Mitt liv i bilder, jag menar soffor

Stina frågade vad som hände med mina skinnsoffor som jag hade i Borås -- "de man inte fick slicka på" (förklaring följer). Jag har tänkt över mitt liv, genom soffperspektiv! Såhär var det:

Mitt livs första soffa var en ljusblå tvåsitssoffa med bäddfunktion. Som många har sovit i :) Det var när jag bodde i Frölunda och jag hade fått soffan av mamma och pappa när jag flyttade hemifrån för andra gången (första gången var till en möblerad lägenhet) efter att jag hade bott i Schweiz. Möblemanget gick i blått och gammalrosa, med blommiga gardiner från Ellos som mormor hade sytt av 5-meterstygklipp.

Sen gick jag på mission, hyrde ut lägenheten till Karin som hette Malm då, och sen kom jag hem igen, sjuk. Då bodde jag hos mamma och pappa. Det tog ett antal år tills jag kunde flytta hemifrån igen, till Ekängsgatan 21 med sjöutsikt. Då fick jag mammas och pappas skinnsoffor (en 3:a och två fåtöljer). De var i oxblodsfärgat skinn, och Mårdbys hade haft dem också. Mimmi Å (som var väldigt liten då) hade slickat på ena armstödet så mycket att hon hade fått bort massa smuts eller oxblod eller vad det var, så armstödet fick lite av en annan färg. Härav regeln att man inte fick slicka på sofforna :)

De sofforna hade stått i finrummet på Sämgatan. Och jag skådar inte given häst i munnen, men efter ett tag blev jag lite sur på att man inte kunde göra om färgerna i rummet särskilt mycket när man hade vinröda soffor. Och jag är ju lite av en flyttare, i alla fall flytta om. Så när Eva & Jonathan skulle flytta från herrgården så sålde de sin beigea Ektorphörnsoffa. Den köpte jag, och Sahlins köpte mina soffor. Plötsligt kunde jag ha helt andra färgkombinationer på gardiner och plädar och mattor och kuddar. Och nu är vi på Ekängsgatan 3, för nånstans där i mitten flyttade jag 100 meter också.

Sen flyttade jag till Stockholm och köpte lägenheten jag har nu. Då visade det sig -- när jag släpat med soffan hit -- att den var för lång för vardagsrummet. Lite kvickt sålde jag den på Blocket (för mer än jag hade köpt den för av Jonte & Eva, busigt va!) och köpte en ny. Det var den marinblåa Mio-soffan som vi försöker sälja nu. För när Mikael flyttade in med sina saker, blev det för "fullt" i lägenheten och en mörk soffa och fler fåtöljer tog för mycket plats, bokstavligt och bildligt.

Det var mitt liv i soffor. Nu när jag tänker på det har jag fortfarande aldrig köpt en ny soffa i en affär. Och jag är 40 år. Fast det var lite nära den här gången, men jag är glad att vi hittade nåt så perfekt för våra behov på Blocket. Ur miljö- och ekonomiskt hänseende är det ju mycket bättre.

Man får fortfarande inte slicka på möblerna, men det är nog inte så lockande när de är i tyg. Och Mimmi är stor. Men vi får hålla koll på Neo som kommer i helgen :)