Dagens skräck!

(Förutom klippet vi lyssnade på hos m&p, se nedan) så är detta dagens skräckkänsla:

Pappa körde mig den lilla biten hem (har fått god mat, en tvåtimmars tupplur, och trevligt sällskap nu när jag är gräsänka). Väl hemma stack jag nyckeln i låset. Det gick inte att öppna. Tryckte in dörren först, om den var "ute" ett snäpp. Gick inte. Och låset kan knappast ha frusit i 1.1 plusgrader. Provade åt andra hållet. Klonk, sa det i låset och en hemsk tanke kom till mig: Nu låste jag! Alltså måste det redan ha varit upplåst alldeles nyss och därför jag inte kunde låsa upp, igen, så att säga.

Pappa var redan för långt bort för att se mina vinkningar. Hade gärna haft en man med mig in. Fast kanske hade Mikael kommit hem tidigare? Ropade hallå, men ingen svarade. Och det såg ut som jag lämnade det; fön, börste och spray på golvet vid hallspegeln, strumpbyxorna med hål i på köksgolvet (jag hade bara sovit 4 timmar i natt och var rätt seg imorse så det gick undan), kökslampan tänd. Jag öppnade toadörren, ingen inkräktare. För att göra historien kort så har jag  fortfarande inte sett nån här inne. Det skulle vara under Mikaels säng, för det är enda stället vi har utrymme som jag inte har undersökt. Men om du ligger där, din usla tjuv, så kan du gott ligga där! Jag har ett gevär, en yxa och en brandspruta, and I'm not afraid to use them! (I alla fall brandsprutan, som jag tror jag begriper hur den fungerar -- dra ut sprinten och tryck på handtaget så kommer det ut ... nåt? En yxa vet jag också hur den fungerar men jag skulle nog inte våga ha sån närkontakt med en brottsling. Nog om det.) Dessutom står min dator kvar ("den ville inte ens de fattiga ha"), samt TV:n och xboxen, cellon och den stoooora Jesus-statyn. Det är i alla fall de sakerna som jag anser dyrbara och de finns kvar. Mikaels dator med massa jobb på är också värd mycket men den har han med sig. Och negressen skulle ingen sno, men det är värst för dem själva. Hur som helst.

Vi har inte blivit bestulna och vi har inte några våldsverkare i skrymslena.

Men jag är fortfarande alldeles skakis inuti. Att jag har lämnat mitt hem olåst i nästan tio timmar är riktigt, riktigt läskigt. Jag är ordentlig och intelligent och inte alls glömsk. Men efter fyra timmars sömn är man kanske inte så redig i huvet. Måste ta större ansvar för plattor, locktänger, verandadörrar och huslåsning. Måste kolla mig själv som en OCD-person, eller i alla fall som en som vet att det är lätt att glömma. Men hur ska jag komma ihåg att kolla mig själv, när jag inte ens minns att jag är glömsk? För normalt sett är jag inte det? Det som de här 16 sjuka åren har gjort med mig upplever jag fortfarande inte som "jag", fast jag har levt som vuxen längre med ME än utan. Jag borde veta vid det här laget att jag är glömsk och trög, att hjärnan inte samarbetar.

Det är lite ruskigt faktiskt. Och inte ett öre hade vi fått på försäkringen eftersom jag hade glömt att låsa. Fruktansvärt! Hur sjutton kan man glömma en sån sak?! Skakad!!!

P.S. Dagens andra, eller kronologiskt sett första, skräckkänsla: Also sprach Zarathustra, i en variant där musikerna förvisso är musiker, men icke med just det instrument de har i händerna på den här versionen.