Idag fick Mikael lite tid över när han skulle jobbat, så han frågade om jag ville till Farsta centrum. OM jag ville! Jag har behövt köpa behå hur länge som helst (har suttit och sytt fast hyskor med nål och tråd ett par gånger på min bästa...) och idag blev det köpt två stycken. Bra. Lindex brukar kunna ha behåar som jag gillar. Däremot hade de inga kläder som ens såg värda ut att titta på. Vi gick vidare till KappAhl, där jag provade sex behåar. Började bli lite trött vid det här laget, så Mikael erbjöd sig att förutom att hänga tillbaka dem på galgen, också knäppa på mig dem. Där stod jag med armarna hängande och blev uppassad. Suveränt! Och han bar alla kläder jag skulle prova, och kassarna med det jag hade köpt. Sen sade han till mig att vila med jämna mellanrum (själv tänker man inte riktigt på om man börjar flämta av anfåddhet efter att ha knäppt på sig för många plagg på raken). Fantastiskt. Om det är så det går till att shoppa kommer jag nog att kunna göra det fler gånger :)
KappAhls behåar tyckte jag var rätt värdelösa. Inte rätt stöd för damerna. Nån satt väl OK, men om jag bara neg lite lätt började damerna bölja sig. Nä, inget stöd.
Däremot hade de massa kläder jag tyckte om! Det slutade med att Mikael gick och bytte storlek på flera av de provade plaggen, fick en expedit att gå till lagret för att hämta en tröja, och sen hängde tillbaka det som inte skulle köpas. Köpte ett par svarta vahettere, leggings. Sköna som pyjamasbyxor! Och sen köpte jag toppar för resten, kanske fem eller sex stycken. En mörkcerise jerseytopp med fina puffärmar, två blommiga (en i grått och en i svart, med mörkcerisa stora blommor, typ, den ena med lite asymmetriskt hängande fåll, bägge med puffärmar), en skjorta i randigt med kråsbröst som blir perfekt till jeans, en svart jeansblus som såg "designad" ut om ni fattar vad jag menar med det. Typ sådär som att nån dansk hade gjort den, till skillnad från en vanlig jerseytopp som ser helt odesignad ut. Mikael plockade fram den och jag var motsträvig, för det var några metallbrickor fastsydda över bröstet som förde mina tankar till nitar (huvva), men den var jättecool på, med fyrkantiga fickor fram och dragband längst ner. Sen minns jag inte mer.
Väl framme i kassan skulle M göra en snabb gissning och trodde att jag hade köpt kläder för 1600:-. Tilläggas ska då att han varken hade full pejl på hur många plagg jag hade eller vad de kostade. Totalsumman blev 1679:-. Han får bli prisgissarproffs.
Och nu ska ni inte tro att jag håller på så här särskilt ofta. Kan inte komma ihåg att jag har köpt nåt alls utom mat på ICA på säkerligen ett halvår, antagligen bra mycket mer än så. Nästa steg är nya skor, för de vanliga svarta vår-/sommar-/höstskorna börjar bli lite slitna i sulan. Känner mig lite för nära marken under höger trampdyna, så de sjunger nog på sista versen. Men skorna är över tre år gamla och kostade mindre än 200:-, så det var ett bra köp. Jag har tyvärr fått inte bara större kropp än förr, utan även en storlek större i skor. 42 är hemskt mycket svårare att hitta damskor till än 41. Kanske köper jag några skor på La Redoute, där de har till och med 43 och 45 i vissa damskor, har jag sett. Även om det nog räcker bra med 42.
Och så ska jag skaffa ID-kort. Det är på tiden. Jag har bara hetat Olergård i 11 1/2 månader...
Sist åt vi italienskt (men inte så värst märkvärdigt), och sen åkte vi i 130, minst, hem till VH via Jonte, som vi hade lovat att hämta och gjorde så vid nån busshållplats på vägen, och så lämnade vi bilen till mamma och pappa. Mikael hade tagit miste på tiden, så pappa ringde två gånger och lät nervös och stressad. Hoppas inte att de missade nåt tåg -- de ska ju på sensommarsemester till Abisko med tre amerikanska par.
Jag fick i alla fall skugga solen med handflatan idag, och hade inga strumpor på mig i skorna. Idag var det lite sommar igen. Sen får vi väl åka på restresa om vi har mer sug efter sol. Ska genast kolla om de har nåt trevligt på Ving.
Nu trillade femöringen ner!
When the student is ready, the teacher will appear, är ett sånt där gammal klokt citat (buddhistiskt ordspråk)som jag både har hört och sagt vid många tillfällen. Det är därför som det inte särskilt ofta hjälper att försöka fostra vuxna människor vid felaktigt beteende, för de är ändå inte redo att höra och fatta fullt ut, för annars hade de ju kommit på det själva.
Idag trillade femöringen ner på mig för en sak jag hörde för många, många år sen. Jag har alltid haft svårt med läppstift. Är vit i hela ansiktet, så jag gillar färg på läpparna, men mina läppar är också konstiga, för ett rött läppstift blir neoncerise, och ett rosa blir vitt, ett brunt blir nästan rött osv. Så jag har ofta använd brunlila läppstift för att jag vill ha typ gammalrosa läppar. Men min familj har ofta sagt att jag ser cyanotisk ut. Jag har inte hajat det förrän nu (alltså, man fattar inte förrän man fattar), när jag såg den här bilden. "De hade bara inte ful smak" och "jag begrep stil", utan de menade verkligen nåt, men som jag inte var beredd att inse. Men nu ser jag hur cyanotiska läppar ser ut. Inte vackert! Och jag trodde jag hade snygga läppar, alla dessa (ton-) år. Tonåren är ju annars en sjukdom som går över, men att det skulle dröja tills medelåldern hade jag inte väntat mig!
Bilden är på Gadaffi, som enligt SvD har blivit anklagad för sexism. Han ville visst bara har snygga brudar på nån föreläsning om islam, och använde nån italiensk eskortservice.
Idag trillade femöringen ner på mig för en sak jag hörde för många, många år sen. Jag har alltid haft svårt med läppstift. Är vit i hela ansiktet, så jag gillar färg på läpparna, men mina läppar är också konstiga, för ett rött läppstift blir neoncerise, och ett rosa blir vitt, ett brunt blir nästan rött osv. Så jag har ofta använd brunlila läppstift för att jag vill ha typ gammalrosa läppar. Men min familj har ofta sagt att jag ser cyanotisk ut. Jag har inte hajat det förrän nu (alltså, man fattar inte förrän man fattar), när jag såg den här bilden. "De hade bara inte ful smak" och "jag begrep stil", utan de menade verkligen nåt, men som jag inte var beredd att inse. Men nu ser jag hur cyanotiska läppar ser ut. Inte vackert! Och jag trodde jag hade snygga läppar, alla dessa (ton-) år. Tonåren är ju annars en sjukdom som går över, men att det skulle dröja tills medelåldern hade jag inte väntat mig!
Bilden är på Gadaffi, som enligt SvD har blivit anklagad för sexism. Han ville visst bara har snygga brudar på nån föreläsning om islam, och använde nån italiensk eskortservice.
Surrealistisk konversation
Mikael (med något lidande röst): Jag har ingen gris!
Anja (med sötsliskig röst): Jo, du har ju mig.
En stunds paus.
Anja (med sötsliskig röst): Jo, du har ju mig.
En stunds paus.
Mikael: Imorgon på prästadömsmötet tror jag att jag ska säga såhär: "Min sugga säger..."
Källa: Made by girl
Dagens klokord från Ketchupmamman
Klistrar in hela klokinlägget i sin helhet. Det får man väl göra, bara man skriver vem man har snott det av? Ketchupmamman ska vara glad att jag skaffar fler fans till henne.
Love is all you need och andra lögner
Hm, jag läste just att man håller på att tröttna på sin partner om man irriterar sig på saker han gör. Irriterande smaskljud när han äter? Snarkar som en full bäver i en ekokammare? Joddlar nationalsången klockan fem morgonen? Inte irriterande. Bara du som inte är tillräckligt kär.
Är man tillräckligt kär så är allt förstås som i en Hollywoodfilm med dagliga månskensfrierier, en och annan söt hundvalp, och män som som bär kvinnor sådär lite lagom omotiverat. Och när ens själs älskande harklar upp en brun stinkande loska och spottar ut den i backen så hoppar man upp i hans famn och vrålar ”hångla!”
Och sedan undrar folk varför kvinnor inte lämnar män som slår dem, är notoriskt otrogna, eller bara allmänt otrevliga. Vadå? Är man tillräckligt kär har man väl överseende med lite klamydia, några blåmärken och ett futtigt benbrott. Eller?
Love is all you need och andra lögner
Hm, jag läste just att man håller på att tröttna på sin partner om man irriterar sig på saker han gör. Irriterande smaskljud när han äter? Snarkar som en full bäver i en ekokammare? Joddlar nationalsången klockan fem morgonen? Inte irriterande. Bara du som inte är tillräckligt kär.
Är man tillräckligt kär så är allt förstås som i en Hollywoodfilm med dagliga månskensfrierier, en och annan söt hundvalp, och män som som bär kvinnor sådär lite lagom omotiverat. Och när ens själs älskande harklar upp en brun stinkande loska och spottar ut den i backen så hoppar man upp i hans famn och vrålar ”hångla!”
Och sedan undrar folk varför kvinnor inte lämnar män som slår dem, är notoriskt otrogna, eller bara allmänt otrevliga. Vadå? Är man tillräckligt kär har man väl överseende med lite klamydia, några blåmärken och ett futtigt benbrott. Eller?
Höstbevis
Ni andra må anse temperaturer under 15 grader, eller skolstart, eller andra valfria naturtecken som bevis på att hösten är här. Själv har jag det ultimata.
Idag tog jag på mig strumpor.
Men strumporna säger mest.
För bra för att vara sant
Jag drömmer ju fortfarande om att åka på semester nånstans nu under hösten. Igår kollade jag på Expedia efter hotell i Hurghada och såg att ett av de tre Hilton-hotellen i Hurghada-området bara kostade 410:- per natt. En vecka skulle då bli mindre än 3000:- för bägge, d v s femtonhundra per person. Lägg på en flygresa så blir det en billigare semester än med många andra Hurghada-hotell med bra mycket lägre klassificering och ordinariepris.
Men jag lyckades inte hitta rätt datum och trots att jag kollade igenom både oktober och november, vecka för vecka, gick rummet på 900:-. Tänkte ringa Expedia idag och fråga när det låga priset gällde. Fast jag kollade precis först att det fortfarande gällde.
Men nu har någon antagligen upptäckt att det var för bra för att var sant, och ändrat. Nu står det 904:- per natt. Grr.
Men jag borde veta att när något verkar för bra för att vara sant, så är det oftast det också.
Jag fortsätter att leta sista minuten-resor. Är bara lite svårt att gissa vad det blir för priser i september, oktober och november... Vill egentligen kunna suga på karamellen i flera veckor före själva resan, men går det inte, så går det inte.
Ellen och Rob åkte i alla fall hastigt och lustigt till SA igår. Lagom rolig resa. Usch för för tidig död.
Fast nu hittade jag Marriott för 587:-. Också ett riktigt bra pris för ett femstjärnigt hotell på stranden. Måste kolla flygresedatum osv.
Men jag lyckades inte hitta rätt datum och trots att jag kollade igenom både oktober och november, vecka för vecka, gick rummet på 900:-. Tänkte ringa Expedia idag och fråga när det låga priset gällde. Fast jag kollade precis först att det fortfarande gällde.
Men nu har någon antagligen upptäckt att det var för bra för att var sant, och ändrat. Nu står det 904:- per natt. Grr.
Men jag borde veta att när något verkar för bra för att vara sant, så är det oftast det också.
Jag fortsätter att leta sista minuten-resor. Är bara lite svårt att gissa vad det blir för priser i september, oktober och november... Vill egentligen kunna suga på karamellen i flera veckor före själva resan, men går det inte, så går det inte.
Ellen och Rob åkte i alla fall hastigt och lustigt till SA igår. Lagom rolig resa. Usch för för tidig död.
Fast nu hittade jag Marriott för 587:-. Också ett riktigt bra pris för ett femstjärnigt hotell på stranden. Måste kolla flygresedatum osv.
Eller också måste jag lägga mig. Det blir nog det senare. Sov kasst inatt. Var så trött så jag grät vid 10-tiden.
Sjostakovitj!
Sjostakovitj!
Göteborgspostens valkompass
Här gjorde jag nyss ännu ett partitest. Resultat blev precis som jag förväntade mig. Det känns bra. Fick även 0% på mina två "hatpartier".
Det var däremot tre frågor (brukar vara ungefär så) som jag inte kunde svara på. Alkoholmonopolet, till exempel, begriper jag mig inte på. I grunden är jag emot monopol, men att släppa alkoholen fri, liksom narkotikan, verkar vara ett vansinnigt förslag. Fast kanske klarar folk av att dricka på eget ansvar, och att det inte är lika illa som att släppa narkotikan fri. Det är väl dessutom lättare att dricka utan att bli beroende än vad det är att använda narkotika utan att bli beroende av det.
Själv längtar jag återigen efter Fanta. Allt utom apelsinfantan går bra. (Har aldrig tidigare i mitt liv längtat efter läsk. Det måste vara en biverkning av nån av mina mediciner, hehe.)
Det var däremot tre frågor (brukar vara ungefär så) som jag inte kunde svara på. Alkoholmonopolet, till exempel, begriper jag mig inte på. I grunden är jag emot monopol, men att släppa alkoholen fri, liksom narkotikan, verkar vara ett vansinnigt förslag. Fast kanske klarar folk av att dricka på eget ansvar, och att det inte är lika illa som att släppa narkotikan fri. Det är väl dessutom lättare att dricka utan att bli beroende än vad det är att använda narkotika utan att bli beroende av det.
Själv längtar jag återigen efter Fanta. Allt utom apelsinfantan går bra. (Har aldrig tidigare i mitt liv längtat efter läsk. Det måste vara en biverkning av nån av mina mediciner, hehe.)
Livet på styltor
Hej, jag heter Anja och jag är två meter lång. Nä, jag skämtar, jag är faktiskt bara 1.98.
Källa: This is glamorous, vilket jag kan lova att det inte är att gå omkring på de där styltorna.
Blåbärsmuffins
Visst låter det underbart gott med blåbärsmuffins? Ett "Pavlovs-hund"-ord.
Vi (inte jag, men typ Mikael, tror jag) gjorde blåbärsmuffins i söndags eftersom vi hade fått en mix från Beth & Johan och man bara behövde tillsätta vatten, vilket i princip var vad vi hade hemma. Mikael hade varit och seglat i tre dar och vi hade före det inte gjort riktig handling, så middagen blev helt från skafferiet (jag var stolt över mig själv för att jag fick till en hel middag med alla kostcirkelns delar bara från skafferiet/kylen/frysen), alltså även efterrätten.
Men vi fattar nog inte hur man använder blåbärsmuffins i USA. Johanna sa att hon brukade äta det till frukost. Och de var inte så söta som våra muffins brukar vara, vilket tydligare talar för att de är frukost, inte efterrätt.
Dessutom blev Mikael lite mobbad för att han hällde smeten rätt i muffinsplåten utan att stoppa i muffinsformar först. Inte förrän idag blev den formen diskad, kan jag säga. Fast nu var det superenkelt eftersom den har stått i vatten en halv vecka. Ja, vi har bytt vatten med jämna mellanrum, vi är inte hur läskiga som helst. Men tydligen gör man också så i USA att man inte använder pappersformar. Så korkat.Och Johanna fångade allas åsikt när hon först av alla tog en bit och sa nåt i stil med: De var ju inge goa. Och det var de verkligen inte! Stackars Bettan, sicken värdelös present :) Men vi älskar henne ändå.
Alla bilder från Smitten kitchen. Där finns också recept.
Bjudningslängtan
När man ser såna här bilder börjar man -- jag -- längta efter att ha en liten bjudning. Att ha folk som minglar och äter små söta matgrejer.
Källa: coco+kelley
Sen kommer verkligheten över en. För trött för bjudning och plockmat. Grr. Just nu är dessutom verkligheten att M har suttit med xboxen hela kvällen och jag vill se på Law & Order. Hur funkar det egentligen? Jag är fortfarande rätt ny på det här att dela med mig av TV-makten och annat. Den som kommer till soffan först kan väl inte få vara den som bestämmer? Men vem är det som å andra sidan säger att jag har mer rätt att se på L&O än vad han har att spela? För han skulle säkert stänga av om jag bad honom, fast han inte gillar mord i varken böcker eller på TV. Det enklaste sättet att lösa problemet kan inte vara att köpa en TV till :)
Sen kommer verkligheten över en. För trött för bjudning och plockmat. Grr. Just nu är dessutom verkligheten att M har suttit med xboxen hela kvällen och jag vill se på Law & Order. Hur funkar det egentligen? Jag är fortfarande rätt ny på det här att dela med mig av TV-makten och annat. Den som kommer till soffan först kan väl inte få vara den som bestämmer? Men vem är det som å andra sidan säger att jag har mer rätt att se på L&O än vad han har att spela? För han skulle säkert stänga av om jag bad honom, fast han inte gillar mord i varken böcker eller på TV. Det enklaste sättet att lösa problemet kan inte vara att köpa en TV till :)
Familjen
Misstänkte en bluff idag. Kul att inte alltid vara den mest lättlurade.
Rob har förlorat sin systerson, 27 år gammal (gravid fästmö), i en motorcykelolycka.
Jennifer (Beths syster) ska ha barn om en vecka.
Mia ser jättedåligt men hör bra (det är nog därför hon är rätt bra på att prata). Bella hör rätt dåligt (blir nog rör i de öronen) men ser jättebra. Hon går omkring och mumlar obegripligheter men kan spot ett flygplan på en till synes tom himmel. Och det är visst mest Mias panna man ser på Skype, för hon sticker näsan i skärmen för att kunna se bilden. Säger mamma. Mockel henne.
Och Mikael är... tja, vad ska man säga? Bäst i världen.
Rob har förlorat sin systerson, 27 år gammal (gravid fästmö), i en motorcykelolycka.
Jennifer (Beths syster) ska ha barn om en vecka.
Mia ser jättedåligt men hör bra (det är nog därför hon är rätt bra på att prata). Bella hör rätt dåligt (blir nog rör i de öronen) men ser jättebra. Hon går omkring och mumlar obegripligheter men kan spot ett flygplan på en till synes tom himmel. Och det är visst mest Mias panna man ser på Skype, för hon sticker näsan i skärmen för att kunna se bilden. Säger mamma. Mockel henne.
Och Mikael är... tja, vad ska man säga? Bäst i världen.
Tråkigt att inte orka med bröllop
Har tackat nej till Fiddes bröllopsmottagning idag. Det satt hårt inne, men var egentligen det enda alternativet. Men jag är sur på att jag inte orkar saker! Jag vet att även friska inte orkar allt de vill, och hinner och har råd osv, men... Äsch, ska inte klaga så mycket.
Men bara för det skulle jag trösta mig med att hitta på vad för massa kläder jag skulle haft och köpt. Jag har bara en finklänning och den är svart, så man hade behövt matcha den med annat för att inte se trist ut på bröllop. Nåt sånt här hade nog blivit fint:
Men bara för det skulle jag trösta mig med att hitta på vad för massa kläder jag skulle haft och köpt. Jag har bara en finklänning och den är svart, så man hade behövt matcha den med annat för att inte se trist ut på bröllop. Nåt sånt här hade nog blivit fint:
Boktips -- en annorlunda thriller
Bladvändare brukar annars vara gastkramande. Den här var inte just gastkramande. Men på ett intellektuellt och/eller psykologiskt sätt var man bara tvungen att få reda på hur allt hängde ihop, även om man anade vissa av händelserna genom mer eller mindre tydliga ledtrådar. Psykologisk thriller var väl mer specifikt, men ändå var den så ovanlig även i den genren. Eller var den egentligen det? Jag vet inte precis vilka särskilt framträdande egenskaper en psykologisk thriller har som den här boken saknade, men ändå kändes den så ypperligt annorlunda.
Sen föll jag lite för att författaren debuterade med den här boken, och att det hade varit en dröm i 30 år, som han tog tag i när han fick nån sorts cancer som gjorde att han riskerade att bli blind. Cancern är jag inte så glad för, men det andra var en solskenshistoria. Och så blev han multimiljonär och boken trycktes i 50 länder, eller vad det nu stod. Undrar om han får några pengar för att jag lånade hans bok på biblioteket.
Manligt -- kvinnligt
To Mimi it was a wildly romantic gesture. To Jim it was the sacrifice of his lunch.
Läs fler Barnyard-problem här.
Behövs män?
Sofie och jag pratade ju en del igår, högt och lågt -- fast mest högt :) Vi pratade samhällsfilosofi och bondesamhälle och feminism. I bondesamhället var mäns och kvinnors arbete lika mycket värt, och de arbetade tillsammans, om än på varsitt håll på gården och med olika saker. Mycket bra. Och jag är inte motståndare mot den industriella revolutionen, men den gjorde helt klart könsrollerna mer komplicerade.
Och för fem minuter sen, när jag skulle ta mig ett glas saft till mina rostade mackor (jag vet, ingen kostcirkel i den måltiden), så hade sockret i saften satt sig i spåren i flaskhalsen och jag fick inte upp korken. Bad Mikael, som såklart är starkare.
Så, vi behöver män för att de är starkare än vi och kan öppna burkar och flaskor.
Men å andra sidan var det säkert han som hade skruvat på korken så där hårt. Och om han inte hade gjort det så hade jag kunnat öppna den själv.
Och då behöver vi ju inte män.
Det är svårt, det här. Kanske får man bara resonera som så att om man vill ha nån att pussa, då behövs män.
Come on, baby!
Och för fem minuter sen, när jag skulle ta mig ett glas saft till mina rostade mackor (jag vet, ingen kostcirkel i den måltiden), så hade sockret i saften satt sig i spåren i flaskhalsen och jag fick inte upp korken. Bad Mikael, som såklart är starkare.
Så, vi behöver män för att de är starkare än vi och kan öppna burkar och flaskor.
Men å andra sidan var det säkert han som hade skruvat på korken så där hårt. Och om han inte hade gjort det så hade jag kunnat öppna den själv.
Och då behöver vi ju inte män.
Det är svårt, det här. Kanske får man bara resonera som så att om man vill ha nån att pussa, då behövs män.
Come on, baby!
Världens roligaste uppdrag
Ellen har bett mig att inreda hennes arbetsrum! Jag och pappa åkte ner till henne när hon bodde i Frankfurt, och medan hon var på jobbet en dag inredde vi hemma, som överraskning, och hon önskar sig samma "present" igen. Jag har fått några hållpunkter, som att den där sekretären som vi krigade om ska finnas med, och vad för sorts färg och stil hon ska ha på tapeten.
Det tråkiga är att jag inte kan dryfta detta med er (övriga) bloggläsare, eftersom hon själv är inne här emellanåt och jag vill inte spoil the surprise. Men det är sååååååå roligt. Jag går och drömmer för mig själv hela tiden.
------------
Dessutom måste väl den nya IKEA-katalogen recenseras. Fick den idag, och jag bänkade mig såklart i soffan (den beigea) med ett glas exotisk Fanta och ett gäng Remi. Å, vad trevligt jag hade. Man kan kalla den page turner om man vill.
Annars var den som de brukar, tycker jag. Rolig att läsa, men inga särskilda överraskningar.
Blev förälskad i sängstommen Birkeland nånstans på de första sidorna. Men vi ska inte köpa den. Men bara för att Ellen har köpt hus, går jag omkring och drömmer om att ha 250 kvadrat att ställa möbler på istället för 53. Men jag rättar munnen efter matsäcken och är nöjd med mitt hemman utan stängbara dörrar. Fast jag stängde faktiskt toadörren idag (Jonte var här) och det gick, med lite våld. Mikael påstår att det är mer avancerat än jag tror att rätta till en sned dörr.
Nu ska jag leta efter en lila ryamatta. Vet inte om det finns (Ellen vill ha det i arbetsrummet). Och jag är inte säkert på att det ser normalt ut, om jag ska vara ärlig.
Nu är problemet mest avståndet. Hon vill såklart ha en budgetvariant och då borde man ha Borås affärer, Ullared samt Blockets upptagningsområde vid sin armbåge. Inte som nu, att jag hittade en bokhylla på Blocket som jag vet att hon vill ha, men det är ingen idé att skicka Rob att köpa den, eftersom de inte har huset än. Deras förråd är väl i princip lika fullt som vårt, det vill säga att man får hälften av grejerna ramlandes över sig när man öppnar dörren.
Det tråkiga är att jag inte kan dryfta detta med er (övriga) bloggläsare, eftersom hon själv är inne här emellanåt och jag vill inte spoil the surprise. Men det är sååååååå roligt. Jag går och drömmer för mig själv hela tiden.
------------
Dessutom måste väl den nya IKEA-katalogen recenseras. Fick den idag, och jag bänkade mig såklart i soffan (den beigea) med ett glas exotisk Fanta och ett gäng Remi. Å, vad trevligt jag hade. Man kan kalla den page turner om man vill.
Blev förälskad i sängstommen Birkeland nånstans på de första sidorna. Men vi ska inte köpa den. Men bara för att Ellen har köpt hus, går jag omkring och drömmer om att ha 250 kvadrat att ställa möbler på istället för 53. Men jag rättar munnen efter matsäcken och är nöjd med mitt hemman utan stängbara dörrar. Fast jag stängde faktiskt toadörren idag (Jonte var här) och det gick, med lite våld. Mikael påstår att det är mer avancerat än jag tror att rätta till en sned dörr.
Nu ska jag leta efter en lila ryamatta. Vet inte om det finns (Ellen vill ha det i arbetsrummet). Och jag är inte säkert på att det ser normalt ut, om jag ska vara ärlig.
Dagens klokord -- en hel hög!
Admit it. When you run into some characters in scripture, who don’t act the way you know they should, you think that you would have done so much better had you been there.
Take the story of Naaman, the captain of the host of the king of Syria who was also a leper. When a maid who waited on his wife said there was a prophet in Israel who could cure him, he gathered up considerable wealth to pay for a healing miracle, and headed for Israel, eventually ending up before the door of the prophet, Elisha.
There he cut a powerful presence, with all his authority, in his snappy chariot, but Elisha didn’t come out to see Naaman himself. Instead, he sent a messenger with a sort of homely set of instructions. If Naaman would go wash himself seven times in the River Jordan, his flesh would become clean.
You can almost hear Naaman’s whole soul reeling at the little chore. This man of authority, who had been used to people jumping at his word, who had probably never been met only by somebody’s lackey, had had a different vision of how things would come down.
Naaman said, “I thought, He will surely come out to me, and stand, and call on the name of the Lord his God, and strike his hand over the place, and recover the leper” (2 Kings 2:11).
After all, the rivers of Damascus were mightier than this puny, uninspiring Jordan. Not only did he not wash, he “went away in a rage” (2 Kings 5:12).
It took a lowly servant to tell him the truth. “If the prophet had bid thee do some great thing, wouldest thou not have done it? How much rather then, when he saith to thee, Wash, and be clean?” (2 Kings 5:13).
You read this story and you may find yourself responding in a teenager’s words. “Well, duh, Naaman.” If you get a message from the Lord to do anything, however small for such enormous blessings, of course you’d do it. So what if the nature of the task is not your favorite, or somehow beneath you, or doesn’t quite fit your vision of things, can’t you bend a little to simply do what you are asked?
Still right in the midst of feeling superior to Naaman, I thought of a sign I saw in a gift shop in Idaho that said, “If you can’t be a good example, you’ll just have to serve as a terrible warning.”
Maybe we have more of Naaman in us than we’d like to admit. It seems that if the Lord asked us to do some big thing, we could do it. Ask me to walk to Missouri, I’ll start packing my bags and head out of my driveway. Ask me to be brave in times of crisis, and I might be able to pull it off.
What is really hard is doing all the every day, undramatic, steady things that are required to be a true disciple of Christ. As one leader said, “With the Lord’s help, we could find many people who would be qualified to serve as bishop of the ward. It’s good home teachers that are hard to find.”
When I asked my Sunday School class what Naaman’s problem was, they all said immediately that it was his pride. Certainly the big calling in the Church, the measurable achievement at work, the child we raise who everyone can point to as a prize-winner are impressive. Other people know that we must have it all together by such outward standards.
More to the point, however, is that if our lives yield certain opportunities and possibilities, we are more impressed with ourselves. How much more meaningful and exciting it is when we arise each morning to work on a big project, a compelling creation, something that we can see and mark as a product of excellence than to get up to a set of everyday, silent and unsung chores.
Among those everyday chores, are many things that the Lord asks of us to live as covenant people. So many, many things. Read your scriptures. Say your prayers. Write in your journal. Go to the temple. Master the new Familysearch. Write a thank you note. Call your neighbor. Visit or home teach people who don’t care if you come.
Källa: Meridian magazine
Take the story of Naaman, the captain of the host of the king of Syria who was also a leper. When a maid who waited on his wife said there was a prophet in Israel who could cure him, he gathered up considerable wealth to pay for a healing miracle, and headed for Israel, eventually ending up before the door of the prophet, Elisha.
There he cut a powerful presence, with all his authority, in his snappy chariot, but Elisha didn’t come out to see Naaman himself. Instead, he sent a messenger with a sort of homely set of instructions. If Naaman would go wash himself seven times in the River Jordan, his flesh would become clean.
You can almost hear Naaman’s whole soul reeling at the little chore. This man of authority, who had been used to people jumping at his word, who had probably never been met only by somebody’s lackey, had had a different vision of how things would come down.
Naaman said, “I thought, He will surely come out to me, and stand, and call on the name of the Lord his God, and strike his hand over the place, and recover the leper” (2 Kings 2:11).
After all, the rivers of Damascus were mightier than this puny, uninspiring Jordan. Not only did he not wash, he “went away in a rage” (2 Kings 5:12).
It took a lowly servant to tell him the truth. “If the prophet had bid thee do some great thing, wouldest thou not have done it? How much rather then, when he saith to thee, Wash, and be clean?” (2 Kings 5:13).
You read this story and you may find yourself responding in a teenager’s words. “Well, duh, Naaman.” If you get a message from the Lord to do anything, however small for such enormous blessings, of course you’d do it. So what if the nature of the task is not your favorite, or somehow beneath you, or doesn’t quite fit your vision of things, can’t you bend a little to simply do what you are asked?
Still right in the midst of feeling superior to Naaman, I thought of a sign I saw in a gift shop in Idaho that said, “If you can’t be a good example, you’ll just have to serve as a terrible warning.”
Maybe we have more of Naaman in us than we’d like to admit. It seems that if the Lord asked us to do some big thing, we could do it. Ask me to walk to Missouri, I’ll start packing my bags and head out of my driveway. Ask me to be brave in times of crisis, and I might be able to pull it off.
What is really hard is doing all the every day, undramatic, steady things that are required to be a true disciple of Christ. As one leader said, “With the Lord’s help, we could find many people who would be qualified to serve as bishop of the ward. It’s good home teachers that are hard to find.”
When I asked my Sunday School class what Naaman’s problem was, they all said immediately that it was his pride. Certainly the big calling in the Church, the measurable achievement at work, the child we raise who everyone can point to as a prize-winner are impressive. Other people know that we must have it all together by such outward standards.
More to the point, however, is that if our lives yield certain opportunities and possibilities, we are more impressed with ourselves. How much more meaningful and exciting it is when we arise each morning to work on a big project, a compelling creation, something that we can see and mark as a product of excellence than to get up to a set of everyday, silent and unsung chores.
Among those everyday chores, are many things that the Lord asks of us to live as covenant people. So many, many things. Read your scriptures. Say your prayers. Write in your journal. Go to the temple. Master the new Familysearch. Write a thank you note. Call your neighbor. Visit or home teach people who don’t care if you come.
Källa: Meridian magazine
Sofie Rapp från ungdomen
Ikväll har jag träffat en ungdomsvän som jag inte sett på 10 år, eller om det var nio. Före det hade vi nog bara setts en gång på tio år också. Skandal! Men hon var min bästa vän när jag var ung och det var så roligt att träffas igen!
Jag lagade middag (med tanke på att jag orkade koka pasta en gång förra veckan och det var allt vad som blev lagat i middagsväg, förutom igår när barnen var här, så är det en rejäl bedrift) och sen satt vi och pratade. Precis som om ingen tid hade förflutit. Men hon var så lik sin mamma att jag blev lite fnissig. Sen tyckte jag hon såg så gammal ut. Ni fattar, inte gammal, men inte som 17 år. Konstigt att tiden inte står still medan man inte träffar folk :)
Hon tyckte att Johan var oerhört lik sig, och mamma och pappa också (såg dem på foton), men Ellen trodde hon fortfarande var fem år och hade klippt sig själv i luggen, igen. Jag, å andra sidan, skrattade när hon sa att hennes bror har tre barn. Det lät så knäppt. Honom minns jag som max 10 år, och nu är hennes eget barn 10 år. Det är konstigt.
Jag är alldeles uppspelt. Jag blir ju lätt det nuförtiden, av allt. Men med tanke på vår historia så var detta a once in a decade event... Men förhoppningsvis inte!
Mikael hoppas i alla fall att jag inte lagar nästa middag om tio år. Men han håvade å andra sidan upp ett gäng västkustsoppor i torrfoderpåse som blev över från seglingen nyss, så vi får se. Kanske behövs det inte.
I wish.
Boktips
Jag nämnde ju Le petit Nicolas i förra inlägget och inser att jag aldrig har berättat om honom. För alla frankofiler är det världens bästa bok! Och den finns översatt till engelska (vågar dock inte garantera att den är lika rolig i översättning).
Le petit Nicolas är 6 år, har jag för mig, och går i skolan nån gång på 60-talet. Boken är nog egentligen en barnbok, men har rönt uppmärksamhet även hos vuxna världen över. För er som kan era serier är det Sempé och Goscinny som har skrivit och tecknat den.
Det är i princip omöjligt att berätta här hur tokig och rolig boken -- böckerna, för det finns flera -- är, men jag ska försöka.
1) Karaktärerna är helfestliga. Där finns den tjocke killen som alltid har bakverk i fickan, den rike som alltid har finast cowboygrejer mm, lille Agnan som är frökens kelgris. Men honom får man inte slå på huvudet för han har glasögon. Och så rektorn som de kallar för Buljongen.
Såhär skriver Wikipedia om karaktärerna:
The characters from the French edition include (with names from the English translation in square brackets):
2) Precis som alla stora författare gör så har det lilla fångats på pricken och man ler igenkännande hela tiden. Det är inga stora händelser, som trollkarlsknep eller vampyrer, utan i princip bara skola, lek och vardag (nåt enstaka födelsedagskalas också), men de är så dråpligt beskrivna at tman ofta kiknar av skratt. Jag satt på flygplatsen i Toronto en gång och kunde inte låta bli att skratta högt. Jag fick sluta läsa, för i alla fall jag upplever nån sorts oskriven social regel om att det bara är riktiga nutcases som ensam skrattar högt i andras sällskap.
3) Ordvalet. Det hjälper ju om man kan en del franska, och det var onekligen trevligare att läsa den med Ellen, osm tjänade som uppslagsbok, än själv. Men med lite ansträngning klara jag av att fatta vad det handlar om, även om jag inte fattar vartenda ord. Och efter ett tag har man ju lärt sig att de kallar allting för chouette (trevlig) och att taper betyder slå (man får inte slå Agnan par dessus, parce qu'íl port des lunettes). Det är bara så roligt uttryckt. Och ur ett barns perspektiv och tankevärld, som Astrid Lindgren också fångade.
Är det nån som känner sig hågad, kan man köpa böckerna på Amazon. I engelsk översättning är de billigast på Amazon.co.uk men de verkar lite svårare att hitta på franska. Orkar inte leta åt er. Jo, nu vet jag, jag har stavat det Nicholas när jag letade. Han stavas ju Nicolas.
Men, ALLTSÅ, vaaaaaaaaaaaaaad jag rekommenderar er att läsa dem. Blir lite sugen på att ta en restresa och läsa Nicolas i strandstolen. Jag nöjer mig med att gå på toa och ta bort sminket. Ibland blir livet inte som man tänkt sig.
Det är i princip omöjligt att berätta här hur tokig och rolig boken -- böckerna, för det finns flera -- är, men jag ska försöka.
1) Karaktärerna är helfestliga. Där finns den tjocke killen som alltid har bakverk i fickan, den rike som alltid har finast cowboygrejer mm, lille Agnan som är frökens kelgris. Men honom får man inte slå på huvudet för han har glasögon. Och så rektorn som de kallar för Buljongen.
Såhär skriver Wikipedia om karaktärerna:
The characters from the French edition include (with names from the English translation in square brackets):
Nicolas (the main character) [Nicholas]: He is sensitive and attached to true values like friendship, love of one's parents and sense of justice.
Clotaire [Matthew]: "He's bottom of the class."
Alceste [Alec]: Nicholas' best friend, "he's fat and he eats all the time."
Eudes [Eddie]: "He's very strong and likes to punch our friends on the nose."
Geoffroy [Geoffrey]: "His dad is very rich and buys him everything he wants."
Agnan [Cuthbert]: He is ranked first in the class and is the teacher's pet and therefore nobody likes him.
Joachim [Jeremy]: He has got a little brother.
Maixent [Max]: He runs very fast because of his long legs.
Rufus (whose father is a policeman) [Rufus]: "He's got a cop's whistle."
Marie-Edwige [Mary-Jane]: "She's very nice".
Louisette [Louise]: The daughter of a friend of the mother of Nicolas, Nicholas wants to marry her.
Rex [Rex]: He is a stray dog that Nicolas found and his real name is Kiki.
3) Ordvalet. Det hjälper ju om man kan en del franska, och det var onekligen trevligare att läsa den med Ellen, osm tjänade som uppslagsbok, än själv. Men med lite ansträngning klara jag av att fatta vad det handlar om, även om jag inte fattar vartenda ord. Och efter ett tag har man ju lärt sig att de kallar allting för chouette (trevlig) och att taper betyder slå (man får inte slå Agnan par dessus, parce qu'íl port des lunettes). Det är bara så roligt uttryckt. Och ur ett barns perspektiv och tankevärld, som Astrid Lindgren också fångade.
Men, ALLTSÅ, vaaaaaaaaaaaaaad jag rekommenderar er att läsa dem. Blir lite sugen på att ta en restresa och läsa Nicolas i strandstolen. Jag nöjer mig med att gå på toa och ta bort sminket. Ibland blir livet inte som man tänkt sig.
Det mesta blev fel, men ändå så rätt
Idag talade våra två missionärer i kyrkan. Den förste har inte varit i Sverige länge och var i ärlighetens namn rätt värdelös på svenska, som de ofta är i början (och mitten, och ...). Men han verkade vara en fin människa och man tyckte om honom på nåt sätt. Det han sa var trevligt och klokt, och det var först när han var klar som jag egentligen reflekterade över formatet på hans innehåll. Mikael tänkte lite snabbare och sa: Han sa nästan fel på vartenda ord.
Och det var faktiskt sant. Det var massa galna direktöversättningar, till exempel: "Jag är mycket spännande att tala här idag". Det var också legio grammatikfel som den vanliga amerikanska ordföljden, typ "Jag ofta tänker...". Som sagt, fel på varje ord var kanske att ta i lite, men fel i varje mening och bra mycket mer därtill var inte att överdriva. Men man förstod honom hela tiden ändå.
Det roligaste var när han sa att han hade varit på utbyte (fast han sa såklart splits) och hans kollega var lika kass på svenska som han ("om möjlighet"). De hade varit ute länge för att hitta någon som..., och nu trodde man att han skulle säga "ville lyssna", men han sa "förstod oss". Hela församlingen skrattade gott -- vi är vana vid svengelska. Han sa också att de hade pratat med en kvinna som till slut hade sagt: "Jag är ledsen, jag förstår inte engelska". "Jag pratar inte engelska, jag pratar svenska", hade svaret naturligtvis blivit. Som så många andra missionärer har hört.
Lärdom: Man kan vara rätt bra kass på ett språk men ändå göra sig förstådd. Det skulle jag ha tänkt på när jag höll på att göra på mig när jag skulle fråga i Strasbourg om de hade vatten utan bubblor. Efter sex års studier...
Lärdom: Man glömmer också fort ett språk som man inte använder. Fort och fort, det var väl 21 år sen jag läste franska, förutom Le petit Nicholas som jag läste högt för Ellen när hon hade opererat handleden i Frankfurt, men det är en annan historia.
Lärdom: Ofta är det inte just orden som spelar roll, utan Anden, eller ens avsikt, om man översätter det till andra områden. Dock får man försöka avstå från att hämningslöst odla sina autismtendenser och istället försöka förstå vad den andre menar, inte nödvändigtvis vad den säger.
Och det var faktiskt sant. Det var massa galna direktöversättningar, till exempel: "Jag är mycket spännande att tala här idag". Det var också legio grammatikfel som den vanliga amerikanska ordföljden, typ "Jag ofta tänker...". Som sagt, fel på varje ord var kanske att ta i lite, men fel i varje mening och bra mycket mer därtill var inte att överdriva. Men man förstod honom hela tiden ändå.
Det roligaste var när han sa att han hade varit på utbyte (fast han sa såklart splits) och hans kollega var lika kass på svenska som han ("om möjlighet"). De hade varit ute länge för att hitta någon som..., och nu trodde man att han skulle säga "ville lyssna", men han sa "förstod oss". Hela församlingen skrattade gott -- vi är vana vid svengelska. Han sa också att de hade pratat med en kvinna som till slut hade sagt: "Jag är ledsen, jag förstår inte engelska". "Jag pratar inte engelska, jag pratar svenska", hade svaret naturligtvis blivit. Som så många andra missionärer har hört.
Lärdom: Man kan vara rätt bra kass på ett språk men ändå göra sig förstådd. Det skulle jag ha tänkt på när jag höll på att göra på mig när jag skulle fråga i Strasbourg om de hade vatten utan bubblor. Efter sex års studier...
Lärdom: Man glömmer också fort ett språk som man inte använder. Fort och fort, det var väl 21 år sen jag läste franska, förutom Le petit Nicholas som jag läste högt för Ellen när hon hade opererat handleden i Frankfurt, men det är en annan historia.
Lärdom: Ofta är det inte just orden som spelar roll, utan Anden, eller ens avsikt, om man översätter det till andra områden. Dock får man försöka avstå från att hämningslöst odla sina autismtendenser och istället försöka förstå vad den andre menar, inte nödvändigtvis vad den säger.
Inte rädd alls
Mikael satt vid matbordet och jag skar lök inför "barnens" middag förut idag. Av nån anledning började vi tala om politik. Han tyckte det är så underligt att jag är moderat (eller kristdemokrat, som jag börjar bli på äldre dar). "Moderaterna är ju de onda", påstod han. Och han har ju en bakgrund som inte bara är lite försiktigt rosa, utan knallröd, med hammare och skära och allt! Visserligen tycker vi lika om det mesta för övrigt, men i min familj har det alltid varit rätt mycket blått, så det är lite "allvarligt" när han säger sånt. Han frågade ut mig om orsaken till att jag tyckte de röda var onda istället för goda, och jag sa att Onda är de väl kanske inte precis, men jag håller inte med om att "alla måste" och "alla ska". Jag tror mer på individens ansvar och förmåga till självbestämmanderätt. (Det visste jag dessutom sen tidigare att han höll med om. Vi gifte oss inte i blindo.) Jag försökte i alla fall skämta lite när det var tal om det där med blåa och onda, och gick fram mot honom med kniven i högsta hugg.
Men han såg inte rädd ut alls.
Jag sa bara: You called my bluff?
Frågan är hur man går vidare from here. Att ha en man som inte ens är rädd för en när man håller i en kniv, är det sunt det?
Men han såg inte rädd ut alls.
Jag sa bara: You called my bluff?
Frågan är hur man går vidare from here. Att ha en man som inte ens är rädd för en när man håller i en kniv, är det sunt det?
Vill ha!
Hittade följande HABEGÄRLIGA bord-med-ben-som-ett-piano som jag skulle älska att ha i hallen. Då skulle vi köpa en ny spegel, med svart ram, som matchade till. Och så skulle Mikael kunna ha sin röda borste i nån av lådorna. Han älskar att ha en borste vid hallspegeln och nu är hans förpassad till badrummet.
Så bara för det skulle vi kunna köpa det här bordet.
Fast det blir nog lite dyrt. Det säljs på Bukowskis...
Sett på Room and Serve.
Så bara för det skulle vi kunna köpa det här bordet.
Sett på Room and Serve.
Bara en sak till...
Sussi har läst min pekbok. Hon är ju särskilt partisk mot mig (tack för det!) men hon tyckte den var jättebra. Eller vilket ord hon nu använde. (Och nej, den lyder inte bara "Boll, stol, banan, napp, hund. Slut." Den är lite mer bok än pek.)
Blev jätteglad. Har dessutom äntligen skrivit nåt som inte redan finns. (Sussi sa att det råder komplett brist på såna böcker och hon läser barnböcker för barn och får betalt för det.)
Men alla författarbloggar varnar för att komma till förlaget och säga: Min familj och mina vänner har läst XXX och de älskar den.
Så jag är egentligen där jag var förut.
Kanske lite gladare bara.
Men det är hur som helst en superbra plats att vara på!
Blev jätteglad. Har dessutom äntligen skrivit nåt som inte redan finns. (Sussi sa att det råder komplett brist på såna böcker och hon läser barnböcker för barn och får betalt för det.)
Men alla författarbloggar varnar för att komma till förlaget och säga: Min familj och mina vänner har läst XXX och de älskar den.
Så jag är egentligen där jag var förut.
Kanske lite gladare bara.
Men det är hur som helst en superbra plats att vara på!
Konstigt
Jag har legat blick stilla (nästan) på soffan sen klockan 19 ikväll. Huttrat och svettats om vartannat. Tittat på mer TV än vad som var nyttigt. Nu klev jag upp och tog Alvedon. Men det är en sån konstig kväll. Mest för att Mikael inte är här. Det känns så underligt, det att jag liksom inte kommer ihåg hur det brukar kännas när man gör sig redo för att lägga sig -- det är som ett spår som har snöat igen. (Dramatiskt sagt måhända, med tanke på att han har varit borta bara 16 timmar...)
Men klok som jag är så begriper jag att känslan av att "Nu ska jag sova" inte kommer av sig själv. Så jag ska som en duktig flicka gå och göra "tre saker" som det hette hemma hos mig när jag var barn: Kissa, tvätta händerna, borsta tänderna. Så får vi se.
Jag längtar så efter den där Mikael. Ett kungarike för en puss och en kram!
Gonatt, hoppas jag.
Men klok som jag är så begriper jag att känslan av att "Nu ska jag sova" inte kommer av sig själv. Så jag ska som en duktig flicka gå och göra "tre saker" som det hette hemma hos mig när jag var barn: Kissa, tvätta händerna, borsta tänderna. Så får vi se.
Jag längtar så efter den där Mikael. Ett kungarike för en puss och en kram!
Gonatt, hoppas jag.
OFFENTLIG URSÄKT
Jag har visst baktalat Mimmi helt oförtjänt. Rebecka minns inte att hon skulle ha låtit nåt barn slicka på en soffa, och Mimmi själv har inga minnen av att ha gjort det. Slutsatsen är kanske att det kan ha skett när Harry & Margreth har passat henne. Men jag säger inte att det var så. Stäm mig inte, jag pekar inte ut någon.
Däremot har Neo slickat lite på Mikaels fåtölj idag. Mest dreglat, men även slickat lite.
Däremot har Neo slickat lite på Mikaels fåtölj idag. Mest dreglat, men även slickat lite.
6 timmar med Neo
Jag är så glad att jag får vara med på ett hörn av Neos liv. Bebisar är ljuvliga! Vi har haft en underbar dag ihop. Det enda missödet var att han blev rätt förnärmad när jag skulle torka av honom allt kladd efter maten. Men det fick han tåla. Och så skulle han prompt äta stenar när vi gick ut i trädgården, så vi fick gå in igen. Och så öppnade jag ytterdörren och han kröp ut och började äta rosblad och jord. Man får vara snabb, och enveten! Han rev fram CD:ar fem gånger. Tror inte han har fattat vad nej betyder än. Att jag ställde mig i vägen till slut såg han mest som en lek eller utmaning tror jag. Det var faktiskt lättare att uppfostra Fanny. Bebisar är mer komplicerade än hundar. Om ni inte visste det.
Men jag ska INGALUNDA klaga! Han är supersöt och gullig på alla sätt och vis. Och en riktig man. Han ville gärna leka med allt i Mikaels verktygslåda, men rörde knappt gardinerna som låg ihopvikta i soffan. Det där med att måla naglarna ihop fick jag glömma.
Söta tjejerna erbjöd sig att laga middag till mig när de kom för att hämta honom, men jag orkade inte ens det. Slet av mig kläderna -- och skrev ett blogginlägg -- medan popcornen poppade i micron. Middag :)
Det är i alla fall något alldeles särskilt med att pussa en bebis, frosa på låren, kittlas så han fnissar och välta runt honom i sängen så han tjuter högt av skratt.
Och det var tur att jag fick ha honom i sex timmar, så jag kan stå ut med tanken på att inte göra om det igen imorgon.
Puss, Neo!
P.S. Tog ett kort av honom med telefonen när han står vid verktygslådan, men jag tror inte jag orkar med att sätta igång Mikaels dator och föra över det. Kanske imorgon.
Men jag ska INGALUNDA klaga! Han är supersöt och gullig på alla sätt och vis. Och en riktig man. Han ville gärna leka med allt i Mikaels verktygslåda, men rörde knappt gardinerna som låg ihopvikta i soffan. Det där med att måla naglarna ihop fick jag glömma.
Söta tjejerna erbjöd sig att laga middag till mig när de kom för att hämta honom, men jag orkade inte ens det. Slet av mig kläderna -- och skrev ett blogginlägg -- medan popcornen poppade i micron. Middag :)
Det är i alla fall något alldeles särskilt med att pussa en bebis, frosa på låren, kittlas så han fnissar och välta runt honom i sängen så han tjuter högt av skratt.
Och det var tur att jag fick ha honom i sex timmar, så jag kan stå ut med tanken på att inte göra om det igen imorgon.
Puss, Neo!
P.S. Tog ett kort av honom med telefonen när han står vid verktygslådan, men jag tror inte jag orkar med att sätta igång Mikaels dator och föra över det. Kanske imorgon.
Gräsänka
Mikael är och seglar i tre dar med Jonathan och Thomas -- mycket testosteron på den båten :) Jag är jätteglad för deras skull. Så roligt de ska ha!
Och det är så trevligt med coola telefoner, för Thomas har redan satt in ett foto på Facebook. Me likes.
Och det är så trevligt med coola telefoner, för Thomas har redan satt in ett foto på Facebook. Me likes.
Själv ska jag passa Neo idag. Undrar var han håller hus.
Och så längtar jag till IKEA. Jag och nio miljoner andra svenskar? Få se när jag får katalogen. Egentligen borde man åka innan det, så man blir lite ensammare i affären. Kanske strax före löning/barnbidrag också. Typ nu alltså! Jaja, jag bara drömmer.
Min egen Totally looks like
Chad Rogers (mörkast) är mäklare i det värdelösa programmet Million dollar listing. Justin Bieber (den ljusare, unga) är nån tonårsidol från Canada. Bägge två har sina foton med på sajten Lesbian haircuts. Någon tog på sig att försvara Justin med följande ord:
Tvillingarna 1 1/2 år
Död och långsam förruttnelse till den elake svensk som stal mobilen på Newark där det fanns masssssssssa foton och videor av tvillingarna. Jag säger inget mer om det. Jo, säkert säger jag nåt mer svavelosande om det sen...
Men vi har hört om dem, och det var trevligt!
Till exempel kan meddelas att Bella fortfarande är väldigt social och har svårt att lägga sig på kvällarna för hon inte vill missa nåt. De har sagt att hon inte får komma ut ur rummet när hon väl har lagt sig, och det lyder hon, så nån kväll stod hon och krafsade på nåt på insidan av dörren.
Bella är däremot inte jätteintresserad av att prata. Hon kan bara säga två ord: mom och bada. Däremot går hon omkring hela dagarna och bubblar, men ingen förstår henne. Hon är också fysiskt lite vild och springer omkring med armarna över huvudet.
Som parentes kan nämnas att det oftast har varit Mia som har varit intresserad av att Skypea, medan Bella mest ränner omkring. Det har kanske blivit så att Mia på grund av sin dåliga syn har ett rikare inre liv och kan sitta still och ändå ha roligt, medan Bella inte kan låta bli att upptäcka världen.
Mia, som är längre än Bella vilket är väldigt ovanligt för tvilling nummer två, kan däremot cirka 20 ord. Hon blandar engelska och svenska hej vilt, t ex mom och papp, hund och duck. Hennes syn tror jag förklarar att hon inte ville gå lika tidigt som Bella. Men hon ramlar inte på saker och går inte in i väggar eller så. (Fast om det är leksaker överallt på golvet, som det blir trots städning fem gånger om dagen, så blir hon lite försiktig/tveksam.) Läkaren säger att hon kan få glasögon när hon fyller två. Hon måste bara kunna inse sambandet mellan glasögonen och att hon ser bra, och inte slita av sig dem hela tiden. När hon läser sätter hon boken vid näsan, och likadant när hon äter och ska se vad det är för mat.
Som ni förstår av att Bellas enda andra ord förutom mom är bada, så är de badnymfer bägge två. Ellen hade köpt några bedårande baddräkter till dem som vi är ledsna att vi inte fick se foton av dem i. Grr. De har några olika pooler i sitt bostadsområde och de älskar visst att vara där. Badvakten hade skrattat så han tjöt när Mia kom upp ur vattnet och blev kall och huttrade osedvanligt ljudligt. (Det fanns det en video av... Grr.)
De leker också bra med varandra. När jag var liten drömde jag alltid om att ha en tvilling. Om man kommer överens så måste det vara en härlig trygghet att ha nån älskad person nära sig, och en lekkamrat till hands at all times. Hur som helst, de leker bra, men ibland kommer de på på samma gång att de vill ha samma leksak, och börjar bråka om den. Då ropar Bettan: Share! Vissa saker lär de sig säkert tidigare än ensambarn.
De har också nån musikleksak och när man sätter på den börjar de dansa. Mia dansar som Stevie Wonder, från sida till sida, medan Bella dansar genom att böja knäna, d v s uppåt och neråt. Det fanns det också en video på... Det måste se jättekul ut. Har sett nån video på Facebook med när de tittar på Fred Astaire och Ginger Rogers och börjar dansa. Det är alltid ett välkommet videotema -- småbarn som dansar.
Så musik och böcker är deras favoritgrejer. Det låter som en perfekt blandning av Angerosa och Klarin. För övrigt är Mia fortfarande en äktsvensk Klarin, dock lite blondare än vi andra, det lilla mesiga korta hår hon har. Vi får se om hon får mens innan hon börjar gymnasiet. Bella däremot är sann mot sina italienska gener och har riktigt tjockt och långt italienskt hår. På nåt foto (grr!) såg hon nästan ut som om hon var 5 år. Hon blir nog brådmogen på alla övriga sätt och vis också. Men man vet aldrig säkert!
Just nu kommer jag inte på något mer. Men det är nåt av det bästa jag vet, att höra ALLT om tvillingarna. Jag är sjukligt intresserad av minsta detalj! Och ni kan ju scrolla, så det är lugnt.
Men vi har hört om dem, och det var trevligt!
Till exempel kan meddelas att Bella fortfarande är väldigt social och har svårt att lägga sig på kvällarna för hon inte vill missa nåt. De har sagt att hon inte får komma ut ur rummet när hon väl har lagt sig, och det lyder hon, så nån kväll stod hon och krafsade på nåt på insidan av dörren.
Bella är däremot inte jätteintresserad av att prata. Hon kan bara säga två ord: mom och bada. Däremot går hon omkring hela dagarna och bubblar, men ingen förstår henne. Hon är också fysiskt lite vild och springer omkring med armarna över huvudet.
Som parentes kan nämnas att det oftast har varit Mia som har varit intresserad av att Skypea, medan Bella mest ränner omkring. Det har kanske blivit så att Mia på grund av sin dåliga syn har ett rikare inre liv och kan sitta still och ändå ha roligt, medan Bella inte kan låta bli att upptäcka världen.
Mia, som är längre än Bella vilket är väldigt ovanligt för tvilling nummer två, kan däremot cirka 20 ord. Hon blandar engelska och svenska hej vilt, t ex mom och papp, hund och duck. Hennes syn tror jag förklarar att hon inte ville gå lika tidigt som Bella. Men hon ramlar inte på saker och går inte in i väggar eller så. (Fast om det är leksaker överallt på golvet, som det blir trots städning fem gånger om dagen, så blir hon lite försiktig/tveksam.) Läkaren säger att hon kan få glasögon när hon fyller två. Hon måste bara kunna inse sambandet mellan glasögonen och att hon ser bra, och inte slita av sig dem hela tiden. När hon läser sätter hon boken vid näsan, och likadant när hon äter och ska se vad det är för mat.
Som ni förstår av att Bellas enda andra ord förutom mom är bada, så är de badnymfer bägge två. Ellen hade köpt några bedårande baddräkter till dem som vi är ledsna att vi inte fick se foton av dem i. Grr. De har några olika pooler i sitt bostadsområde och de älskar visst att vara där. Badvakten hade skrattat så han tjöt när Mia kom upp ur vattnet och blev kall och huttrade osedvanligt ljudligt. (Det fanns det en video av... Grr.)
De leker också bra med varandra. När jag var liten drömde jag alltid om att ha en tvilling. Om man kommer överens så måste det vara en härlig trygghet att ha nån älskad person nära sig, och en lekkamrat till hands at all times. Hur som helst, de leker bra, men ibland kommer de på på samma gång att de vill ha samma leksak, och börjar bråka om den. Då ropar Bettan: Share! Vissa saker lär de sig säkert tidigare än ensambarn.
De har också nån musikleksak och när man sätter på den börjar de dansa. Mia dansar som Stevie Wonder, från sida till sida, medan Bella dansar genom att böja knäna, d v s uppåt och neråt. Det fanns det också en video på... Det måste se jättekul ut. Har sett nån video på Facebook med när de tittar på Fred Astaire och Ginger Rogers och börjar dansa. Det är alltid ett välkommet videotema -- småbarn som dansar.
Så musik och böcker är deras favoritgrejer. Det låter som en perfekt blandning av Angerosa och Klarin. För övrigt är Mia fortfarande en äktsvensk Klarin, dock lite blondare än vi andra, det lilla mesiga korta hår hon har. Vi får se om hon får mens innan hon börjar gymnasiet. Bella däremot är sann mot sina italienska gener och har riktigt tjockt och långt italienskt hår. På nåt foto (grr!) såg hon nästan ut som om hon var 5 år. Hon blir nog brådmogen på alla övriga sätt och vis också. Men man vet aldrig säkert!
Just nu kommer jag inte på något mer. Men det är nåt av det bästa jag vet, att höra ALLT om tvillingarna. Jag är sjukligt intresserad av minsta detalj! Och ni kan ju scrolla, så det är lugnt.
Mitt liv i bilder, jag menar soffor
Stina frågade vad som hände med mina skinnsoffor som jag hade i Borås -- "de man inte fick slicka på" (förklaring följer). Jag har tänkt över mitt liv, genom soffperspektiv! Såhär var det:
Mitt livs första soffa var en ljusblå tvåsitssoffa med bäddfunktion. Som många har sovit i :) Det var när jag bodde i Frölunda och jag hade fått soffan av mamma och pappa när jag flyttade hemifrån för andra gången (första gången var till en möblerad lägenhet) efter att jag hade bott i Schweiz. Möblemanget gick i blått och gammalrosa, med blommiga gardiner från Ellos som mormor hade sytt av 5-meterstygklipp.
Sen gick jag på mission, hyrde ut lägenheten till Karin som hette Malm då, och sen kom jag hem igen, sjuk. Då bodde jag hos mamma och pappa. Det tog ett antal år tills jag kunde flytta hemifrån igen, till Ekängsgatan 21 med sjöutsikt. Då fick jag mammas och pappas skinnsoffor (en 3:a och två fåtöljer). De var i oxblodsfärgat skinn, och Mårdbys hade haft dem också. Mimmi Å (som var väldigt liten då) hade slickat på ena armstödet så mycket att hon hade fått bort massa smuts eller oxblod eller vad det var, så armstödet fick lite av en annan färg. Härav regeln att man inte fick slicka på sofforna :)
De sofforna hade stått i finrummet på Sämgatan. Och jag skådar inte given häst i munnen, men efter ett tag blev jag lite sur på att man inte kunde göra om färgerna i rummet särskilt mycket när man hade vinröda soffor. Och jag är ju lite av en flyttare, i alla fall flytta om. Så när Eva & Jonathan skulle flytta från herrgården så sålde de sin beigea Ektorphörnsoffa. Den köpte jag, och Sahlins köpte mina soffor. Plötsligt kunde jag ha helt andra färgkombinationer på gardiner och plädar och mattor och kuddar. Och nu är vi på Ekängsgatan 3, för nånstans där i mitten flyttade jag 100 meter också.
Sen flyttade jag till Stockholm och köpte lägenheten jag har nu. Då visade det sig -- när jag släpat med soffan hit -- att den var för lång för vardagsrummet. Lite kvickt sålde jag den på Blocket (för mer än jag hade köpt den för av Jonte & Eva, busigt va!) och köpte en ny. Det var den marinblåa Mio-soffan som vi försöker sälja nu. För när Mikael flyttade in med sina saker, blev det för "fullt" i lägenheten och en mörk soffa och fler fåtöljer tog för mycket plats, bokstavligt och bildligt.
Det var mitt liv i soffor. Nu när jag tänker på det har jag fortfarande aldrig köpt en ny soffa i en affär. Och jag är 40 år. Fast det var lite nära den här gången, men jag är glad att vi hittade nåt så perfekt för våra behov på Blocket. Ur miljö- och ekonomiskt hänseende är det ju mycket bättre.
Man får fortfarande inte slicka på möblerna, men det är nog inte så lockande när de är i tyg. Och Mimmi är stor. Men vi får hålla koll på Neo som kommer i helgen :)
Mitt livs första soffa var en ljusblå tvåsitssoffa med bäddfunktion. Som många har sovit i :) Det var när jag bodde i Frölunda och jag hade fått soffan av mamma och pappa när jag flyttade hemifrån för andra gången (första gången var till en möblerad lägenhet) efter att jag hade bott i Schweiz. Möblemanget gick i blått och gammalrosa, med blommiga gardiner från Ellos som mormor hade sytt av 5-meterstygklipp.
Sen gick jag på mission, hyrde ut lägenheten till Karin som hette Malm då, och sen kom jag hem igen, sjuk. Då bodde jag hos mamma och pappa. Det tog ett antal år tills jag kunde flytta hemifrån igen, till Ekängsgatan 21 med sjöutsikt. Då fick jag mammas och pappas skinnsoffor (en 3:a och två fåtöljer). De var i oxblodsfärgat skinn, och Mårdbys hade haft dem också. Mimmi Å (som var väldigt liten då) hade slickat på ena armstödet så mycket att hon hade fått bort massa smuts eller oxblod eller vad det var, så armstödet fick lite av en annan färg. Härav regeln att man inte fick slicka på sofforna :)
De sofforna hade stått i finrummet på Sämgatan. Och jag skådar inte given häst i munnen, men efter ett tag blev jag lite sur på att man inte kunde göra om färgerna i rummet särskilt mycket när man hade vinröda soffor. Och jag är ju lite av en flyttare, i alla fall flytta om. Så när Eva & Jonathan skulle flytta från herrgården så sålde de sin beigea Ektorphörnsoffa. Den köpte jag, och Sahlins köpte mina soffor. Plötsligt kunde jag ha helt andra färgkombinationer på gardiner och plädar och mattor och kuddar. Och nu är vi på Ekängsgatan 3, för nånstans där i mitten flyttade jag 100 meter också.
Sen flyttade jag till Stockholm och köpte lägenheten jag har nu. Då visade det sig -- när jag släpat med soffan hit -- att den var för lång för vardagsrummet. Lite kvickt sålde jag den på Blocket (för mer än jag hade köpt den för av Jonte & Eva, busigt va!) och köpte en ny. Det var den marinblåa Mio-soffan som vi försöker sälja nu. För när Mikael flyttade in med sina saker, blev det för "fullt" i lägenheten och en mörk soffa och fler fåtöljer tog för mycket plats, bokstavligt och bildligt.
Det var mitt liv i soffor. Nu när jag tänker på det har jag fortfarande aldrig köpt en ny soffa i en affär. Och jag är 40 år. Fast det var lite nära den här gången, men jag är glad att vi hittade nåt så perfekt för våra behov på Blocket. Ur miljö- och ekonomiskt hänseende är det ju mycket bättre.
Man får fortfarande inte slicka på möblerna, men det är nog inte så lockande när de är i tyg. Och Mimmi är stor. Men vi får hålla koll på Neo som kommer i helgen :)
Supersnygg sjal
Om jag "kunde" sticka så hade jag gjort mig ett gäng såna här sjalar i olika färger. Jag tycker den är fenomenalt superelegant. Perfekt till höst- och vinterstassen. Mönstret finns till salu på Etsy för $8, se här.
500 spänn down the drain???
Senaste gången jag var och klippte mig hade de loppis som jag fastnade på. Jag har äntligen kommit ihåg att ladda upp bilderna på det jag köpte.
Den här skulle jag sy ny skärm till och sen måla vit.
Är nästan för snål för att INTE sätta upp den. Har ni nån åsikt?
Den här skulle jag sy ny skärm till och sen måla vit.
Men ni ser -- som jag såg först hemma -- att lampan är helt sned. Som tur var kostade den bara 100:- så det känns inte förfärligt att ha kastat bort.
Men den här kostade 400:-. Ska sätta dit två prismor som jag fick med löst. Men räcker det för att den ska vara nog snygg att ha i taket i vardagsrummet?
Cykelfadäs
Jonte har en snygg cykel. Tog mig en minikort tur på den för nån vecka sen, men det är lite obehagligt att cykla med stång och dessutom när man inte riktigt når ner i marken. Det var också cirka 18-20 år sen jag satt på en cykel, så jag kände mig lite ringrostig.
Hur som helst, Jonte är lite smartare än bildens cykelägare. Han säger att många låser fast sin cykel i bara framhjulet, och då är det lätt att sno ramen och bakhjulet osv. Därför är det också mångas framdäck som snos, om man förut har snott en bakdel och behöver ett framhjul.
Men det här klår allt.
En gång sålde jag nästan en soffa två gånger
Igår ringde nån när jag var i kyrkan och när jag ringde tillbaka sen, hade hon köpt en annan soffa.
I morse medan jag sov ringde en annan kvinna, Maria i Tungelsta, och ville titta på soffan ikväll kl 18. Super, tänkte jag, och var så glad över att vi skulle bli av med soffan pass enkelt. Sen var hon lite tidsoptimist och skulle komma först 18.30. Men 18.15 får jag ett sms som säger att de har köpt en annan soffa.
Så nu har jag inte sålt soffan två gånger. Grr...
Men vi har i alla fall hällt kokande vatten i diskhon för att ta bort eventuella fluglarver i rören, och så har Mikael dammsugit soffan, vilket ju inte var onödigt arbete hur som helst.
Och nu ska jag ta min irriterade energi och gå och byta gardiner. Jag hade tänkt erbjuda henne två extra prydnadskuddar, en fleecepläd och ett par panelgardiner på köpet om hon köpte soffan (om hon ville ha dem), och det hade hon säkert inte fått hos den andra. Himla konkurrenter!
Vill verkligen bli av med soffan! Trodde att idag var dagen...
I morse medan jag sov ringde en annan kvinna, Maria i Tungelsta, och ville titta på soffan ikväll kl 18. Super, tänkte jag, och var så glad över att vi skulle bli av med soffan pass enkelt. Sen var hon lite tidsoptimist och skulle komma först 18.30. Men 18.15 får jag ett sms som säger att de har köpt en annan soffa.
Så nu har jag inte sålt soffan två gånger. Grr...
Men vi har i alla fall hällt kokande vatten i diskhon för att ta bort eventuella fluglarver i rören, och så har Mikael dammsugit soffan, vilket ju inte var onödigt arbete hur som helst.
Och nu ska jag ta min irriterade energi och gå och byta gardiner. Jag hade tänkt erbjuda henne två extra prydnadskuddar, en fleecepläd och ett par panelgardiner på köpet om hon köpte soffan (om hon ville ha dem), och det hade hon säkert inte fått hos den andra. Himla konkurrenter!
Vill verkligen bli av med soffan! Trodde att idag var dagen...
Soffa säljes
Vi har satt in annons på Blocket om att sälja vår blåa Mio-soffa. (Vi tycker bägge två fortfarande mycket om den, men vi har bara en tvåa på 53 kvm och en mörk soffa kväver oss, ärligt talat.) Och nu har vi köpt en "ny", ljus, på Blocket och vill gärna bli av med den gamla. Här har ni en länk till annonsen.
Så här fin är den! (Fast nu på skärmen ser den lite grågrön ut. Det är den såklart inte. Gammal hederlig, klassisk marinblå färg!) Superskön att sitta och ligga i. Ett fynd!
P.S. Ju tidigare man kommer och hämtar den, desto mer kan man pruta!
Så här fin är den! (Fast nu på skärmen ser den lite grågrön ut. Det är den såklart inte. Gammal hederlig, klassisk marinblå färg!) Superskön att sitta och ligga i. Ett fynd!
P.S. Ju tidigare man kommer och hämtar den, desto mer kan man pruta!
Den eviga kampen
Har ju fått en del bra tips på sistone, i kampen mot odjuren. Pernillas om att det var basilikan (som jag blixtsnabbt körde in i kylen) verkar ha gjort störst nytta. Skjutsade ut två från sovrumsfönstret och slog ihjäl tre, och nu finns det förhoppningsvis inga kvar. Inga som jag ser.
(Däremot har vi ett ganska bra antal i saftglaset, jömfört med första brygden.) Och om jag ser några fler kör jag med Katrins smidiga trick, att suga upp dem med dammsugaren.
Vilket skulle kunna tjäna ett dubbelt syfte -- om någon kommer oanmäld och ser dammsugaren framme tror de att vi just ska städa, vilket förklarar varför vi har damm på golvet.
Talk about win-win situation!
P.S. Däremot känns det lite tveksamt om nu basilikan är boven -- kan man verkligen ha den i mat?! Jag vill inte äta fluglarver, fast de säger att de finns överallt på/i frukt. Uäääää!
(Däremot har vi ett ganska bra antal i saftglaset, jömfört med första brygden.) Och om jag ser några fler kör jag med Katrins smidiga trick, att suga upp dem med dammsugaren.
Vilket skulle kunna tjäna ett dubbelt syfte -- om någon kommer oanmäld och ser dammsugaren framme tror de att vi just ska städa, vilket förklarar varför vi har damm på golvet.
Talk about win-win situation!
P.S. Däremot känns det lite tveksamt om nu basilikan är boven -- kan man verkligen ha den i mat?! Jag vill inte äta fluglarver, fast de säger att de finns överallt på/i frukt. Uäääää!
Ellens lägenhet, och lite andra funderingar
Om ni vill se på Ellen & Robs lägenhet i Lund som de ska sälja (de har köpt ett hus) så kan ni titta här. Här är några av fotona:
Sovrummet
Köket (fina luckor!)
Arbets-/gästrummet
Vardagsrummet
Jag blev så sentimental att jag sparade alla bilderna, inklusive tvättstugan, på min dator. Vi har haft många trevliga stunder där. Rob har grillat på balkongen (försök få en sydafrikan att inte grilla på sommaren), vi har tapetserat tillsammans (fondväggen i sovrummet), vi har skrattat åt kycklingboet som Ellen brukar ha i julgranen -- och firat jul med Terez & Mikael och Inger & Bengt, Carla och jag som lekte med smink en hel dag som riktiga tonåringar medan Ellen jobbade på Oriflame, jag som har försökt sova i en hemsk resesäng med strumpbyxor virade runt ögonen (deras rullgardiner i vardagsrummet är inte sådär vidare ändamålsenliga för sömn) men senaste gången fick Mikael och jag sova i deras säng! Och deras tavlor som vi alla har paxat att vi ska få när de dör (vi är lite morbida och har börjat paxa vilt hos mamma och pappa, i alla fall Rob, som har spelat in på video vilka som är hans inheritances) -- tre tavlor av Liz Lemon Swindle som föreställer olika scener ur Joseph Smiths liv. Och så pianot som de fick i bröllopspresent av alla gästerna. Det var fint att ha en så "riktig" och viktig sak som bröllopsgåva -- inte bara några skålar som man glömmer av efter ett tag vem de var ifrån. Eller gör man inte det? Vi fick ju vår bröllopsresa av våra gäster och det var en helt fantastisk present! Vi hade verkligen noll pengar då -- hade betalat till bröllopet, hade dubbla boenden osv -- så vi hade kommit högst till Solna och tillbaka utan den hjälpen. Men nu babblar jag.
Förresten hittade jag två fulla ...tvestjärtar heter det inte, vad var de där som ramlade av Fanny hela tiden? Jag har rätt svårt med orden these days. Hittade i alla fall två såna idag när jag sopade lite innan Mikael och Mathias K kom inbärande med vår nya soffa (mer om den sen!). De måste ha legat under (den gamla) soffan som är så låg att det är jättekrångligt att komma åt med dammsugaren. Vi har dammsugit flera gånger sen Fanny åkte hem, men nog är det hundhår överallt fortfarande. Jag kan stå och laga mat och plötsligt hitta ett hundhår på spisen. Men om de finns på golvet och i hörnena och på hallmattan finns de snart överallt.
Och apropå att finnas överallt så hade igår en koloni av våra förhatliga bananflugor flyttat in i badrummet. Och en vanlig (men fet och disgusting) fluga satte sig PÅ MIN RUMPA medan jag satt och ... ! Då kände jag att måttet var totalt rågat!!!
Men Pernilla säger att bananflugorna kommer från basilikan så den har åkt in i kylen. Ifall vi inte får middag hos mamma och pappa imorgon ska jag göra kyckling i ugn med fetaost och basilikatäcke. Så får vi se om deras slut är nära.
Förresten var vi hos Kristina och firade Jonte ikväll. Hon hade lagat god mat, som hon alltid gör, och vi hade det trevligt. Mormors hund Tilde skällde som besatt på ballongen som Johanna fixat från jobbet. (Och då tänkte jag på att flugorna i vårt kök verkar bra mycket smartare än så!) Nu är alla barnen stora!
Sen var vi i Tungelsta och såg nåt band jag inte minns vad de heter, men det bestod av idel kända personer. Har hört massa om att deras musik är obegriplig och det är svårt att föreställa sig just "obegriplig musik". Men det lät mycket bättre än jag hade trott! Det var rätt melodiskt fast inte som några melodier man kände igen (inte ens som rockmelodier, eller vismelodier, eller irländsk folkmusikmelodier, utan bara helt ... annorlunda) på samma gång som det var lite intressanta rytmer och hela tiden lite ... oväntat utan att vara så konstigt att det var konstigt för sakens skull. Det är nog det bästa sättet att beskriva det. Riktigt njutbart, och det var väldigt roligt att både se och höra, och väldigt avancerat för en sjuk 40-åring att gå på Trädgårdsrock i Tungelsta bland ölburkar och getskägg en lördagskväll. Och att känna trummisen i huvudnumret :)
Sovrummet
Köket (fina luckor!)
Arbets-/gästrummet
Vardagsrummet
Jag blev så sentimental att jag sparade alla bilderna, inklusive tvättstugan, på min dator. Vi har haft många trevliga stunder där. Rob har grillat på balkongen (försök få en sydafrikan att inte grilla på sommaren), vi har tapetserat tillsammans (fondväggen i sovrummet), vi har skrattat åt kycklingboet som Ellen brukar ha i julgranen -- och firat jul med Terez & Mikael och Inger & Bengt, Carla och jag som lekte med smink en hel dag som riktiga tonåringar medan Ellen jobbade på Oriflame, jag som har försökt sova i en hemsk resesäng med strumpbyxor virade runt ögonen (deras rullgardiner i vardagsrummet är inte sådär vidare ändamålsenliga för sömn) men senaste gången fick Mikael och jag sova i deras säng! Och deras tavlor som vi alla har paxat att vi ska få när de dör (vi är lite morbida och har börjat paxa vilt hos mamma och pappa, i alla fall Rob, som har spelat in på video vilka som är hans inheritances) -- tre tavlor av Liz Lemon Swindle som föreställer olika scener ur Joseph Smiths liv. Och så pianot som de fick i bröllopspresent av alla gästerna. Det var fint att ha en så "riktig" och viktig sak som bröllopsgåva -- inte bara några skålar som man glömmer av efter ett tag vem de var ifrån. Eller gör man inte det? Vi fick ju vår bröllopsresa av våra gäster och det var en helt fantastisk present! Vi hade verkligen noll pengar då -- hade betalat till bröllopet, hade dubbla boenden osv -- så vi hade kommit högst till Solna och tillbaka utan den hjälpen. Men nu babblar jag.
Förresten hittade jag två fulla ...tvestjärtar heter det inte, vad var de där som ramlade av Fanny hela tiden? Jag har rätt svårt med orden these days. Hittade i alla fall två såna idag när jag sopade lite innan Mikael och Mathias K kom inbärande med vår nya soffa (mer om den sen!). De måste ha legat under (den gamla) soffan som är så låg att det är jättekrångligt att komma åt med dammsugaren. Vi har dammsugit flera gånger sen Fanny åkte hem, men nog är det hundhår överallt fortfarande. Jag kan stå och laga mat och plötsligt hitta ett hundhår på spisen. Men om de finns på golvet och i hörnena och på hallmattan finns de snart överallt.
Och apropå att finnas överallt så hade igår en koloni av våra förhatliga bananflugor flyttat in i badrummet. Och en vanlig (men fet och disgusting) fluga satte sig PÅ MIN RUMPA medan jag satt och ... ! Då kände jag att måttet var totalt rågat!!!
Men Pernilla säger att bananflugorna kommer från basilikan så den har åkt in i kylen. Ifall vi inte får middag hos mamma och pappa imorgon ska jag göra kyckling i ugn med fetaost och basilikatäcke. Så får vi se om deras slut är nära.
Förresten var vi hos Kristina och firade Jonte ikväll. Hon hade lagat god mat, som hon alltid gör, och vi hade det trevligt. Mormors hund Tilde skällde som besatt på ballongen som Johanna fixat från jobbet. (Och då tänkte jag på att flugorna i vårt kök verkar bra mycket smartare än så!) Nu är alla barnen stora!
Sen var vi i Tungelsta och såg nåt band jag inte minns vad de heter, men det bestod av idel kända personer. Har hört massa om att deras musik är obegriplig och det är svårt att föreställa sig just "obegriplig musik". Men det lät mycket bättre än jag hade trott! Det var rätt melodiskt fast inte som några melodier man kände igen (inte ens som rockmelodier, eller vismelodier, eller irländsk folkmusikmelodier, utan bara helt ... annorlunda) på samma gång som det var lite intressanta rytmer och hela tiden lite ... oväntat utan att vara så konstigt att det var konstigt för sakens skull. Det är nog det bästa sättet att beskriva det. Riktigt njutbart, och det var väldigt roligt att både se och höra, och väldigt avancerat för en sjuk 40-åring att gå på Trädgårdsrock i Tungelsta bland ölburkar och getskägg en lördagskväll. Och att känna trummisen i huvudnumret :)
Flugrapport
EN fluga drunknade i saften nästan omedelbart.
Sen rapporterade Mikael att det satt flugor på utsidan av glaset. Men ingen mer död i glaset. Och jag fyllde upp ända till kanten för att på förra "fällan" satt de inuti skålen fast ovanför vätskan.
Suck.
Och jag som trodde att bananflugor hade typ fyra kromosomer och var dummare än spån? De verkar precis lika smarta som en råtta som tar osten och schappar.
Det blir nog till att köpa nåt insektssprutmedel. Mitt hem känns orent.
Men det är inte lika illa som att ha blodfulla fästingar på golvet...
Sen rapporterade Mikael att det satt flugor på utsidan av glaset. Men ingen mer död i glaset. Och jag fyllde upp ända till kanten för att på förra "fällan" satt de inuti skålen fast ovanför vätskan.
Suck.
Och jag som trodde att bananflugor hade typ fyra kromosomer och var dummare än spån? De verkar precis lika smarta som en råtta som tar osten och schappar.
Det blir nog till att köpa nåt insektssprutmedel. Mitt hem känns orent.
Men det är inte lika illa som att ha blodfulla fästingar på golvet...
Bananflugor -- bläääää
Det där förra tipset jag skrev om, med honung, ättika och diskmedel, funkade rätt dåligt. Totalt har 4 flugor dött, medan vi säkert har dödat det fyrdubbla själva, genom att spruta Ajax på dem och trycka till med hushållspapper. Men det stinker Ajax här hemma och de verkar inte minska i antal.
Så idag har jag surfat vidare. Hällde ut min "fälla" och skapade en ny. Det stod att man skulle ta ett glas med saft och hälla på några droppar ättikssprit och några droppar diskmedel. Saften och ättiksspriten lockar till sig flugorna, och diskmedlet tar bort ytspänningen så det gör att flugorna drunknar.
Källa: här.
Vi får väl se om detta funkar. Det står i alla fall ett stort glas med hallonsaft på diskbänken. Ser lockande ut faktiskt, men det där med ättika och diskmedel i ska jag nog komma ihåg så jag inte sveper det :)
P.S. Vi är faktiskt inte några äckliga typer som har matrester över hela köket och bananskal liggande. Faktum är att det enda levande vi har i köket är en planta basilika i köksfönstret. Jag vet inte vad de lever av!
Så idag har jag surfat vidare. Hällde ut min "fälla" och skapade en ny. Det stod att man skulle ta ett glas med saft och hälla på några droppar ättikssprit och några droppar diskmedel. Saften och ättiksspriten lockar till sig flugorna, och diskmedlet tar bort ytspänningen så det gör att flugorna drunknar.
Källa: här.
Vi får väl se om detta funkar. Det står i alla fall ett stort glas med hallonsaft på diskbänken. Ser lockande ut faktiskt, men det där med ättika och diskmedel i ska jag nog komma ihåg så jag inte sveper det :)
P.S. Vi är faktiskt inte några äckliga typer som har matrester över hela köket och bananskal liggande. Faktum är att det enda levande vi har i köket är en planta basilika i köksfönstret. Jag vet inte vad de lever av!
Panelhöna? Nej, bara en väggfågel
Källa: Curbly. Där finns också länk till beskrivning hur man gör.
Superhäftig idé! Särskilt det med gamla boksidor. Har ju en gammal bok som har gått sönder och som jag därför har slaktat (annars bär det mig lite emot att riva i en gammal vacker bok). Fåglar är lite lagom sött, annars skulle jag gärna ha nåt tokigt som apor swinging from a chandelier. Men det tröttnar man kanske på, och så måste man vara seriös i vardagsrummet (tänker fortfarande på ovanför soffan. Har förresten hittat en perfekt soffa på Blocket idag. 990:- Priset är också helt perfekt).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)