Sofie Rapp från ungdomen

Ikväll har jag träffat en ungdomsvän som jag inte sett på 10 år, eller om det var nio. Före det hade vi nog bara setts en gång på tio år också. Skandal! Men hon var min bästa vän när jag var ung och det var så roligt att träffas igen!

Jag lagade middag (med tanke på att jag orkade koka pasta en gång förra veckan och det var allt vad som blev lagat i middagsväg, förutom igår när barnen var här, så är det en rejäl bedrift) och sen satt vi och pratade. Precis som om ingen tid hade förflutit. Men hon var så lik sin mamma att jag blev lite fnissig. Sen tyckte jag hon såg så gammal ut. Ni fattar, inte gammal, men inte som 17 år. Konstigt att tiden inte står still medan man inte träffar folk :)

Hon tyckte att Johan var oerhört lik sig, och mamma och pappa också (såg dem på foton), men Ellen trodde hon fortfarande var fem år och hade klippt sig själv i luggen, igen. Jag, å andra sidan, skrattade när hon sa att hennes bror har tre barn. Det lät så knäppt. Honom minns jag som max 10 år, och nu är hennes eget barn 10 år. Det är konstigt.

Jag är alldeles uppspelt. Jag blir ju lätt det nuförtiden, av allt. Men med tanke på vår historia så var detta a once in a decade event... Men förhoppningsvis inte!

Mikael hoppas i alla fall att jag inte lagar nästa middag om tio år. Men han håvade å andra sidan upp ett gäng västkustsoppor i torrfoderpåse som blev över från seglingen nyss, så vi får se. Kanske behövs det inte.

I wish.