan, men sminkade mig lite och tog på dinglande örhängen. Alltid lurar man nån. Skönt att kunna välja att gå istället för att duscha och inte orka gå, fast tragiskt på ett annat sätt.

Det var så lugnt och trevligt, passande för en gammal stöt som jag.

Dagens roligaste var min julklapp från Ellen, kreativt inslagen med vackraste kärleksförklaringen. Jag fick Orka torka!

Det bästa var att jag hade tänkt ge den till henne! Fy vad kul.

Snälle Mikael (som rände runt och bytte julklappar idag, och jag fick smyckestråd så jag ska trä om mitt favorithalsband som har varit trasigt i typ två år, dessutom fick jag en Pandurokatalog)... Nu har jag glömt vad jag skulle säga.

Vår granne dog idag. Igår när Mikael var på sjukhuset sa han åt honom att han inte behövde komma nån mer gång. Fast han var gammal och sjuk så är jag lite ledsen idag. Han var en fin man, klädde upp sig i kostym när han var här på påskmiddag en gång. Och hans trädgård är fantastisk. Han har verkligen tagit hand om hela närområdet, det märktes när han låg på sjukhus i somras. En man som har en prunkande trädgård måste man beundra och respektera.

Konstigt nog längtar jag till hans begravning. Han är ju inte där själv då, men symbolvärdet i att säga tack uppskattar jag. Även om Mikaels besök hos honom de här senaste dagarna är bättre än alla symbolvärden i världen. Men jag tänker niga framför kistan, lägga en ros på den och tycka att jag kom lindrigt undan som får vara introvert och asocial. Jag har så svårt att småprata med folk. Jag kommer inte på vad jag ska fråga. Efteråt kommer jag alltid på saker jag ville vetat om personen, men det går så långsamt att jag ofta sitter tyst och inte för mitt liv kan komma på en enda sak att säga. Inte blir det bättre heller av att jag tränar mig så lite. Jaja. Jag pratade inte så mycket med Bosse som jag hade velat, dels var han mest ute på förmiddagarna när jag sov, och dels har jag ju lite social ångest som bara blir värre med åren.

Vi pratade om döden hos mamma och pappa. Mikael säger att han kommer att dö, och det vet jag ju. Men vill inte att det ska bli några problem med hans barn eller andra släktingar om vad folk tycker. Jag har faktiskt bett Mikael skriva ner hur han vill ha det.

Jag får lite ont i magen nu känner jag. Det har ju varit Tsunami-tioårsdag idag också. Saker händer, vi kan spela spel med personer från hela jorden på samma gång, skicka folk till månen och sonder till Mars. Vi kan bota aids. Men ändå dör våra nära och kära fast vi inte vill det. När morfar, mormor och farmor dog, de var 80, 85 och 95, så kändes det naturligt. Livet var slut, de hade slutat leva lite innan de dog, faktiskt precis som grannen gjorde. Farfar dog halvgammal kan man säga, men jag var bara 6 år då och tog det som ett barn. När min kusin Madlen dog i cancer grät jag och sörjde, men det var i etapper, och i ärlighetens namn kände jag henne inte så väl. Vi hade ju bott 50 mil ifrån varandra hela livet och inte lärt känna varandra på det där vardagliga sättet man gör om man kan cykla till kusinens hus. Men hon gav mig en singel (grammofon-) med Spandau Ballet, och det var den första skivan jag fick från en cool person. Äldre, in the know. Men jag uppskattade verkligen den presenten, och minns den fortfarande, 30 år senare. Det där med vilka avtryck en människa gör i andras liv är intressant. Nån sa om mig att jag var stark och en man ser upp till. What? Vem blandar du ihop mig med? Jag är liten och svag och rädd och gråter oftare än jag vill erkänna för evigt på internet. Men kanske det är just så man är stark -- man är liten och ledsen och svag, men gör det ändå, med ett leende om man förmår.

Klockan är 1:23. Gillar jämna fina siffror. Gillar ordning, saker ska vara på ett visst sätt. Det är därför jag är så glad för mina fina nya blåa strumpor. Har fått hål i mina gamla blåa sockor och har haft svarta strumpor till blåa jeans. Det går ju inte. Mikael har typ gett mig allt på hela min önskelista. Wow.

Tänker dock fortfarande på julafton med Mikaels barn. Den ena sonen gav den andra nån sorts lego som kan kosta några tusen, jag är inte säkert. Det var nära vi fick se tårar under julklappsutdelningen! Och så fick jag Downton Abbey-boken som bara inte kunde blivit mer rätt. Och så hade ena sonen handlat på Stadsmissionen, en tung ljuslykta från Kosta Boda och en elegant spatserkäpp! Men huvudsaken var att han hade handlat på Stadsmissionen för då går pengarna till gott ändamål, och han vet att vi uppskattar sånt. Då blev jag så rörd att jag nästan grät.

Det har varit mer jul idag! The gifts keep giving. Jag är lycklig.