Håll i er, folk. Det här är nog tidernas bästa klipp.
På recept?
Eftersom min idé om egna receptblock (med förskrivningsrätt) till vissa patienter inte verkar få något gehör, har jag kommit fram till ett annat förslag.
Eftersom man kan få motion på recept tycker jag också att man ska kunna få skor på recept.
Dessa kostar bara 199:- på H&M, vilket är bra mycket mindre än två månaders förbrukning av antidepressiva, och skokicken varar nog i genomsnitt två månader.
Skor med högkostnadsskydd!!!! Superbra idé? Jag vet!!
Eftersom man kan få motion på recept tycker jag också att man ska kunna få skor på recept.
Dessa kostar bara 199:- på H&M, vilket är bra mycket mindre än två månaders förbrukning av antidepressiva, och skokicken varar nog i genomsnitt två månader.
Skor med högkostnadsskydd!!!! Superbra idé? Jag vet!!
Inget rr-papper för mig!
Ända sen jag började handla mitt eget toalettpapper har jag köpt det mjukaste som finns. Jag tycker det är självklart att inte torka sig med sandpapper, eller rr-papper (röv-rivar-papper) som det också kallas. -- Och eftersom Mikael inte läser min blogg längre utan får reda på min verklighet filtrerad genom min muntliga filter, där ord som röv självklart ryker för att skona hans prinsessöron, kan jag säga ordet här. Lite av en lättnad faktiskt. Man är ju morfars avkomma. När han sa arsle lät det inte ens konstigt.
Såg i alla fall en krönika i DN om en tjej som mätte förhållandet i toapapper, krasst sagt. Ni kan läsa själva här.
Jag tyckte hennes slutkläm var så sympatisk:
P.S. Sånt där rosa enlagspapper som finns i offentliga toaletter i Manchesterområdet och som är mer som silkepapper är inte heller dugligt som människotorkare. Mjukt när man klappar på det med fingertoppen, men supervasst när man knöcklar ihop det. Och noll uppsugningsförmåga. Usch.
Ingen outning...
...men jag måste bara citera en sak som jag hörde nånstans, av någon, kanske idag, kanske en annan dag. Och jag kan inte ens citera det exakt för minnet är så kort. Ursäkta för det.
På TV:n sa någon ordet nucka (eller om det stod översatt i textremsan). Någon sa nåt i stil med: Det ordet har jag aldrig hört, i verkligheten.
Jag bemärkte att vederbörande bara har umgåtts i fel kretsar.
Men gissa hur det kändes att få ett flirtmeddelande idag på Facebook (från en supersnygg kille, om det nu var hans eget foto) och kunna svara tack men nej tack, jag är lyckligt gift :)
Me no mo' nucka!!!!!!!!!!!
På TV:n sa någon ordet nucka (eller om det stod översatt i textremsan). Någon sa nåt i stil med: Det ordet har jag aldrig hört, i verkligheten.
Jag bemärkte att vederbörande bara har umgåtts i fel kretsar.
Men gissa hur det kändes att få ett flirtmeddelande idag på Facebook (från en supersnygg kille, om det nu var hans eget foto) och kunna svara tack men nej tack, jag är lyckligt gift :)
Me no mo' nucka!!!!!!!!!!!
Görbra söndag!
1. Härligt i kyrkan.
2. Bereden väg för Herran.
3. Så vackert med snö!
4. Grönpepparkyckling.
5. Kär i Mikael.
6. Han blir så glad när barnen är här.
7. Kanelbullar.
8. Fick mitt andra flirtmail på Facebook. (Fast Mikael låtsas inte ens bli svartsjuk! Jag gillar att leka och låtsas och skämta, han gillar verklighet. Men det är OK. Se nr 5.)
9. Fick sätta skärp i byxorna för att de inte skulle trilla ner. De var lagom när jag köpte dem för två månader sen.
10. Glad för min familj, släkt och mina vänner. Kärlek helt enkelt :)
Dagens enda minus går till käbblet under Mexican Train :) De lär inte villja spela det igen, och jag ääääääääääääälskar ju det spelet! Om alla hade följt mina regler så hade allt blivit så mycket bättre. -- Jag känner igen det uttalandet. Vilken demagog/diktator/sociopat brukar säga så?
Men vad gör man när det är sant...
Hej så länge. Nu måste jag kolla för fjärde gången idag om nån har bjudit på mina böcker på tradera.
2. Bereden väg för Herran.
3. Så vackert med snö!
4. Grönpepparkyckling.
5. Kär i Mikael.
6. Han blir så glad när barnen är här.
7. Kanelbullar.
8. Fick mitt andra flirtmail på Facebook. (Fast Mikael låtsas inte ens bli svartsjuk! Jag gillar att leka och låtsas och skämta, han gillar verklighet. Men det är OK. Se nr 5.)
9. Fick sätta skärp i byxorna för att de inte skulle trilla ner. De var lagom när jag köpte dem för två månader sen.
10. Glad för min familj, släkt och mina vänner. Kärlek helt enkelt :)
Dagens enda minus går till käbblet under Mexican Train :) De lär inte villja spela det igen, och jag ääääääääääääälskar ju det spelet! Om alla hade följt mina regler så hade allt blivit så mycket bättre. -- Jag känner igen det uttalandet. Vilken demagog/diktator/sociopat brukar säga så?
Men vad gör man när det är sant...
Hej så länge. Nu måste jag kolla för fjärde gången idag om nån har bjudit på mina böcker på tradera.
Det var så längesen...
...jag hade en get i bloggen, så här kommer en.
P.S. Ni vet väl att min morfar (Anders Mårdby) kallade min mormor (Margit) för Geten. Och det sades med kärlek! Än idag är det ett av de finaste smeknamnen jag vet. Fast jag får inte Mikael att kalla mig för det.
Sedd på Sweet Paul. Visst är den söt!!
P.S. Ni vet väl att min morfar (Anders Mårdby) kallade min mormor (Margit) för Geten. Och det sades med kärlek! Än idag är det ett av de finaste smeknamnen jag vet. Fast jag får inte Mikael att kalla mig för det.
Julklappstips?
Eftersom jag har tillbringat kvällen på tradera har jag fått lite julklappsinspiration. Eller vad sägs om följande?
Guldakacia bonsai eller inonhusträd 6 frön
MC-Nytt Årgång 1982
Trangia-brännare (bara en brännare, inte hela Trangiaköket)
Rolling Stones-påslakanset
Fotbojor i 100% ägta läder...
eller ett Carola-löp från 1983.
Nä, jag skojar bara, auktionerna på ovanstående gick ut för en minut sen.
Guldakacia bonsai eller inonhusträd 6 frön
MC-Nytt Årgång 1982
Trangia-brännare (bara en brännare, inte hela Trangiaköket)
Rolling Stones-påslakanset
Fotbojor i 100% ägta läder...
eller ett Carola-löp från 1983.
Nä, jag skojar bara, auktionerna på ovanstående gick ut för en minut sen.
Nya, drogade jag
Fick recept på melatonin igen (efter en tids uppehåll -- min vanliga läkare tycker jag ska sluta) i veckan, och jag hade glömt hur bra de funkar (eller så är det på grund av uppehållet de funkar så bra!). Tog en Circadin tillsammans med mina Propavan igår kl 22.40, och klockan 01 kunde jag knappt hålla ögonen öppna! Tog en halv dos Stilnoct och sov mina 10 timmar! Är överlycklig! Nu kan dygnet vändas rätt igen, och jag har inte haft ett spår huvudvärk idag, antagligen för att jag sov på rätt tider.
Fast benen gör rejält ont nu (av att jag har suttit så mycket vid datorn och lagt in böcker till salu på tradera idag) så nu måste jag lägga mig i sängen.
Såg förresten julhetsen på Facebook. Vi har varken bakat lussekatter eller tagit fram ljusstakarna idag. Men förra helgen julfixade jag ju med textil och blommor i köket, så vi får se om det räcker. Fast man kanske måste ha adventsljusstakar och stjärnor i fönstret så ingen tror man är julmotståndare -- religiöst eller filosofiskt.
Däremot gick min snälle man och skulle köpa källarfranska till mig i centrum. De hade inga på varken Vi, Konsum eller bageriet! Fast jag fick en jättegod frukostmacka ändå. Och en lussekatt från Paus.
Nu ska jag ta mig en kopp varm O'boy och lägga mig i sängen. Ser jättemycket fram emot det! (Vad mycket det ändrats från när jag nästan är rädd för sängen när jag inte har nog med medicin i mig och inte kan somna förrän vid 5. Är tacksam!!!)
Ursäkta att det blev ett lite inåtvänt inlägg om mina mediciner och min frukost och min benvärk. Ibland måste man bara få prata om Anja.
Fast benen gör rejält ont nu (av att jag har suttit så mycket vid datorn och lagt in böcker till salu på tradera idag) så nu måste jag lägga mig i sängen.
Såg förresten julhetsen på Facebook. Vi har varken bakat lussekatter eller tagit fram ljusstakarna idag. Men förra helgen julfixade jag ju med textil och blommor i köket, så vi får se om det räcker. Fast man kanske måste ha adventsljusstakar och stjärnor i fönstret så ingen tror man är julmotståndare -- religiöst eller filosofiskt.
Däremot gick min snälle man och skulle köpa källarfranska till mig i centrum. De hade inga på varken Vi, Konsum eller bageriet! Fast jag fick en jättegod frukostmacka ändå. Och en lussekatt från Paus.
Nu ska jag ta mig en kopp varm O'boy och lägga mig i sängen. Ser jättemycket fram emot det! (Vad mycket det ändrats från när jag nästan är rädd för sängen när jag inte har nog med medicin i mig och inte kan somna förrän vid 5. Är tacksam!!!)
Ursäkta att det blev ett lite inåtvänt inlägg om mina mediciner och min frukost och min benvärk. Ibland måste man bara få prata om Anja.
Happy belated Thanksgiving
Såhär ser Thanksgiving ut för mig. Har bara firat det en gång, hemma hos Bettans föräldrar vid samma matbord som nedan. Thanksgiving food är nog som julmust -- an acquired taste... Det var inte äckligt, långt ifrån, men det var inte himlastormande. Jo, pumpapajen vi fick dan efter i deras stuga var himlastormande.
Det kanske är så att sill inte är så gott heller (haha) men att på midsommar smakar det minnen från en hel livstid och det är det som gör det så speciellt.
Det kanske är så att sill inte är så gott heller (haha) men att på midsommar smakar det minnen från en hel livstid och det är det som gör det så speciellt.
Fr v: Faster/moster (glömt vem), Jennifer (Beths syster) och hennes man (deras bebis Tilly är 2 månader gammal), mamma Pat, pappa John, Bella, Beth, Mia,och Johan bakom kameran.
P.S. Jag är tacksam för Mikael, vårt tempeläktenskap, min familj, att E's borthyvlade cellförändringar från benet inte var hudcancer, att mina syskon är relativt lyckliga och att ingen mer ska skiljas, att vi har ett fint och funktionellt hem som vi har råd med, att brudklänningen blev såld, att jag har saker att se fram emot hela tiden i vardagen och livet, att frissan sa igår att jag har gått ner i vikt, att jag har hittat små supersöta lackfinskor till någon liten herre i julklapp, att jag slipper laga middag idag för M är inte hemma, att det är så mysigt med tända ljus. Sen är jag tacksam för det liv jag kan leva genom er andra. När man inte kan/orkar nästan nåt själv är det betydelsefullt att få leva ställföreträdande. Igår åt jag lussebullar hemma hos Karolina. De såg så goda ut att jag åt en hel hög. Hembakat är godast!
Självklart är jag tacksam för Jesus Kristus och hans försoningsoffer för min skull och för att jag lever i ett rikt land där vi har datorer och menyvariationer och överflöd och valmöjligheter.
Sen är jag tacksam för livet, för att det är intressant och utvecklande. Inte alltid angenämt, men alltid lärorikt. Man kommer väl oftast fram till den punkten där även otrevligheter blir härliga minnen av nån anledning. Det är inte illa.
Skvaller
One day, a woman heard some information about a friend that she passed on to another friend. That friend passed the information to another friend, who passed it on to another, who passed it on... A little while later, the woman found out that the information was wrong, and she desperately wanted to make it right. She visited an old woman, known for her wisdom, to ask for advice. The old woman counselled the other woman to gather 10 feathers, and place them in the street outside her door, and return to the wise woman the next day. The woman couldn't understand how it would possibly help, but she did as she was told.
The next day, she returned to the wise woman. Much to her surprise, the woman sent her back to the street to pick up the feathers again. All day long she went looking for the feathers, but couldn't find a single one. Disappointed, she returned to the old wise woman to tell her the discouraging results of her efforts.
The old woman simply replied: "Let this be a lesson. As it is not possible to find the 10 feathers you left in the street, it is not possible to undo the damage you have done when spreading the information about your friend."
The next day, she returned to the wise woman. Much to her surprise, the woman sent her back to the street to pick up the feathers again. All day long she went looking for the feathers, but couldn't find a single one. Disappointed, she returned to the old wise woman to tell her the discouraging results of her efforts.
The old woman simply replied: "Let this be a lesson. As it is not possible to find the 10 feathers you left in the street, it is not possible to undo the damage you have done when spreading the information about your friend."
Supersvårt blogginlägg
Det här skrev jag igår. Vet fortfarande inte om jag borde publicera det eller inte. Mikael säger att det är sån här jag är, i verkligheten och i min blogg, och att jag har rätt att säga att någon sårade mig.
-------------------
Jag blev ledsen idag, för att jag varit föremålet för skvaller. Någon, som läser eller har läst min blogg, har pratat med någon annan, som har pratat med nån annan, som berättade för min pappa att jag har äktenskapsproblem, och att M och jag inte har pratat med varandra på tre dar.
Jag förstår vilket blogginlägg personen syftade på. Jag sa för ett tag sen att Mikael och jag har försökt prata med varandra i tre dar, men att det inte är så illa som det låter. "Försökt prata" betyder inte att vi har varit sura på varandra och vägrat säga nåt som straff (det har aldrig hänt och jag skulle uppriktigt sagt bli heligt vred om M försökte sig på det. Men vi har aldrig grälat på det viset. Vi grälar snyggare än så, om jag får säga det själv). Det betyder inte heller att vi inte har nåt att säga varandra (snarare tvärtom), det betyder inte att vi har tappat lusten att konversera, det betyder inte att vi har äktenskapsproblem. (Dessutom framgår allt detta väldigt tydligt av både det inlägget och detta.) Att "inte prata" syftar i detta fall snarare på att inte hinna konversera/filosofera/diskutera livets djupare mål, men att man visst har pratat om middagen, om dagen och morgondagen, och hållit kvällsbön tillsammans hand i hand. Det kändes så tråkigt att bli feltolkad. Typ, Döm inte mitt äktenskap efter din egen syn på förhållanden.
Min blogg är väldigt personlig, utlämnande och rakt på sak. Ibland skriver jag snabbare än jag tänker, och ibland har jag åsikter om sånt jag inte begriper mig på. Men jag ville verkligen att det skulle vara styrkan i just min blogg -- att visa mig sådan jag är, med problem och prövningar (HÄLSOPROBLEM, inte äktenskapsproblem) men också med glädjeämnen och lösningar på problem, och en och annan bild på en snygg lampa eller en semla. Att kontentan skulle vara att det både är Mikael och inredning som gör mig glad. Och att jag skulle vara en verklig person, inte en spelad front som ingen kan identifiera sig med.
Men om man öppnar sig som jag gör här öppnar man också upp för "knivstick" (=mycket bildligt talat. Måste jag förklara allting så från och med nu??). Jag har ju inte garden uppe. Det kändes supersårande att bli så (illvilligt?) feltolkad. I förlängningen betyder ju skvallret/kritiken (för skvaller är väl aldrig uppbyggligt) till exempel att Mikael är en dålig man som redan har gjort mig olycklig, efter bara ett år. Det skadar mig att någon tänker så om den jag älskar, "min andra halva". Det kan också insinuera att jag inte visste vad jag gjorde när jag gifte mig med honom (fast någon tog på sig att varna mig för honom och hans personliga problem) och att jag nu får betala för min dumhet. Inget kunde vara längre från sanningen; vi väntade medvetet nästan ett helt år tills vi kunde gifta oss i templet. Vi visste vad vi gjorde och templet är basen för vårt äktenskap. Vi kämpar den goda kampen varje dag, fast det för det allra mesta inte känns som en kamp utan snarare som en... nåt positivt :) Och vi kände varandras goda och dåliga sidor innan vi gifte oss. Inget hos Mikael har blivit en överraskning för mig sen vi gifte oss, förutom hur han såg ut under kläderna.
Och för den delen fattar jag inte hur någon har tid och energi att ägna sig åt att prata om mitt liv och leverne med sina vänner, eller kanske bara med en vän (fast det räckte). Det tyder på en tomhet i ditt eget liv eller medvetande om du måste underhålla dig med mitt liv. Fast vad är bloggar annat än att underhålla sig med andras liv? Ska jag känna att allt är mitt eget fel? (Det är inte en uppriktig fråga, det borde ha stått: Jag är besviken på att du gjorde det till ett fel och berättade om det för andra.)
Även om det första som sades -- 3-4 personer bak i kedjan -- förmodligen inte var rent illvilligt menat, så leder det aldrig till något gott att sladdra om andra och deras liv. Det kan såra dem och förminskar den som säger det.
Dessutom kan man inte garantera hur skvallret formuleras ett par steg nedåt i kedjan, och vips så har man varit delaktig i eller till och med startat något som kanske slutar som riktigt elakt.
Möjligtvis tycker ni att jag borde tåla att bli kritiserad och skvallrad om, och att hela min blogg är ett studium över felaktiga åsikter. Men jag tänker medvetet på att den här bloggen ska, och bara ska, beskriva mina tankar, mina känslor, mina funderingar, åsikter, problem och glädjeämnen, och inte andras. Det går inte att leva i ett vakuum, och vi påverkar varandra. Jag blir också påverkad av andra, men jag har ändå alltid försökt att bara skriva om min egen syn på saker och ting, så att det inte ska bli skvallrigt och "lågt". Jag tycker att jag i stort har lyckats med det och att jag inte förtjänar att bli tolkad som f*n läser Bibeln.
Avslutningsvis. Jag vet inte vem som började prata om det som har kommit fram i det här inlägget och som jag fick reda på idag. Alltså talar jag inte till någon speciell person, för jag vet inte vem den personen är. Så om du känner dig utpekad eller mobbad så är det inte menat så. Jag ville bara berätta om något tråkigt som hände mig idag och som gjorde mig ledsen. För det här är MIN blogg. Jag är utlämnande. Men det betyder inte att jag vill att andra ska prata strunt om mitt liv och det jag skriver. Det är tråkigt att veta att någon (några?!) läser min blogg med kritiska ögon. Jag vill inte behöva byta kostym på min blogg och min personlighet för att du säger att den har en fläck. Fläcken sitter på dina glasögon, så snälla, byt dem. Mikael och jag är lyckliga. Jag älskar honom mer för varje dag. Jag ser också klarare för varje dag, så det är inte blindhet som kärleken baseras på. Om jag nu måste förklara allting...
P.S. Jag är medveten om att jag i det här blogginlägget verkar i affekt, kanske inte är logisk hela tiden på grund av mina känslor, framförallt tvekar jag om jag har gått över nån osynlig gräns. Men jag är ju ledsen. Och det är även sånt jag vill bjuda på här. Osminkad verklighet, med glimten i ögat. Glimten kommer tillbaka såsmåningom, i ett annat inlägg. Thou shalt not conquer.
-------------------
Jag blev ledsen idag, för att jag varit föremålet för skvaller. Någon, som läser eller har läst min blogg, har pratat med någon annan, som har pratat med nån annan, som berättade för min pappa att jag har äktenskapsproblem, och att M och jag inte har pratat med varandra på tre dar.
Jag förstår vilket blogginlägg personen syftade på. Jag sa för ett tag sen att Mikael och jag har försökt prata med varandra i tre dar, men att det inte är så illa som det låter. "Försökt prata" betyder inte att vi har varit sura på varandra och vägrat säga nåt som straff (det har aldrig hänt och jag skulle uppriktigt sagt bli heligt vred om M försökte sig på det. Men vi har aldrig grälat på det viset. Vi grälar snyggare än så, om jag får säga det själv). Det betyder inte heller att vi inte har nåt att säga varandra (snarare tvärtom), det betyder inte att vi har tappat lusten att konversera, det betyder inte att vi har äktenskapsproblem. (Dessutom framgår allt detta väldigt tydligt av både det inlägget och detta.) Att "inte prata" syftar i detta fall snarare på att inte hinna konversera/filosofera/diskutera livets djupare mål, men att man visst har pratat om middagen, om dagen och morgondagen, och hållit kvällsbön tillsammans hand i hand. Det kändes så tråkigt att bli feltolkad. Typ, Döm inte mitt äktenskap efter din egen syn på förhållanden.
Min blogg är väldigt personlig, utlämnande och rakt på sak. Ibland skriver jag snabbare än jag tänker, och ibland har jag åsikter om sånt jag inte begriper mig på. Men jag ville verkligen att det skulle vara styrkan i just min blogg -- att visa mig sådan jag är, med problem och prövningar (HÄLSOPROBLEM, inte äktenskapsproblem) men också med glädjeämnen och lösningar på problem, och en och annan bild på en snygg lampa eller en semla. Att kontentan skulle vara att det både är Mikael och inredning som gör mig glad. Och att jag skulle vara en verklig person, inte en spelad front som ingen kan identifiera sig med.
Men om man öppnar sig som jag gör här öppnar man också upp för "knivstick" (=mycket bildligt talat. Måste jag förklara allting så från och med nu??). Jag har ju inte garden uppe. Det kändes supersårande att bli så (illvilligt?) feltolkad. I förlängningen betyder ju skvallret/kritiken (för skvaller är väl aldrig uppbyggligt) till exempel att Mikael är en dålig man som redan har gjort mig olycklig, efter bara ett år. Det skadar mig att någon tänker så om den jag älskar, "min andra halva". Det kan också insinuera att jag inte visste vad jag gjorde när jag gifte mig med honom (fast någon tog på sig att varna mig för honom och hans personliga problem) och att jag nu får betala för min dumhet. Inget kunde vara längre från sanningen; vi väntade medvetet nästan ett helt år tills vi kunde gifta oss i templet. Vi visste vad vi gjorde och templet är basen för vårt äktenskap. Vi kämpar den goda kampen varje dag, fast det för det allra mesta inte känns som en kamp utan snarare som en... nåt positivt :) Och vi kände varandras goda och dåliga sidor innan vi gifte oss. Inget hos Mikael har blivit en överraskning för mig sen vi gifte oss, förutom hur han såg ut under kläderna.
Och för den delen fattar jag inte hur någon har tid och energi att ägna sig åt att prata om mitt liv och leverne med sina vänner, eller kanske bara med en vän (fast det räckte). Det tyder på en tomhet i ditt eget liv eller medvetande om du måste underhålla dig med mitt liv. Fast vad är bloggar annat än att underhålla sig med andras liv? Ska jag känna att allt är mitt eget fel? (Det är inte en uppriktig fråga, det borde ha stått: Jag är besviken på att du gjorde det till ett fel och berättade om det för andra.)
Även om det första som sades -- 3-4 personer bak i kedjan -- förmodligen inte var rent illvilligt menat, så leder det aldrig till något gott att sladdra om andra och deras liv. Det kan såra dem och förminskar den som säger det.
Dessutom kan man inte garantera hur skvallret formuleras ett par steg nedåt i kedjan, och vips så har man varit delaktig i eller till och med startat något som kanske slutar som riktigt elakt.
Möjligtvis tycker ni att jag borde tåla att bli kritiserad och skvallrad om, och att hela min blogg är ett studium över felaktiga åsikter. Men jag tänker medvetet på att den här bloggen ska, och bara ska, beskriva mina tankar, mina känslor, mina funderingar, åsikter, problem och glädjeämnen, och inte andras. Det går inte att leva i ett vakuum, och vi påverkar varandra. Jag blir också påverkad av andra, men jag har ändå alltid försökt att bara skriva om min egen syn på saker och ting, så att det inte ska bli skvallrigt och "lågt". Jag tycker att jag i stort har lyckats med det och att jag inte förtjänar att bli tolkad som f*n läser Bibeln.
Avslutningsvis. Jag vet inte vem som började prata om det som har kommit fram i det här inlägget och som jag fick reda på idag. Alltså talar jag inte till någon speciell person, för jag vet inte vem den personen är. Så om du känner dig utpekad eller mobbad så är det inte menat så. Jag ville bara berätta om något tråkigt som hände mig idag och som gjorde mig ledsen. För det här är MIN blogg. Jag är utlämnande. Men det betyder inte att jag vill att andra ska prata strunt om mitt liv och det jag skriver. Det är tråkigt att veta att någon (några?!) läser min blogg med kritiska ögon. Jag vill inte behöva byta kostym på min blogg och min personlighet för att du säger att den har en fläck. Fläcken sitter på dina glasögon, så snälla, byt dem. Mikael och jag är lyckliga. Jag älskar honom mer för varje dag. Jag ser också klarare för varje dag, så det är inte blindhet som kärleken baseras på. Om jag nu måste förklara allting...
P.S. Jag är medveten om att jag i det här blogginlägget verkar i affekt, kanske inte är logisk hela tiden på grund av mina känslor, framförallt tvekar jag om jag har gått över nån osynlig gräns. Men jag är ju ledsen. Och det är även sånt jag vill bjuda på här. Osminkad verklighet, med glimten i ögat. Glimten kommer tillbaka såsmåningom, i ett annat inlägg. Thou shalt not conquer.
JAG ÄR SUPERGLAD!
Jag har sålt min brudklänning! De kom och provade den för ca 1-2 veckor sen och ville komma och hämta den och betala den idag (löning). Somliga har uttryckt viss skepsis inför det, och jag har bett för den där klänningen som om den hade ett riktigt liv! Men de kom på exakt utsatt tid, trots att vi inte har dubbelkollat med varandra under tiden att det blir av eller så.
Men nu är den såld och jag kunde inte vara tacksammare!
Vi är så lättlurade
Jag brukar aldrig vara snäll och köpa munkar av små fotbollsbarn som ringer på dörren. Inte heller skulle jag nånsin komma på tanken att köpa jultidningar. Vi köpte kakor en gång av av Jonte (och de var verkligen att rekommendera, både chocolate chip cookiesarna och de andra som var som små delicatobollar) men det är väl en förälders plikt :)
Det började ske en farlig förändring med mig när Mikael och jag var på julmarknad för ett tag sen på Tjolöholms slott. Då var det några små scouter som sålde nåt bland alla korvar, ostar och trähantverk. Säg att det kostade 40:-, så gav Mikael dem en hundring och sa att han köper två, och så är de skyldiga honom 20:-. Sen gick han bara, och ungarna stod kvar där, livrädda. De såg helt nollställda ut och fattade inte vad som nyss hade hänt. Efter en stund föll pengen ner, eftersom de hade fått pengar av M och inte lämnat ut någon vara, så hade de i alla fall inte gått med förlust. Mikael känner ofta med såna där säljande små personer. Det har börjat smitta av sig.
Så nån gång för en eller två månader sen kom det en sån söt flicka och ringde på dörren när M inte var hemma. Hon hette Agnes, sålde jultidningar med klar och öppen blick, talade tydligt och tittade mig i ögonen. Jag föll för henne och bjöd in henne. Då var det ju såklart kört, för man kan ju inte ta in ungen, titta i tidningarna och sen inte köpa nåt. Det slutade med att jag köpte tre böcker. Jag skämdes lite när jag erkände för Mikael några dagar senare att jag hade köpt grejer för 363:-. Men då kom sanningen fram -- han hade också köpt, av en kille som kom vid ett annat tillfälle. Vi är så lättlurade.
Och nu har vi köpt larm av en dörrförsäljare också. Fast det var faktiskt ett medvetet köp :)
P.S. Jag tänker läsa Stora juljournalen nu och slå in de andra böckerna. Det var en virkbok och en deckarnovellsamling. Så nu får jag i alla fall två paket på julafton. God jul Anja från tomten.
Det började ske en farlig förändring med mig när Mikael och jag var på julmarknad för ett tag sen på Tjolöholms slott. Då var det några små scouter som sålde nåt bland alla korvar, ostar och trähantverk. Säg att det kostade 40:-, så gav Mikael dem en hundring och sa att han köper två, och så är de skyldiga honom 20:-. Sen gick han bara, och ungarna stod kvar där, livrädda. De såg helt nollställda ut och fattade inte vad som nyss hade hänt. Efter en stund föll pengen ner, eftersom de hade fått pengar av M och inte lämnat ut någon vara, så hade de i alla fall inte gått med förlust. Mikael känner ofta med såna där säljande små personer. Det har börjat smitta av sig.
Och nu har vi köpt larm av en dörrförsäljare också. Fast det var faktiskt ett medvetet köp :)
P.S. Jag tänker läsa Stora juljournalen nu och slå in de andra böckerna. Det var en virkbok och en deckarnovellsamling. Så nu får jag i alla fall två paket på julafton. God jul Anja från tomten.
Bollar i toan
Någon, jag säger inte vem, har fått för sig att stoppa saker i toan. Konstigt, för han är bara plastsläkt till mig. Annars kan man gott säga att gossebarnet har "ärvt" mig:Jag brukade nämligen också stoppa saker i toan. Jag kastade armbandsklockor i toan och spolade ner dem. Tre stycken. Så fort mamma hade köpt en ny klocka spolade jag ner den. Jag tror jag undersökte spolkraften.
Dessutom tog jag alla kläder från byrålådorna som jag nådde att öppna, la dem i badkaret och spolade på vatten. Varje dag, säger mamma. (Varför trädde de inte ett kvastskaft genom byråhandtagen eller nåt? Eller hade hon skällt på mig och trodde att jag skulle låta bli?) Själv har jag bevisligen alltid gillat att tvätta.Någon bror som bor i Amerika (ska outa folk mindre så jag säger inte mer än så) gick en gång ner i källaren, hittade huvudvattenkranen i tvättstugan och vred av den. Vid två års ålder. Mamma kände sig som en idiot när gubbarna kom med stort pådrag och det bara var att vrida på igen. Hon trodde inte att en tvååring kunde göra så. Sen är det nåt av mina syskon (jag säger att jag inte minns vem, men jag tror jag vet) som stoppade en blöja i toan så de fick riva upp halva gatan utanför för att fixa avloppsstoppet. For real! Om jag nu minns rätt.
Så en fotboll i toan är inte rekordet. Ännu. Men misströsta inte, han har ju många chanser kvar.
P.S. Om någon, till exempel mamma, vill kommentera sanningshalten i ovanstående, men inte vet hur man gör, så klickar man på kommentarer alldeles nedanför inlägget (Antingen står det 0 kommentarer, eller det antal som har inkommit. Spelar ingen roll, bara klicka där.) Då öppnas ett annat fönster med en ruta där det står att man ska skriva kommentaren. Om du är inloggad så behöver du bara skriva och sen skrolla ner till Skicka kommentar, eller vad det kan stå, och klicka.
Neos födelsedag
Jag har hört rapporteras att Neo tyckte mest om paketsnörena, att han gillade att det kom så mycket folk och firade honom, och att den riktiga höjdpunkten var hans dansvideo, som ni kan se här: Samt att han har fått smak för tårta.
Här är ett fint foto på min svärmor och Neo. Fast jag vet inte varför han ser så sammanbiten ut. Han brukar le och skratta...
Här är ett fint foto på min svärmor och Neo. Fast jag vet inte varför han ser så sammanbiten ut. Han brukar le och skratta...
Som en låga
Det är ljusens årstid. Mikael lurar mig att lyssna på Triad och Tänd ett ljus. Det är hans sorts julmusik. Men texten har satt sig lite: "Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna..."
Men på samma gång som hoppet kan vara evigt, kan en ljuslåga vara tänd ena sekunden och släckt andra. Livet är skört, kärleken och äktenskapet är skört.
Jag har två kusinbarn som heter Felix. Den ena, skåningen, ligger på sjukhus. Efter massor av tester frågade hans mamma om de hade tagit sockerprover på det komatosa barnet. Det var diabeteskoma. Okej, ett jobbigt besked om ett litet litet barn, och det kan bli komplikationer, och man kan ha mer eller mindre otur med hur lättbehandlad ens diabetes är. Men ändå, en lättnad att få veta vad som var fel. Jag antar att de också har fått upp honom ur koman med rejäla doser kanelbullar intravenöst. Eller vad de nu tar till, kanelbullar är i alla fall mitt tips.
Men på grund av koman (på ett sätt som jag inte begriper) har bebisen också fått en blodpropp i benet, som svullnat till sin dubbla storlek. Man kan inte bara gräva ut proppen ur benet, utan måste ge blodförtunnande och hoppas att den löser upp sig istället för lossnar och färdas mot hjärta eller hjärna.
Vackra juleljus i all sin ära, men till och med sånt verkar näst intill futtigt när man tänker på hur min kusin och hans fru har det nu. Vad är pynt mot hälsa?
Jag vill bara krama och pussa Mikael och aldrig släppa taget! Men han är inte ens hemma än. Lång väntan!
Vi har redan börjat tala om ättestupan -- Körkarlen får den andre också om han tar den ene! (Skämt åsido, även om det inte är nåt skämt att tala om döden!)
Sen finns det folk alldeles i närheten med kroppen full av cancer, folk vars barn inte vaknar ur medvetslösheten, vare sig den är bildlig eller bokstavlig. Det finns folk som skiljer sig, folk som har ångest, kanske är livrädda för vanliga saker som vattenkranar eller är allergiska mot solsken eller allt utom älgkött.
Det är synd om människorna, som Strindberg sa. Men människan är också stark -- när hon får det hett om öronen visar hon hur stark hon är; precis som en tepåse, som Eleanor Roosevelt sa.
Ibland orkar man inte vara stark. Men då är det helt okej med ett litet sammanbrott.
Men på samma gång som hoppet kan vara evigt, kan en ljuslåga vara tänd ena sekunden och släckt andra. Livet är skört, kärleken och äktenskapet är skört.
Jag har två kusinbarn som heter Felix. Den ena, skåningen, ligger på sjukhus. Efter massor av tester frågade hans mamma om de hade tagit sockerprover på det komatosa barnet. Det var diabeteskoma. Okej, ett jobbigt besked om ett litet litet barn, och det kan bli komplikationer, och man kan ha mer eller mindre otur med hur lättbehandlad ens diabetes är. Men ändå, en lättnad att få veta vad som var fel. Jag antar att de också har fått upp honom ur koman med rejäla doser kanelbullar intravenöst. Eller vad de nu tar till, kanelbullar är i alla fall mitt tips.
Men på grund av koman (på ett sätt som jag inte begriper) har bebisen också fått en blodpropp i benet, som svullnat till sin dubbla storlek. Man kan inte bara gräva ut proppen ur benet, utan måste ge blodförtunnande och hoppas att den löser upp sig istället för lossnar och färdas mot hjärta eller hjärna.
Vackra juleljus i all sin ära, men till och med sånt verkar näst intill futtigt när man tänker på hur min kusin och hans fru har det nu. Vad är pynt mot hälsa?
Jag vill bara krama och pussa Mikael och aldrig släppa taget! Men han är inte ens hemma än. Lång väntan!
Vi har redan börjat tala om ättestupan -- Körkarlen får den andre också om han tar den ene! (Skämt åsido, även om det inte är nåt skämt att tala om döden!)
Sen finns det folk alldeles i närheten med kroppen full av cancer, folk vars barn inte vaknar ur medvetslösheten, vare sig den är bildlig eller bokstavlig. Det finns folk som skiljer sig, folk som har ångest, kanske är livrädda för vanliga saker som vattenkranar eller är allergiska mot solsken eller allt utom älgkött.
Det är synd om människorna, som Strindberg sa. Men människan är också stark -- när hon får det hett om öronen visar hon hur stark hon är; precis som en tepåse, som Eleanor Roosevelt sa.
Ibland orkar man inte vara stark. Men då är det helt okej med ett litet sammanbrott.
Dagens skräck!
(Förutom klippet vi lyssnade på hos m&p, se nedan) så är detta dagens skräckkänsla:
Pappa körde mig den lilla biten hem (har fått god mat, en tvåtimmars tupplur, och trevligt sällskap nu när jag är gräsänka). Väl hemma stack jag nyckeln i låset. Det gick inte att öppna. Tryckte in dörren först, om den var "ute" ett snäpp. Gick inte. Och låset kan knappast ha frusit i 1.1 plusgrader. Provade åt andra hållet. Klonk, sa det i låset och en hemsk tanke kom till mig: Nu låste jag! Alltså måste det redan ha varit upplåst alldeles nyss och därför jag inte kunde låsa upp, igen, så att säga.
Pappa var redan för långt bort för att se mina vinkningar. Hade gärna haft en man med mig in. Fast kanske hade Mikael kommit hem tidigare? Ropade hallå, men ingen svarade. Och det såg ut som jag lämnade det; fön, börste och spray på golvet vid hallspegeln, strumpbyxorna med hål i på köksgolvet (jag hade bara sovit 4 timmar i natt och var rätt seg imorse så det gick undan), kökslampan tänd. Jag öppnade toadörren, ingen inkräktare. För att göra historien kort så har jag fortfarande inte sett nån här inne. Det skulle vara under Mikaels säng, för det är enda stället vi har utrymme som jag inte har undersökt. Men om du ligger där, din usla tjuv, så kan du gott ligga där! Jag har ett gevär, en yxa och en brandspruta, and I'm not afraid to use them! (I alla fall brandsprutan, som jag tror jag begriper hur den fungerar -- dra ut sprinten och tryck på handtaget så kommer det ut ... nåt? En yxa vet jag också hur den fungerar men jag skulle nog inte våga ha sån närkontakt med en brottsling. Nog om det.) Dessutom står min dator kvar ("den ville inte ens de fattiga ha"), samt TV:n och xboxen, cellon och den stoooora Jesus-statyn. Det är i alla fall de sakerna som jag anser dyrbara och de finns kvar. Mikaels dator med massa jobb på är också värd mycket men den har han med sig. Och negressen skulle ingen sno, men det är värst för dem själva. Hur som helst.
Vi har inte blivit bestulna och vi har inte några våldsverkare i skrymslena.
Men jag är fortfarande alldeles skakis inuti. Att jag har lämnat mitt hem olåst i nästan tio timmar är riktigt, riktigt läskigt. Jag är ordentlig och intelligent och inte alls glömsk. Men efter fyra timmars sömn är man kanske inte så redig i huvet. Måste ta större ansvar för plattor, locktänger, verandadörrar och huslåsning. Måste kolla mig själv som en OCD-person, eller i alla fall som en som vet att det är lätt att glömma. Men hur ska jag komma ihåg att kolla mig själv, när jag inte ens minns att jag är glömsk? För normalt sett är jag inte det? Det som de här 16 sjuka åren har gjort med mig upplever jag fortfarande inte som "jag", fast jag har levt som vuxen längre med ME än utan. Jag borde veta vid det här laget att jag är glömsk och trög, att hjärnan inte samarbetar.
Det är lite ruskigt faktiskt. Och inte ett öre hade vi fått på försäkringen eftersom jag hade glömt att låsa. Fruktansvärt! Hur sjutton kan man glömma en sån sak?! Skakad!!!
P.S. Dagens andra, eller kronologiskt sett första, skräckkänsla: Also sprach Zarathustra, i en variant där musikerna förvisso är musiker, men icke med just det instrument de har i händerna på den här versionen.
Pappa körde mig den lilla biten hem (har fått god mat, en tvåtimmars tupplur, och trevligt sällskap nu när jag är gräsänka). Väl hemma stack jag nyckeln i låset. Det gick inte att öppna. Tryckte in dörren först, om den var "ute" ett snäpp. Gick inte. Och låset kan knappast ha frusit i 1.1 plusgrader. Provade åt andra hållet. Klonk, sa det i låset och en hemsk tanke kom till mig: Nu låste jag! Alltså måste det redan ha varit upplåst alldeles nyss och därför jag inte kunde låsa upp, igen, så att säga.
Pappa var redan för långt bort för att se mina vinkningar. Hade gärna haft en man med mig in. Fast kanske hade Mikael kommit hem tidigare? Ropade hallå, men ingen svarade. Och det såg ut som jag lämnade det; fön, börste och spray på golvet vid hallspegeln, strumpbyxorna med hål i på köksgolvet (jag hade bara sovit 4 timmar i natt och var rätt seg imorse så det gick undan), kökslampan tänd. Jag öppnade toadörren, ingen inkräktare. För att göra historien kort så har jag fortfarande inte sett nån här inne. Det skulle vara under Mikaels säng, för det är enda stället vi har utrymme som jag inte har undersökt. Men om du ligger där, din usla tjuv, så kan du gott ligga där! Jag har ett gevär, en yxa och en brandspruta, and I'm not afraid to use them! (I alla fall brandsprutan, som jag tror jag begriper hur den fungerar -- dra ut sprinten och tryck på handtaget så kommer det ut ... nåt? En yxa vet jag också hur den fungerar men jag skulle nog inte våga ha sån närkontakt med en brottsling. Nog om det.) Dessutom står min dator kvar ("den ville inte ens de fattiga ha"), samt TV:n och xboxen, cellon och den stoooora Jesus-statyn. Det är i alla fall de sakerna som jag anser dyrbara och de finns kvar. Mikaels dator med massa jobb på är också värd mycket men den har han med sig. Och negressen skulle ingen sno, men det är värst för dem själva. Hur som helst.
Vi har inte blivit bestulna och vi har inte några våldsverkare i skrymslena.
Men jag är fortfarande alldeles skakis inuti. Att jag har lämnat mitt hem olåst i nästan tio timmar är riktigt, riktigt läskigt. Jag är ordentlig och intelligent och inte alls glömsk. Men efter fyra timmars sömn är man kanske inte så redig i huvet. Måste ta större ansvar för plattor, locktänger, verandadörrar och huslåsning. Måste kolla mig själv som en OCD-person, eller i alla fall som en som vet att det är lätt att glömma. Men hur ska jag komma ihåg att kolla mig själv, när jag inte ens minns att jag är glömsk? För normalt sett är jag inte det? Det som de här 16 sjuka åren har gjort med mig upplever jag fortfarande inte som "jag", fast jag har levt som vuxen längre med ME än utan. Jag borde veta vid det här laget att jag är glömsk och trög, att hjärnan inte samarbetar.
Det är lite ruskigt faktiskt. Och inte ett öre hade vi fått på försäkringen eftersom jag hade glömt att låsa. Fruktansvärt! Hur sjutton kan man glömma en sån sak?! Skakad!!!
P.S. Dagens andra, eller kronologiskt sett första, skräckkänsla: Also sprach Zarathustra, i en variant där musikerna förvisso är musiker, men icke med just det instrument de har i händerna på den här versionen.
Lipfest
(Fast mamma ska inte bekymra sig!)
Har köpt röda julstjärnor idag, och en vacker röd-ros-bukett med vitt och rött bös. Supervackert! Fick mig ett ryck och satte upp vita gardiner (som jag redan hade; no money spent!) som jag band om med hemvirkad spets som jag hittade i min bandlåda. Tyvärr har jag glömt vem som gjort den, det får jag fråga mamma och pappa om när de kommer hit nästa gång.
Och så har jag lyssnat på julmusik. Hela kvällen. Och sjungit av hjärtans lust, till Michael Bublé och Josh Groban, om och om igen och på repeat och igen. Så nu sprutar tårarna. Jag hade glömt att jag alltid börjar lipa när jag lyssnar på julmusik första gången för säsongen; lyssnar på riktigt alltså, inte hör nåt Jingle bells-plingel i mataffären. Men den har ju inte börjat än i och för sig. Märker ni att orden spiller över? Jag är uppe i varv!
När orgeln brölade och Josh sjöng med sin guldstrupe: "Oh come, let us adore Him" gick jag fram till stereon, hulkade en stund, och stängde av. Jag tål inte mer för idag. Men det var underbart. Ljuvligt. Fantastiskt. Särskilt det där ackordet, ni vet, på fjärde versen, det bröliga. Så vackert att det gör ont.
För övrigt anser jag att "Jesus" och "bebis" är en livsfarlig kombination. Tur att det inte görs några chokladfigurer av Jesusbarnet, som av Påskharen, för då hade folk inte haft något val -- de tre bästa sakerna i kombination hade varit för oslagbart.
Puh.
Har köpt röda julstjärnor idag, och en vacker röd-ros-bukett med vitt och rött bös. Supervackert! Fick mig ett ryck och satte upp vita gardiner (som jag redan hade; no money spent!) som jag band om med hemvirkad spets som jag hittade i min bandlåda. Tyvärr har jag glömt vem som gjort den, det får jag fråga mamma och pappa om när de kommer hit nästa gång.
Och så har jag lyssnat på julmusik. Hela kvällen. Och sjungit av hjärtans lust, till Michael Bublé och Josh Groban, om och om igen och på repeat och igen. Så nu sprutar tårarna. Jag hade glömt att jag alltid börjar lipa när jag lyssnar på julmusik första gången för säsongen; lyssnar på riktigt alltså, inte hör nåt Jingle bells-plingel i mataffären. Men den har ju inte börjat än i och för sig. Märker ni att orden spiller över? Jag är uppe i varv!
När orgeln brölade och Josh sjöng med sin guldstrupe: "Oh come, let us adore Him" gick jag fram till stereon, hulkade en stund, och stängde av. Jag tål inte mer för idag. Men det var underbart. Ljuvligt. Fantastiskt. Särskilt det där ackordet, ni vet, på fjärde versen, det bröliga. Så vackert att det gör ont.
För övrigt anser jag att "Jesus" och "bebis" är en livsfarlig kombination. Tur att det inte görs några chokladfigurer av Jesusbarnet, som av Påskharen, för då hade folk inte haft något val -- de tre bästa sakerna i kombination hade varit för oslagbart.
Puh.
His name shall be called Wonderful, Simon Dewey
Kissing the face of God, Morgan Weistling
Be it unto me, Liz Lemon Swindle
Mikael är i Oslo
Världens sötaste Neo fyller ett år idag. Hela släkten är i Norge och firar honom (jag säger inget om det, grr).
I ett försök att lära mig att outa min man lite mindre här på bloggen, kan jag bara meddela att jag sov sådär inatt. Det var lite för tyst i sovrummet. Gör er egen matte.
P.S. Det där med att outa mindre gick väl sådär. Kanske nästa gång :)
I ett försök att lära mig att outa min man lite mindre här på bloggen, kan jag bara meddela att jag sov sådär inatt. Det var lite för tyst i sovrummet. Gör er egen matte.
P.S. Det där med att outa mindre gick väl sådär. Kanske nästa gång :)
Sug i sytarmen
På design*sponge kan man se hur man gör servetter och jag blev alldeles störtförälskad i den här bilden. Det är nåt nästan överjordiskt vackert med en rak söm, pressad, ett arbete väl utfört. Kan inte sluta titta.
Wow, vilka halsband! Vilken kvinna!!
En uppsatt nacke, enkel men välskräddad klänning, fåfänga strumpbyxor och sylvassa klackar. Och en rejäl kyss, för att man var så vacker att ens man inte kunde låta bli.
Grrrrr!
Ja, inte ens grrrrrr-bom! som på Saltkråkan (?????).
Två sorters sömnpiller igår. Somnade halvt om halvt efter nån timme, vid 4-5. Vaknar halv åtta eller nåt, när Mikaels väckarklocka ringer. Bägge öronpropparna ligger i hans säng. Grr. Fick leta så länge efter dem att jag väckte mig själv helt.
Jag sa ju det -- grrrr.
Fast det största problemet är vad jag ska göra nu. Gå över maxdosen med 50% och sova färdigt så jag är människa idag, eller ha en sån där pestdag när jag lipar och önskar livet ur mig, eller i alla all önskar att nån kunde komma och söva ner mig så jag får vila ordentligt?
I stunder som dessa önskar man att Jocke kunde frilansa. -En lätt nedsövning, tack. Elva timmar blir bra. Går det på högkostnadsskyddet? Hälsa Jacquan. ZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzz.
Två sorters sömnpiller igår. Somnade halvt om halvt efter nån timme, vid 4-5. Vaknar halv åtta eller nåt, när Mikaels väckarklocka ringer. Bägge öronpropparna ligger i hans säng. Grr. Fick leta så länge efter dem att jag väckte mig själv helt.
Jag sa ju det -- grrrr.
Fast det största problemet är vad jag ska göra nu. Gå över maxdosen med 50% och sova färdigt så jag är människa idag, eller ha en sån där pestdag när jag lipar och önskar livet ur mig, eller i alla all önskar att nån kunde komma och söva ner mig så jag får vila ordentligt?
I stunder som dessa önskar man att Jocke kunde frilansa. -En lätt nedsövning, tack. Elva timmar blir bra. Går det på högkostnadsskyddet? Hälsa Jacquan. ZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzz.
Fel val kan aldrig leda till rätt konsekvens
SvD skriver:
I lördags mördades en 28-årig svensk kvinna i Sydafrika under sin smekmånad. Men varken resebolagen eller utrikesdepartementet avråder från resor till landet.
– Vi har inte ändrat våra reserekommendationer. Det gör vi först vid ett krigsliknande tillstånd i ett område, inte för en enskild händelse, säger Tobias Nilsson vid UD:s pressjour.
För att undvika att hamna i farozonen upplyser resebolagen om olika säkerhetsföreskrifter för resenärer till Sydafrika.
– Vi får ibland frågan om det är okej att köra bilen under kvällen in till Kapstaden för att gå på restaurang. Det är inga problem, men om man ska åka från hotell a till hotell b bör man göra det på dagtid så att man inte åker runt och letar efter hotellet i mörkret i fel område, säger Tomas Polazek.
Även den Svenska ambassaden i Sydafrika ger ut omfattande råd för resenärer som ska åka till Sydafrika. Där står bland annat följande:
* Undvik att besöka de större städernas centrum kvälls- och nattetid, om det inte sker på till exempel restauranger, biografer eller teatrar.
* Undvik att öppet bära kameror, smycken och andra värdesaker.
* Besök inte kåkstäder på egen hand, utan se till att vara i sällskap med en erfaren guide eller chaufför.
* Om du utsätts för rånförsök eller ett försök till exempel bilstöld är det viktigt att i möjligaste mån försöka hålla dig lugn och lämna över de ägodelar som förövaren kräver.
Tidigare på kvällen ska det nygifta paret ha ätit middag på en restaurang i Somerset West, några kilometer utanför Kapstaden. På väg hem från restaurangen bestämde de sig för att åka genom området Guguletu, för att ta en titt på nattlivet. (Vid 23-tiden, stod det att det var.)
Okej, jag tror inte automatiskt på det som står i tidningarna. Men OM det som står i tidningarna är rätt, så kan man dra en del allmänna slutsatser. Vi i familjen vet ju lite mer om Sydafrika än den gängse turisten; Johan (bror) har bott i Sydafrika och Rob (svåger) är född och uppvuxen där. Johannesburg lär vara lite vildare än Kapstaden, men samma principer gäller.
Johan lärde sig en del nödvändigt beteende när han bodde där: Kör inte bil med slips på dig. Då ser du rik ut och lockar fler rånare. När du stannar vid rödljus, se till att det finns en bils utrymme framför dig, så att du kan köra ut snabbt om det kommer beväpnade rånare. Och vissa ställen åker man bara inte till. Andra åker man bara till i dagsljus.
Robs bror och hans fru och barn var med om en förfärlig händelse när beväpnade rånare trängde sig in i deras hem (efter att ha dödat vakten på området???), band dem, och stal vad de hade under pistolhot. Skillnaden är att de inte också våldtog frun och barnet, för det brukar gå så... Dottern fick gå hos psykolog länge, länge, och börjar fortfarande gråta om hon ser svarta män i the mall.
Robs andra bror är specialpolis (the swat team) och har bland annat firats ner från helikopter när beväpnade kidnappare hade tagit över tågstationen. Han tömmer lika många magasin kulor per vecka som the swat team i NY eller LA gör på... jag minns inte om det var en månad eller ett år.
Med andra ord. Om man bara skaffar sig lite kunskap om Sydafrika inser man att det inte är som hemma. Och att man inte kan uppföra sig som hemma. Jag säger inte att kvinnan som dog får skylla sig själv (eftersom jag inte vet hur sant media har rapporterat), men möjligheten finns faktiskt att de gick emot de råd de hade fått. Och i så fall händer det farliga saker, särskilt i ett land som Sydafrika där laglösheten råder på många platser. Templet har barb wire fence och en skylt med orden: Trespassers will be met by armed response. K-pistar runt templet? Ja, det säger en del. Johan bodde i ett så kallat gated community, där det fanns en tungt beväpnad vakt vid ingången. Robs bror också, och ändå räckte det inte.
Sydafrika är ett drömland vad gäller vädret, naturen och djurlivet. Men precis som man inte går in i en lejonbur med en kostym av kött och börjar klappa lejonen, så håller man sig till reglerna för att vara trygg i Sydafrika.
Det här är ingalunda en dom av det stackars smekmånadsparet. Jag litar inte helt på media, så jag har ingen åsikt om de gjorde rätt eller fel.
Men principen är sann. Om man väljer fel, kan man aldrig få rätt konsekvens.
Aldrig.
I lördags mördades en 28-årig svensk kvinna i Sydafrika under sin smekmånad. Men varken resebolagen eller utrikesdepartementet avråder från resor till landet.
– Vi har inte ändrat våra reserekommendationer. Det gör vi först vid ett krigsliknande tillstånd i ett område, inte för en enskild händelse, säger Tobias Nilsson vid UD:s pressjour.
För att undvika att hamna i farozonen upplyser resebolagen om olika säkerhetsföreskrifter för resenärer till Sydafrika.
– Vi får ibland frågan om det är okej att köra bilen under kvällen in till Kapstaden för att gå på restaurang. Det är inga problem, men om man ska åka från hotell a till hotell b bör man göra det på dagtid så att man inte åker runt och letar efter hotellet i mörkret i fel område, säger Tomas Polazek.
Även den Svenska ambassaden i Sydafrika ger ut omfattande råd för resenärer som ska åka till Sydafrika. Där står bland annat följande:
* Undvik att besöka de större städernas centrum kvälls- och nattetid, om det inte sker på till exempel restauranger, biografer eller teatrar.
* Undvik att öppet bära kameror, smycken och andra värdesaker.
* Besök inte kåkstäder på egen hand, utan se till att vara i sällskap med en erfaren guide eller chaufför.
* Om du utsätts för rånförsök eller ett försök till exempel bilstöld är det viktigt att i möjligaste mån försöka hålla dig lugn och lämna över de ägodelar som förövaren kräver.
Tidigare på kvällen ska det nygifta paret ha ätit middag på en restaurang i Somerset West, några kilometer utanför Kapstaden. På väg hem från restaurangen bestämde de sig för att åka genom området Guguletu, för att ta en titt på nattlivet. (Vid 23-tiden, stod det att det var.)
Okej, jag tror inte automatiskt på det som står i tidningarna. Men OM det som står i tidningarna är rätt, så kan man dra en del allmänna slutsatser. Vi i familjen vet ju lite mer om Sydafrika än den gängse turisten; Johan (bror) har bott i Sydafrika och Rob (svåger) är född och uppvuxen där. Johannesburg lär vara lite vildare än Kapstaden, men samma principer gäller.
Johan lärde sig en del nödvändigt beteende när han bodde där: Kör inte bil med slips på dig. Då ser du rik ut och lockar fler rånare. När du stannar vid rödljus, se till att det finns en bils utrymme framför dig, så att du kan köra ut snabbt om det kommer beväpnade rånare. Och vissa ställen åker man bara inte till. Andra åker man bara till i dagsljus.
Robs bror och hans fru och barn var med om en förfärlig händelse när beväpnade rånare trängde sig in i deras hem (efter att ha dödat vakten på området???), band dem, och stal vad de hade under pistolhot. Skillnaden är att de inte också våldtog frun och barnet, för det brukar gå så... Dottern fick gå hos psykolog länge, länge, och börjar fortfarande gråta om hon ser svarta män i the mall.
Robs andra bror är specialpolis (the swat team) och har bland annat firats ner från helikopter när beväpnade kidnappare hade tagit över tågstationen. Han tömmer lika många magasin kulor per vecka som the swat team i NY eller LA gör på... jag minns inte om det var en månad eller ett år.
Med andra ord. Om man bara skaffar sig lite kunskap om Sydafrika inser man att det inte är som hemma. Och att man inte kan uppföra sig som hemma. Jag säger inte att kvinnan som dog får skylla sig själv (eftersom jag inte vet hur sant media har rapporterat), men möjligheten finns faktiskt att de gick emot de råd de hade fått. Och i så fall händer det farliga saker, särskilt i ett land som Sydafrika där laglösheten råder på många platser. Templet har barb wire fence och en skylt med orden: Trespassers will be met by armed response. K-pistar runt templet? Ja, det säger en del. Johan bodde i ett så kallat gated community, där det fanns en tungt beväpnad vakt vid ingången. Robs bror också, och ändå räckte det inte.
Bild på templet hämtad här.
Sydafrika är ett drömland vad gäller vädret, naturen och djurlivet. Men precis som man inte går in i en lejonbur med en kostym av kött och börjar klappa lejonen, så håller man sig till reglerna för att vara trygg i Sydafrika.
Det här är ingalunda en dom av det stackars smekmånadsparet. Jag litar inte helt på media, så jag har ingen åsikt om de gjorde rätt eller fel.
Men principen är sann. Om man väljer fel, kan man aldrig få rätt konsekvens.
Aldrig.
Min fina mamma
I en bok som hon nyss läst ("Weekness is not sin" tror jag den hette) stod frågan: Om du kunde göra vad du ville utan rädsla för att misslyckas, vad skulle du göra då?
Härom söndagen ställde hon den frågan till mig och jag svarade: "Bli författare". Kände mig rätt nöjd med både svaret och min framtid :)
Men min fina mamma sa: Få 10 barn. Och fostra dem till självkänsla, att de ska bli goda, starka medborgare och del av Guds rike.
Ni ska veta att min mamma inte är någon bullmamma eller någon pysselmamma. Hon är varken bebismamma, småbarnsmamma eller ens tonårsmamma. Hon är vuxenmamma. När hon var Primärs president var barnen lite rädda för henne. That's my mom. Jag minns visserligen att hon sprang runt i köket (som ledde till matrummet, som ledde till hallen, som ledde in till köket igen) på Gårdskullavägen och jagade oss så vi tjöt av skratt och trygg rädsla, och klådde oss i pingis; så hon kan vara trevlig för barn att ha och göra med, that's all I'm saying :) Men hon är en karriärperson, inte en hemmafrutyp. När hon skulle göra något roligt för sig själv en gång gjorde hon inträdesprovet till en copywriteskola som IHM skulle ha (om jag inte blandar ihop det alldeles nu) och hon vann bland flera tusen (??) ansökande, men tackade nej för hon hade ju bara gjort provet för att det var kul.
I det ögonblicket, när mamma svarade att hon skulle fostra 10 barn om hon fick välja, beundrade jag henne som nästan aldrig förr. Jag har bara en liten aning om hur jobbigt det är med barn, hur slut man blir och hur galen man blir ibland, men ändå inte kastar ut dem från balkongen. Men det var det hon skulle göra, om hon fick välja och inte kunde misslyckas (eller hade sån kass rygg...).
Jag beundrade dessutom att det hon valde är det största en kvinna kan göra. Kyrkans profet har sagt: "Vi förkunnar att Guds bud till sina barn att föröka sig och uppfylla jorden fortfarande gäller" (Ur Familjen -- ett tillkännagivande för världen).
Genom att förlora sig själv på det sätt man gör när man får barn, tror jag man vinner sig själv i ett evigt mått.
Härom söndagen ställde hon den frågan till mig och jag svarade: "Bli författare". Kände mig rätt nöjd med både svaret och min framtid :)
Men min fina mamma sa: Få 10 barn. Och fostra dem till självkänsla, att de ska bli goda, starka medborgare och del av Guds rike.
Ni ska veta att min mamma inte är någon bullmamma eller någon pysselmamma. Hon är varken bebismamma, småbarnsmamma eller ens tonårsmamma. Hon är vuxenmamma. När hon var Primärs president var barnen lite rädda för henne. That's my mom. Jag minns visserligen att hon sprang runt i köket (som ledde till matrummet, som ledde till hallen, som ledde in till köket igen) på Gårdskullavägen och jagade oss så vi tjöt av skratt och trygg rädsla, och klådde oss i pingis; så hon kan vara trevlig för barn att ha och göra med, that's all I'm saying :) Men hon är en karriärperson, inte en hemmafrutyp. När hon skulle göra något roligt för sig själv en gång gjorde hon inträdesprovet till en copywriteskola som IHM skulle ha (om jag inte blandar ihop det alldeles nu) och hon vann bland flera tusen (??) ansökande, men tackade nej för hon hade ju bara gjort provet för att det var kul.
I det ögonblicket, när mamma svarade att hon skulle fostra 10 barn om hon fick välja, beundrade jag henne som nästan aldrig förr. Jag har bara en liten aning om hur jobbigt det är med barn, hur slut man blir och hur galen man blir ibland, men ändå inte kastar ut dem från balkongen. Men det var det hon skulle göra, om hon fick välja och inte kunde misslyckas (eller hade sån kass rygg...).
(Källa: Här)
Jag beundrade dessutom att det hon valde är det största en kvinna kan göra. Kyrkans profet har sagt: "Vi förkunnar att Guds bud till sina barn att föröka sig och uppfylla jorden fortfarande gäller" (Ur Familjen -- ett tillkännagivande för världen).
Genom att förlora sig själv på det sätt man gör när man får barn, tror jag man vinner sig själv i ett evigt mått.
Nej, nej, nej, nej....
"...Så kommer det att låta nu när S letar ny ledare. Men så behöver det inte vara. S borde välja någon som faktiskt vill ha jobbet, och säger det. "
Så säger SvD:s ledarsida idag.
Annars har jag en bra lösning. Om ingen vill bli partiledare kan vi ju bara skrota Partiet. De byggde folkhemmet på ett utmärkt sätt. Per Albin Hansson, vila i frid, med mera.
De har kanske spelat ut sin roll? Vill ingen leda dem kan vi skrota dem.
Japp.
Så säger SvD:s ledarsida idag.
Annars har jag en bra lösning. Om ingen vill bli partiledare kan vi ju bara skrota Partiet. De byggde folkhemmet på ett utmärkt sätt. Per Albin Hansson, vila i frid, med mera.
De har kanske spelat ut sin roll? Vill ingen leda dem kan vi skrota dem.
Japp.
Ullaredsälskande stockholmare?
Visserligen får jag själv kalla mig för en Ullaredsälskade stockholmare, men det här är tyvärr inget för mig.
Men vilken ljuvlig idé att ta nattåget ner och shoppa hela dagen. Titta gärna på länken ovan.
Som om jag skulle orka det, bara.
Och det är inte årets bästa dag, sista löningen före julafton... Jag kan snarare tänka mig att åka dit PÅ julafton! Det skulle bli shopping av!
Men vänta nu, om man har tillgång till sin sovvagn hela resan kanske det går?! Det är bara det att man kommer fram på morgonen, men en gång kanske jag kan klara det utan att få feber?
Men nej, jag ska inte åka till Ullared om två veckor. Knäpphövve.
Annars var dagens bästa citat detta, hittat här:
"Efter en och en halv timme är mannen ett allvarligt hot för vår verksamhet."
Boris Lennerhov VD
Annars måste nog detta vara årets julklapp:
Missa inte! Imorgon (11 nov, min anmärkn) börjar vi sälja Ullared-almanackan till förmån för BRIS. Kalenderpojkar och kalenderflickor är inga mindre än de folkkära karaktärerna från Kanal5’s tv-succé; VD-Boris, Morgan, Ola-Conny, Maggan & Gittan och Rose-Marie & Kjell.
Kalendern säljs inne i varuhuset och via Gekås Ullared och kommer att kosta 59 kronor styck. Mer än halva summan, över 30 kronor per såld kalender går direkt till BRIS. Årets julklapp!
Men vilken ljuvlig idé att ta nattåget ner och shoppa hela dagen. Titta gärna på länken ovan.
Som om jag skulle orka det, bara.
Och det är inte årets bästa dag, sista löningen före julafton... Jag kan snarare tänka mig att åka dit PÅ julafton! Det skulle bli shopping av!
Men vänta nu, om man har tillgång till sin sovvagn hela resan kanske det går?! Det är bara det att man kommer fram på morgonen, men en gång kanske jag kan klara det utan att få feber?
Men nej, jag ska inte åka till Ullared om två veckor. Knäpphövve.
Annars var dagens bästa citat detta, hittat här:
"Efter en och en halv timme är mannen ett allvarligt hot för vår verksamhet."
Boris Lennerhov VD
Annars måste nog detta vara årets julklapp:
Missa inte! Imorgon (11 nov, min anmärkn) börjar vi sälja Ullared-almanackan till förmån för BRIS. Kalenderpojkar och kalenderflickor är inga mindre än de folkkära karaktärerna från Kanal5’s tv-succé; VD-Boris, Morgan, Ola-Conny, Maggan & Gittan och Rose-Marie & Kjell.
Kalendern säljs inne i varuhuset och via Gekås Ullared och kommer att kosta 59 kronor styck. Mer än halva summan, över 30 kronor per såld kalender går direkt till BRIS. Årets julklapp!
Fina Fanny
Jag vill inte ha hund. Inte en sån här stor. Men hon är fin, Fanny.
Men kanske en sån som Krus har? Den är mer lagom i storleken.
Och hur är det? Hänger storleken på hunden per automatik ihop med hur länge den måste ut och gå varje dag?
Men kanske en sån som Krus har? Den är mer lagom i storleken.
Och hur är det? Hänger storleken på hunden per automatik ihop med hur länge den måste ut och gå varje dag?
Världens bästa pappa!
Mamma och pappa äter aldrig spaghetti så han hade önskat sig det idag. Jag lagade även aubergine med parmesan och hade tänkt laga bönsallad till, men bönorna var fräscha igår kväll men dregliga idag (burken var öppnat), så det blev bara grönsallad med balsamvinägerdressing. Och ugnsvitlöksbröd, så det var rätt rikligt tilltaget, förutom spaghetti och köttfärssås. Vi blev så mätta att det tog oss flera timmars trevlig samvaro hemma hos mamma och pappa innan vi orkade äta av den fina tårtan med slips och allt. Vi tog två bitar var och ändå är hälften kvar till imorgon! Den var supergod. ICA Maxi gör bra tårtor!
Jag har i alla fall älskat min pappa till och med mer än Mikael idag, men imorgon är det tillbaka till den vanliga ordningen! Alla dagar är Mikaels dagar, men idag var det pappas dag.
Vad jag tycker mest om hos pappa:
jämnt humör, generös, hjälpsam, omtänksam, leder familjen åt rätt håll genom sitt eget exempel.
Jag har i alla fall älskat min pappa till och med mer än Mikael idag, men imorgon är det tillbaka till den vanliga ordningen! Alla dagar är Mikaels dagar, men idag var det pappas dag.
Vad jag tycker mest om hos pappa:
jämnt humör, generös, hjälpsam, omtänksam, leder familjen åt rätt håll genom sitt eget exempel.
Ett som är säkert
Neo har i alla fall inga problem med sin könstillhörighet. Han vet vad det innebär att vara man.
(Fotot av den lille mannen är från när jag passade honom en gång och hans favoritleksak var Mikaels verktygslåda. Jag är inte så smart att jag begriper vilka saker som är farliga för barn -- förutom knivar -- så jag lät honom glatt leka med filar och skruvmejslar.)
Knappt så man tror det
Jag vet att vi har andra lagar i Sverige och att 5 månader är för sent in i en graviditet för att göra abort, men den här länken såg jag på FB. Den går till en video från nåt religiöst ställe om en kvinna som faktiskt blev aborterad i femte månaden, men som överlevde! Och blev frisk och "normal". Sköterskan hörde barnet gråta i avfallshinken. (Jag vet inte nog mycket om "kristna högern" i USA, eller vem det nu är som står bakom Gud-sajten där videon ligger, men om det handlar om att skjuta abortläkare och sånt så kallar jag det allt annat än kristet!)
Jag är inte emot abort, men jag är absolut inte för det heller. Jag tycker såhär:
1) Abort får aldrig ersätta preventivmedel. Nuförtiden finns det ju dessutom dagenefter-piller. Så oansvarig tycker jag inte man har rätt att vara att man inte skyddar sig mot graviditet -- man har dessutom två chanser.
2) Abort måste vara tillåtet och fritt från skuldbeläggande i fall som innefattar misshandel, våldtäkt, incest etc. Eller hot mot mammans hälsa, vad det nu betyder. Kanske också när man är helt säker på att barnet inte kan överleva utanför livmodern, som om det saknas lungor eller så. Jag känner inte till alla situationer.
Sen har jag en annan åsikt också, som inte har just med abort att göra, men i dess förlängning:
Bara för att man kan göra ett barn har man ingen automatisk rätt till att fostra det barnet. Det är barnets bästa som räknas, inte the birth parent's. Och jag tror inte det är till barnets bästa att uppfostras av en tonårsmamma som inte borde ha blivit gravid in the first place. En blind kan inte leda en blind.
Och varför är det så hemskt att ge upp sitt barn till att fostras av en kärleksfull familj, istället för att bo kvar hemma hos pappa/morfar och mamma/mormor och låta ungen sova mellan läxböckerna och glittersminket? I Sverige anses ju föräldrar knappt dugliga att fostra sina egna barn i alla fall, utan de måste in på dagis och fostras av pedagogisk personal så fort som möjligt. Nej, barn ska ha en familj. Helst ska de faktiskt bara ha en familj -- en mamma, pappa, ett par syskon, och gärna en hund och en Volvo också, om man är så hågad. Helst ska det inte finnas nåt plast i en familj. Det är så jag tycker. Plast hör hemma i vispskålar, inte i familjer. (Nu talar jag om idealsituationen. Det kan "hända grejer".)
Jag vet att det i förlängningen låter lite som en skräckfilm -- om staten tar de barn som föds till "fel" föräldrar. Det kan ju bli extremt godtyckligt och ett faktiskt mardrömsscenario.Och alla föräldrar gör fel i sin fostran, det går inte att komma undan från, eftersom ingen är perfekt. Fast om man slår sina barn brukar man inte få behålla dem. Så tanken finns redan. Det är bara svårt att sätta gränsen nånstans. Om man skriker åt sitt barn en gång så får man behålla dem, men om man skriker 10 gånger varje dag att de inte borde ha fötts och är ***** idioter, så misshandlar man dem? Undrar vad socialstyrelsen eller vad det heter har för normer för vad som utgör barnmisshandel. Och undrar hur normerna skiljer sig åt i olika länder. Vissa socialarbetare (eller i alla fall en som jag har hört talas om när jag bodde i Borås) tycker ju det är barnmisshandel att barnen i en familj har arbetsuppgifter att utföra i hemmet, som att duka av efter middagen eller så...
Och fastän jag har åsikter om allt och begriper mig på desto mindre, så är det nästan så att jag tycker att de där ungarna i nåt bortskämd-program som går nu borde ha tagits ifrån sina föräldrar. Monsterfabrik vill jag kalla dem! Och ändå har jag inte tittat på programmet utan bara på nån reklamvinjett. Det är klart att de visar det mest kontroversiella, för det är ju inte en dokumentär så mycket som det är underhållning. Och tydligen är det väldigt underhållande att se folk bära sig åt som idioter på TV. "Vad är tomatsås?"
Jag säger bara en sak som avslutning, apropå ordet jag använde nyss och som börjar på i:
"Man måste inte bo på Östermalm. Jag har ju bott på Mallorca, och i Marbella..."
Jag är inte emot abort, men jag är absolut inte för det heller. Jag tycker såhär:
1) Abort får aldrig ersätta preventivmedel. Nuförtiden finns det ju dessutom dagenefter-piller. Så oansvarig tycker jag inte man har rätt att vara att man inte skyddar sig mot graviditet -- man har dessutom två chanser.
2) Abort måste vara tillåtet och fritt från skuldbeläggande i fall som innefattar misshandel, våldtäkt, incest etc. Eller hot mot mammans hälsa, vad det nu betyder. Kanske också när man är helt säker på att barnet inte kan överleva utanför livmodern, som om det saknas lungor eller så. Jag känner inte till alla situationer.
Sen har jag en annan åsikt också, som inte har just med abort att göra, men i dess förlängning:
Bara för att man kan göra ett barn har man ingen automatisk rätt till att fostra det barnet. Det är barnets bästa som räknas, inte the birth parent's. Och jag tror inte det är till barnets bästa att uppfostras av en tonårsmamma som inte borde ha blivit gravid in the first place. En blind kan inte leda en blind.
Och varför är det så hemskt att ge upp sitt barn till att fostras av en kärleksfull familj, istället för att bo kvar hemma hos pappa/morfar och mamma/mormor och låta ungen sova mellan läxböckerna och glittersminket? I Sverige anses ju föräldrar knappt dugliga att fostra sina egna barn i alla fall, utan de måste in på dagis och fostras av pedagogisk personal så fort som möjligt. Nej, barn ska ha en familj. Helst ska de faktiskt bara ha en familj -- en mamma, pappa, ett par syskon, och gärna en hund och en Volvo också, om man är så hågad. Helst ska det inte finnas nåt plast i en familj. Det är så jag tycker. Plast hör hemma i vispskålar, inte i familjer. (Nu talar jag om idealsituationen. Det kan "hända grejer".)
Jag vet att det i förlängningen låter lite som en skräckfilm -- om staten tar de barn som föds till "fel" föräldrar. Det kan ju bli extremt godtyckligt och ett faktiskt mardrömsscenario.Och alla föräldrar gör fel i sin fostran, det går inte att komma undan från, eftersom ingen är perfekt. Fast om man slår sina barn brukar man inte få behålla dem. Så tanken finns redan. Det är bara svårt att sätta gränsen nånstans. Om man skriker åt sitt barn en gång så får man behålla dem, men om man skriker 10 gånger varje dag att de inte borde ha fötts och är ***** idioter, så misshandlar man dem? Undrar vad socialstyrelsen eller vad det heter har för normer för vad som utgör barnmisshandel. Och undrar hur normerna skiljer sig åt i olika länder. Vissa socialarbetare (eller i alla fall en som jag har hört talas om när jag bodde i Borås) tycker ju det är barnmisshandel att barnen i en familj har arbetsuppgifter att utföra i hemmet, som att duka av efter middagen eller så...
Och fastän jag har åsikter om allt och begriper mig på desto mindre, så är det nästan så att jag tycker att de där ungarna i nåt bortskämd-program som går nu borde ha tagits ifrån sina föräldrar. Monsterfabrik vill jag kalla dem! Och ändå har jag inte tittat på programmet utan bara på nån reklamvinjett. Det är klart att de visar det mest kontroversiella, för det är ju inte en dokumentär så mycket som det är underhållning. Och tydligen är det väldigt underhållande att se folk bära sig åt som idioter på TV. "Vad är tomatsås?"
Jag säger bara en sak som avslutning, apropå ordet jag använde nyss och som börjar på i:
"Man måste inte bo på Östermalm. Jag har ju bott på Mallorca, och i Marbella..."
Nymodigheter -- ja tack!
Att ha en fin skål med nåt lika fint i på soffbordet är inte precis en ny inredningsidé.
Men vad säger ni om en skål med tygbollar!
Me likes!
Men vad säger ni om en skål med tygbollar!
Me likes!
Från Ikeas blogg Livet hemma.
Geekery
Dollarn är rekordlåg. Så följdaktligen satt jag och drömde om allt jag skulle köpa på Etsy. Hittade en kategori som heter Geekery. Och sällan har jag sett så många underbara grejer!!!!!
Röda blodkroppar
Paramecium
DNA
Ser ni siffrorna? Börjar med 3,1415926.....
Dopamin
Teobromin/choklad
Solsystemet. Det stod för övrigt: "Not for use in actual space navigation."
Testosteron
Östrogen
Julklappar, gott folk! Alla känner ni väl en geek?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)