Fin man

Igår när Mikael kom hem och jag skulle pussa honom välkommen sa han Ingen puss idag, jag har varit med om nåt hemskt. Jag blev chockad och frågade såklart vad det var. Man hinner inte riktigt reagera i en sån situation, så jag tog inte alls in hans mimik, tonläge, ordval eller kroppsspråk. (Eller att han hade fläskläpp.) Tänkte att de hade kört på nån eller så.

Men då säger han, och först nu hör jag på rösten att det inte låter som om det var något hemskt i allmängiltig bemärkelse, för han säger Jag har blivit stucken av en geting inne i munnen! Jag blir såklart lagom hysterisk, fast alltså på allvar bara lagom. Han fortsätter. Han hade suttit i telefon med sina döttrar på lunchen och drack sin dricka. Och så var det nåt i munnen, och så gjorde det ont. Han spottade ut en sprattlande geting, så kände han att gadden satt kvar i läppen och han fick dra ut den med fingrarna.

Alltså, för den som missat det så har jag getingfobi. Visserligen har jag den här sommaren haft tre getingar inne i lägenheten men fått ut alla tre själv. Så jag är inte så rädd att jag står och skriker. Jo, om det vill sig illa så gör jag faktiskt det. Men precis som med min tandläkarrädsla så är det så jobbigt att vara rädd och jag orkar inte det. Så jag tvingar mig själv att inte reagera så mycket som jag hade gjort om jag hade en normal människas ork.

Det var lite läskigt att beskriva förloppet nu i skrift, och tänka på det igen. Mikael tyckte att jag tog det rätt bra när han berättade det. Men alltså, att bli stucken av en geting i munnen är väl inte precis vad jag kan tänka på utan att få adrenalinrusning.

Men det fina då, vad var det? Det var att Mikael sa att han hade funderat på att inte berätta det för mig, för att inte skrämma mig. Visst var det omtänksamt! Att ta hänsyn till en fobi som i mångt och mycket är ologisk och överdriven. (Fast som jag nu också fått bevisat för mig är helt rimlig!)