Eller De två veckorna med Fanny. Mer precist så.(Det här är inte Fanny -- min dator vägrar läsa in foton från min telefon och vägrar likaså att läsa installations-CD:n -- men hon är väldigt lik.)
Igår kom alltså C-G och Mikael och hämtade Fanny. Före det hade vi bjudit mamma och pappa på middag, men hemma hos dem, för mamma ramlade i vardagsrummet och välte en fåtölj, så hennes rygg klarade inget annat än att vara hemma. Jag hade lagat mitt livs första stek. Tänkte att jag nu som 40 år måste samla några fler vuxenpoäng. Fast egentligen blev jag bara tvungen eftersom Mikael hade köpt en fläskstek på 1,5 kg för 45:-. Men eftersom det inte var så mycket pengar tänkte jag att det inte är så mycket som går förlorat om det går åt skogen.
1) Mikaels köttermometer funkade inte. Det där röda som ska gå upp och visa temperaturen hade delat sig i två, och jag visste inte vilket som räknades.
2) Vete fåglarna om det hade hjälpt nåt ändå, för jag letade massor på nätet efter hur varm en fläskstek ska bli, och det varierade från 65 till 80 grader. På själva termometern stod det 80-85 på fläskkött.
3) Började söka mer specifikt efter tillagningstid per kilo i gryta. På ett ställe stod det 1 kg på 1h 15, på ett annat 1 1/2-2 timmar på 1 kg. Jag hade 1,5 kg, och gav den 1 1/2 timme . Men då hade jag spetsat den och kollat köttsaftfärg. Och vi hade ju i alla fall potatis (små färska potatisar stekta i ugn) och rikligt med sallad, samt efterrätt, så hur det än skulle gå var det OK.
Men steken visade sig vara riktigt fin. Såsen smakade gott, men mera "Anja" än "mamma".
Hur som helst, efter middagen kom alltså C-G och Mikael och hämtade hunden. Jag tyckte jag såg henne reagera lite extra när vi hörde ett billjud som det visade sig vara deras. Sicken hörsel! Hon sprang fram och visste inte till sig, så glad blev hon. Hon hoppade upp på C-G och dristade sig till och med att skälla lyckligt. Stackars hund, vi hyschade på henne med en gång.
Det var faktiskt precis rätt läge att bli av med henne. Hon hade nämligen spytt fyra gånger den dagen. Och inget färskt spy, utan gammalt magvätskespy som stank. Och jag började bli trött på att gå med tofflor inomhus för att inte trampa på hennes dagliga tappade fullfästing. Mitt hem är orent, var onekligen känslan inför just det. Och dammsuga varje/varannan dag är bara för jobbigt. Det var otroligt vad mycket hår hon släppte! Och så slipper Mikael gå omkring i timtal med henne, och så slipper han ha en hund som väcker honom på morgnarna, och slipper inte minst ha en hund som försöker para sig med honom på kvällarna mot sängen. Fast Fanny och han har lekt med många pinnar på ängarna, så de har haft roligt på ett sedesamt sätt också. Men det är helt klart han som är hennes riktige boss, itne jag. Men hon lyder mig också, och vill gulla med mig också, men hon väcker mig inte på morgnarna :) Good deal, smart dog!
För hon var ju så snäll också. Så lydig -- när hon luktade på nåt misstänkt i buskarna (och jag inte ville gräva ut en död fågel ur käften på henne) sa jag bara Kom och så kom hon -- och så tålmodig. När jag var ute med henne sista gången var jag så dödstrött att jag gick osedvanligt långsamt. Hon hann "gå ut" hela kopplets längd (8m) och sen kände hon hur det stoppade, hon vände sig om, tittade på mig långt där bak, och fick vänta på att jag skulle komma ikapp henne. Sen småsprang hon igen, och fick stanna och vänta. Men hon visade sig aldrig otålig eller nåt sånt. Vilken idealhund! Och hon var rolig att leka med. Hon gillade när man låtsades att man skulle ta nåt från henne, typ hennes tuggben, och då sprang hon och gömde sig under soffbordet, kutade ut på balkongen, och klapprade med "naglarna" mot parketten. Och på kvällarna kom hon ofta och ville att man skulle klappa och klia henne (lite läskigt med alla fästingarna bara!), och till och med försökte slicka mig i ansiktet. Jag vet att det betyder puss på hundspråk, men jag gillar det ändå inte. Men hon gillade mig, och det föll jag totalt för.
Vi berömde henne till C-G och sa att hon hade varit så duktig och snäll och lydig, och att de hade fostrat henne väl. Han sa i gengäld att vi måste ha varit duktiga "föräldrar" till henne och tydligt visat vem som bestämde. Det var roligt att höra. Vi tyckte själva att vi hade gjort ett bra jobb med henne. Hon skällde inte över huvud taget -- ens på andra hundar utomhus -- efter andra, tredje dagen. Men hon hade också mycket roligt, särskilt med Mikael, så vi var inte hårda, okännande föräldrar utan hon fick mycket glädje och kärlek också.
Och när de skulle åka, och hon låg i bakluckan i sin säng, så vände hon sig inte ens om och tittade på oss. C-G sa att han trodde hon var sur för att hon skulle åka hem. Bättre betyg kan man inte få. Och jag struntar i om det var sant eller inte, jag vill gärna tro att hon har haft det bra hos oss och tyckt om oss.
Men vi ska verkligen inte ha hund. Det har blivit så tyst och lugnt här hemma, även om hon verkligen inte lät mycket, bara suckade ibland, och slurpade när hon drack. Men det var liksom en varelse till, och 53 kvm räcker bara precis till två.
Fast lite kär i henne är jag. Hon hade så stora ögon och var så god. Världens bästa hund måste hon ha varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar