Mina man kan säga en del dumma grejer. Det kan alla, och jag menar verkligen inte att han är sämre på det än nån annan. Eller bättre på det, kanske det ska heta för att bli logiskt ihop med första meningen i stycket.
Skillnaden är -- och jag har upplevt min beskärda del av dumma kommentarer i mina dar -- är att när Mikael säger nåt dumt, har jag oftast ändå inte lust att bli sur på honom. Men en annan människa, som skämtar om min sjukdom eller så, vill jag vara vred på och nästan tycka illa om, och åtminstone spara kommentaren i en fil i hjärnan där jag sparar oförrätter och dumma människors verk. Det är lite Rainman över det -- "twist and bent my knee, in 1983", eller hur det hette.
Tänkte på när jag var sur på Mikael nån gång nu i veckan. Visserligen var jag lättirriterad och på dåligt humör innan han ens sa nåt, men jag blev sur på honom. Men sen kom han tillbaka och pussade mig och då var det svårt att fortsätta vara sur.
Varför? Jag tror jag är mycket mer villig att förlåta Mikael, mer villig att ursäkta hans kommentarer, eftersom jag vet vad hans bakgrund/inställning/grundkänsla (=kär i mig!) är. Om han stoppar foten i munnen nån gång, och det gör han, och säkert jag också, så kan man liksom välja att förstå, välja att tolka det som att han bryr sig istället för att fastna på vad det nu är som stör en i det han säger.
Det här var lite långrandigt, men allt bottnar i hur jag känner mig annorlunda inställd mot Mikael än mot andra. Vissas dumma kommentarer är det lättare att överse med. Det är ju det ultimata tecknet på att vi väljer att bli förorättade eller inte. Så dumt att välja det! Men om vi tränar oss riktigt på att alltid ta vår makes dumma kommentarer som missriktad förälskelse, så kan vi kanske lära oss att aldrig låta oss uppröras eller bli förorättade av "idioter". De finns, men vi behöver inte ge dem space i våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar