Ju sjukare jag blir, desto mer egocentrerad blir jag. Allt måste handla om vad jag kan, orkar jag duscha idag, eller ska jag vänta till onsdag när det kommer folk, fast det var si och så många dagar sen. Saker som över huvud taget inte föregår i andras tankar fyller upp en obekvämt stor del av mina. Jag vet att det måste vara så, men jag är inte nöjd med att leva med ett förstoringsglas på min egen navel!
Så med de känslorna i bakhuvudet läser jag om Monnah grannar. Klockan är 03 och jag är inte säker på att jag ens minns inlägget rätt längre. Det var nåt om goda grannar som bjuder folk på fest. De bjuder tiggarna på juletid.
Och jag brister ut i fullkomligt julebröl! En skinkskiva har, turkey, potatismos, vad-de-nu-äter-till-efterrätt, med servetter och porslin och dricka i ett glas på fot. Det köper jag. Men att bjuda in tiggarna att få sig ett bad? Kanske få sina kläder tvättade under tiden, det finns ju snabbprogram, om det inte var väldigt smutsigt.
Bjuda in tiggare på julebad.
Jag har aldrig tänkt tanken. Jag har aldrig hört tanken. Det är en sån jul jag vill ha. Orkar inte gråta mer idag, men detta var det mest gå-rätt-in-i-hjärtat-handling som jag nånsin hört om.
Jag skulle mina förfäder trogna vara lite misstänksam. Skulle de köra en Jean Valjean och sno med sig silvret? Inte för att vi har nåt att sno. Kyrkböcker kan de vara gärna få om de lovar att läsa dem.
Ja, vad många underbara människor det finns, men så många underbara idéer, kärleksfulla, omtänksamma, alltigenom goda.
Bjuda tiggare på julebad.
Jag har aldrig hört dess like. Jag är lite darrig inuti av att höra orden.
One day.
8 kommentarer:
Puss!
Jag tycker att det är så svårt det där med mitt behov av att vara lite lagom altruistisk då och då vs tiggares/fattigas rätt till integritet och att inte stå med mössan i hand och vara tacksam. Man vill ju inte genera nån!
Jag läste nån gång om att Astrid Lindgren drömde om att ta in små skitiga ungar från gatan (eller om det var krigsbarn från Europa), sätta dem i badbaljan och ge dem ett rejält mål mat. Så vill jag också göra! Hands on, liksom, med bubbelbad. Men i verkligheten så är ju SOS Barnbyar ett bättre verktyg för långsiktig hjälp. Och samma med tiggarna, gissar jag. Stöttar jag Stadsmissionen eller köper Situation sthlm så ger det också en dusch och en skinkmacka, men det bibehåller också avståndet. På gott och ont. (såvida jag inte börjar som volontär och inte ens då släpps de här människorna in i några salonger och får motstå frestelsen att knycka silver!)
Samtidigt blir jag också helt tagen när jag läser om hur de väljer att fira sin jul på det sättet och verkligen tar ställning och _gör_ något!
Det värsta av allt är att bara ligga hemma och tänka att jag borde och sen blir det knappt en tumme för att jag inte kan bestämma mig för vad som är principiellt rätt!
Läste en artikel skriven av en amerikansk kille som blev av med sitt hyreskontrakt och bodde i sin bil även om han hade ett jobb. Det svåraste han beskrev var just det, att få sig en dusch. Mat hade han råd till, det kan man också tigga sig till här och där i nödläge, men dusch, det är svårt att tigga sig till. Tror att den där familjen har fattat grejen precis där de bor!
En kvinna i Tromsö sprang in på HM mitt i blixtkall vinter, tog en barnoverall, lämnade sin plånbok som pant och sprang ut igen med orden, jag kommer tillbaka. Overallen gav hon till en romsk tiggares barn som satt ute. Sen kom hon in och betalade. Hon brydde sig säkert om rätt till integritet, assimileringsproblematik, kriminella ligor som utnyttjar andra, and what not. Men just där såg hon ett barn som frös och inte hade det bra, visste att hon kunde göra något åt det och så gjorde hon det. Hon är min hjälte. Att hon gav overall till någon som frös är fint, men ännu viktigare för mig är att hon visade barnet något ännu viktigare: hon såg det. Barnet var inte osynligt för henne.
Gräva där man står. Göra det man kan. Jag har blivit lite mer pragmatiker med åren tror jag. Jag upplåter mitt hem men jag gömmer silvret. Och jag måste inte ta mig an den svåraste narkomanen på plattan, vars behov kanske ligger bortom de vi kan hjälpa. Där är nog andra instanser mer effektiva eftersom de kan göra skillnad på längre sikt och stadsmissioner och andra organisationer behöver allt stöd de kan få för att finnas för de mest utsatta.
Men så finns det dem som inte är i yttersta misär och som blir lyfta även av en liten punktinsats. Det har sovits på vår soffa, det har bjudits på mat. Jag köpte ett gäng begagnade vintermössor och vantar, tvättade och strök och gick för att dela ut på min t-banestation på Söder en gång när jag var ung och idealistiskt lagd. Otur bara att jag inte träffade någon av "stammisarna" på perrongen den vinterdagen och så rann det ut i sanden. Och nu har jag berättat om det här, så guldstjärnan i himlen har definitivt bleknat till intet.
Vad långt detta blev. Jag verkar försöka ta igen att jag inte kommenterat på ett tag!
Känns lite fel att "outa" det där i kommentarsfältet på en blogg, men ni förstår väl att detta inte är menat som en uppvisning utan en del av ett samtal runt Anjas middagsbord med Monnah och Sara och övriga läsare eftersom det här är det närmaste vi kommer just nu?
Det är det som är det bästa med den här bloggen (bortsett från hur klok och välskriven och rolig den är förstås, Anja!): sällskapet kring bordet! Och jag håller verkligen med dig AL! Allt man gör behöver inte vara stort! Och även om vi inte gör det för några extra stjärnor i kanten så tror jag att det är en ganska allmänmänsklig egenskap att vilja göra skillnad. Kanske är det till och med en inbyggd mekanism i oss att vi mår så bra av att göra gott.
Vad lycklig jag blir av att läsa era kommentarer!
Idag har vi gjort något gott och på lördag ska vi göra något annat gott.
Minns en anti-jul vi hade en gång, när vi bestämde oss för att inte bjuda in ensamma, inte åka runt och dela ut julblommor, inte hjälpa en enda människa utan bara ta det lugnt och njuta av julfriden i familjen. (Vi var allihop ganska trötta.) Det var den tristaste jul vi upplevt! Så vi sa: Aldrig mer en sån jul. Man bara måste göra något för någon annan.
modren
Jag älskar dessa samtal runt Anjas bord! Mycket intressanta.
Det är inte lätt att bli hjälpt, det har jag lärt mig rätt sent. Att inte behöva hjälp är så självklart och säkerligen en del av ens självförtroende.
När jag var i kyrkan nu senast så kom ju folk och pratade med mig, på ett annorlunda sätt än de gjorde när jag var frisk. Och det kändes jättekonstigt att inse att jag nu var en av dem man kunde visa särskild omtanke genom uppmärksamhet. Så skumt att hela livet ha tänkt på hur man ska vara snäll mot andra, och jag vet knappt hur man gör när jag låter folk vara snälla mot mig. De som säljer Situation Sthlm måste vara jättestarka för att våga visa sin svaghet för främlingar. Jag önskar att jag kom ihåg att säga det om jag ser nån. Eller kanske inte just det, det kanske är att outa dem, men att säga att man uppskattar dem, eller kanske bara stanna och prata.
Skicka en kommentar