Pappa körde mig till tempelplatsen där jag skulle översätta/spela in en avslutningsbön på en utsändning. Jag kom för tidigt och stod i foajén och pratade med Göran och Sophia Mc.Jag frågade henne vad hon gjorde här och hon svarade att hon besökte templet. Jag svarade, innan jag hann tänka efter: "Javisst ja, jag glömde att det ligger här."
Okej, jag är senil. Men jag vet inte om jag kan skylla på det. Snarare är det nog en sak jag har fruktat svårligen som har satt in: den förfärliga känslan blasé. Jag blir inte alldeles till mig när jag ser templet längre. Jag glömmer att jag tillhör en kyrka som har tempel, såsom Salomos tempel i Gamla testamentet, och som det i Jerusalem. Jag har sett det så många gånger sen jag flyttade hit att jag inte reagerar längre. Jag bryr mig visst, men jag tänker inte på det längre.
Och det var det jag var rädd för när jag flyttade hit. Rädd å rädd, inte så att det spelade nån roll vid mitt beslut att flytta, men det var en sak som jag var oroad för kunde hända och som jag verkligen inte ville skulle hända. Det är ju som med mat -- vi i Sverige blir möjligtvis till oss för årets första semla eller julskinka eller för all del en sillrumpa med gräslök (en del är sålunda hågade), men inte reagerar vi som svältande människor när vi får oss en vanlig Polarpärla eller ens en söt vinterapelsin. Det är klart att vi är glada att vi har mat. Och vi kan himla med ögonen och saliva oss bra redigt över en hemlagad lasagne, eller vad vi nu går igång på som han barfotainredaren säger, men vi är så vana att vi är blasé. Det är så fult att vara blasé. Det är så nära otacksamhet att jag blir lite nervös!
Så vad gör man då? Tackar Gud i sin kvällsbön för att man har mat, tak över huvudet, inte bara paltor att skyla sig med utan oftast rätt så snygga och moderiktiga kläder och dessutom alldeles för många ombyten? Att tacka är väl en bra början. Inklusive att tacka för templet. Men det känns inte som om det räcker.
Förresten tänker jag på ett citat som tillskrivs Joseph Smith. Han sa nåt som liknar detta: En religion som inte kräver svåra saker av sina medlemmar lär aldrig kunna frammana tron som leder till frälsning. Med tanke på templet och hur jag kände för det när det låg 40 mil från mitt hem jämfört med nu när det ligger 200 m (?) från mitt hem, så inser jag att det är en vanlig mänsklig svaghet som ligger till grund för citatet: Det vi inte betalar för betyder inte lika mycket för oss. Givetvis försökte mina föräldrar lära oss detta, genom ekonomiska läxor fast tanken är filosofisk och gäller bra många fler områden i livet än pengar: Vi skulle alltid betala hälften av saker vi ville ha, om de var "stora". Inte för att jag minns något av det jag köpte på det viset, men jag minns faktiskt känslan av att längta efter något, att inte få lättvindigt, med en gång. Jag tror människan mår bra av den känslan.
För inget som är värt nåt kommer gratis.
Fast å andra sidan kostade det inte ett rött öre att gifta mig med Mikael, och det är värt allt.
Men det är ett annat blogginlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar