Hönan eller ägget

När jag var sex år hade jag ett gäng resmålsbroschyrer. De enda jag minns riktigt säkert var Agadir och Niagarafallen. Jag är ju en nörd, så det jag lekte med dem var att organisera dem -- i bokstavsordning, i väderordning, i vill-besöka-ordning, osv. Det minns jag tydligt. Leken kunde pågå hur länge som helst, hur många gånger som helst. Jag älskade verkligen de där broschyrerna.



Kanske var min vurm för själva resmålen dock lite överdriven, för när jag sen såg Niagarafallen för första gången i verkligheten var det inte så märkvärdigt som jag hade trott. Det var lite som: Aha, nu har jag sett dem, vad gör vi nu? Så jag vet inte om förväntningar som närts under en barndoms livstid gör saker och ting bättre. Och i nån kompis Vänner-bok skrev jag på högsta önskan: Åka till Agadir. Det skulle säkert inte bli lika fenomenalt som jag trodde när jag var sex. Jag menar inte att vara negativ, men det finns ju fler stränder som ser ut som paradiset. Min faiblesse för att överdriva hade ännu inte stävjats av livets nödvändigheter. Det har den nu, lite i alla fall.

Men jag älskar fortfarande att resa och att drömma om olika resmål. Väcktes den önskan när jag var sex och satt och pillade med de där resmålen? Eller är jag bara en resarsjäl och det var därför jag älskade mina broschyrer så?

På samma vis undrar jag hur mycket musiken jag lyssnade på i barndomen påverkade min vuxna musiksmak. Har hittat och köpt en CD som jag hade som barn (fast i LP-form givetvis, man är ju gammal!) och det var inte vanliga barnlåtar med halvmesigt komp; det var riktig musik, avancerade synkoper, stämsång, Alice Babs, jag säger bara det.

Jag tror att mamma -- som är allergisk mot ljud -- lät mig lyssna på den musiken hon stod ut med. Då blev det lite klass på det hela.

Och den andra LP:n i livet som jag minns att jag älskade var Carpenters Horizon. Än idag är de låtarna mina favoriter, och gissa om jag älskar Karen Carpenters melodiska, fylliga kontraaltröst.


Men Carpenters-LP:n stod i en back full med andra LP:ar. Jag föll inte för nån av de andra.

Så minns jag de här sakerna för att jag redan då hade en förkärlek för dem? Eller har jag formats till att tycka om dem för att det var vad jag was exposed to? (Som jag minns det var inte varken mamma eller pappa galna i the Carpenters.)

Det är en väldigt filosofisk fråga; hur mycket kan man påverka sina barn, och hur mycket är de sig själva redan?

Jag tror att jag inbillar mig att man kan "manipulera" (menar det på ett positivt sätt) sina barn mycket mer än man kan. Vi kunde ju lära hunden att inte skälla. Men barn är inte lika eager to please som en labrador retriever.

Vov vov!