Mikael satt vid matbordet och jag skar lök inför "barnens" middag förut idag. Av nån anledning började vi tala om politik. Han tyckte det är så underligt att jag är moderat (eller kristdemokrat, som jag börjar bli på äldre dar). "Moderaterna är ju de onda", påstod han. Och han har ju en bakgrund som inte bara är lite försiktigt rosa, utan knallröd, med hammare och skära och allt! Visserligen tycker vi lika om det mesta för övrigt, men i min familj har det alltid varit rätt mycket blått, så det är lite "allvarligt" när han säger sånt. Han frågade ut mig om orsaken till att jag tyckte de röda var onda istället för goda, och jag sa att Onda är de väl kanske inte precis, men jag håller inte med om att "alla måste" och "alla ska". Jag tror mer på individens ansvar och förmåga till självbestämmanderätt. (Det visste jag dessutom sen tidigare att han höll med om. Vi gifte oss inte i blindo.) Jag försökte i alla fall skämta lite när det var tal om det där med blåa och onda, och gick fram mot honom med kniven i högsta hugg.
Men han såg inte rädd ut alls.
Jag sa bara: You called my bluff?
Frågan är hur man går vidare from here. Att ha en man som inte ens är rädd för en när man håller i en kniv, är det sunt det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar