Kämpar!

Jag ska ju börja få mer rörliga delar av min hemtjänst utförd av en annan än min vanliga person, eftersom hon har blivit handikappad själv. Vi kan kalla det så, för jag ska inte berätta om hennes krämpor på Internet.

Så förra veckan skulle en tjej komma redan kl 13. Det är ju inte kristidigt men helt klart besvärligt tidigt. Och visst fick jag migrän efteråt, men en gång i månaden borde jag klara det. Det gick i alla fall jättebra, även om jag efteråt kände samma känsla som i början med C, att jag skämdes över att någon annan skulle städa hos mig.

Men nu har jag fått reda på att semestervikarien som planerar tiderna hade satt upp mig på 11.30 fast det var bestämt kl 13. Och att 13 redan är illa tidigt men genomförbart, vilket 11.30 inte är. Och jag vet inte om de hade tänkt meddela mig det eller bara att nån ringer på dörren och jag inte vaknar. Jaha, hon var inte hemma så nu försvann den insatsen. (Folk som har hemtjänst sitter bara hemma och väntar på att nån kommer.)

Så C har kämpat för min skull, som en vilde! Jag började gråta när hon berättade det! Det är ju inte hennes ansvar att se till att det fungerar när andra gör sitt jobb, men för min skull tar hon den kampen, och jag vet knappt ens att den pågår. Hjälp, vad rörd och tacksam jag blev!

Alltså, C har spelat sån enorm roll i mitt liv. Jag var så rädd i början och tyckte det var obekvämt att en annan människa inte bara skulle stå fullt påklädd och tjäna sitt uppehälle på att duscha mig, utan hela vägen till att se mina valkar och tvätta dem! Men hon är så oerhört lyhörd. Har gjort att jag känner mig så bekväm. Jag blir på gott humör varje gång, vi har trevligt. Det är som att gå och fika med en kompis, inte vara i en smått utsatt, hygienisk situation. Och som grund har hon anpassat sig efter mitt mående, t ex gör vi allt enligt en rutin så jag inte ska behöva fundera på när eller vad jag ska göra nåt. Det sparar så mycket hjärna! Visserligen pratar vi under tiden och det brukar hindra mig från djupare konversationer med Mikael samma dag, men det är bara sunt att jag inte bara pratar med min man. Sen skvätter hon aldrig vatten. En vikarie en gång var helt vild, jag var faktiskt tvungen att hålla för näsan. Och hon gör allting så försiktigt och omtänksamt, ser att mina yånahlar behöver klippas innan jag kommer på det, tusen såna småsaker.det där att vara så sjuk att man inte kan sköta sin personliga hygien var förut en rädsla som hon har minskat till en bråkdel. Jag vill hellre ha kvar henne resten av mitt liv, vilket blir svårt eftersom hon är äldre än jag, redan, men jag får inget psykbryt på tanken att nån annan ska göra det. Ingen kommer att göra det så bra som hon, tror jag, inga av vikarierna har varit lika bra fast några har varit pluspoäng på.

Idag fyllde hon på mina fötter och började som vanligt att kolla efter de minsta tabletterna. Jag brukar alltid lägga i de största först för då slinker de mindre ner i diverse hål. Men å andra sidan så trycker jag alltid ut rätt antal piller och så lägger jag i varje ruta och vet att det finns i alla närbpullren är slut. Jag räknar också varje ruta. Men om man tar de minsta först kan man se att det finns ett piller i varje och dubbelkolla sig själv. Så smart, när det är nån annans piller och det inte får bli fel.

Hon har så många små yrkesknep som gör att hon är så bra. Jag kommer att sörja ihjäl mig om hon ska sluta helt, vilket hon ju har rätt till (hon har åldern inne).

Men jag är tveksam till om det finns en bättre hemtjänstperson k detta långa land. Och henne har jag haft så här länge!

Förresten står det i underlaget från kommunen Mikael och jag har varit sambo sen 2002 (tror jag). Förutom att då var Mikael gift och jag hade aldrig ens hört hans namn, 50 mil bort. Och nu är vi faktiskt gifta, inte sambo. Man gör som man vill men jag känner att jag inte vill kasta bort ett äktenskap lika lätt som en typ inneboende man hånglar med. Jag har ju målet att nu och för evigt är vi gifta.

Men det är då nu vi talar om, inte 2002. Man undrar ju vad det är de har antecknat och som slutar i det formatet? Nog för att jag inte vet på rak arm när vi träffades, men jag kan tänka ut det om jag får en stund, som jag har fått nu, juli 2007, vet inte allra första gången. Vi blev ihop på Lucia 2007, förlovade oss i oktober 2008 och gifte oss sen 12 sept 2009. Alldeles ypperligt. Jag hade ju några exter för mig där jag skulle vara så mänskligt säker som någon kan vara på att jag och min ME skulle klara påfrestningen att bo med nån, och om han skulle vara så skadad av sin skilsmässa att jag skulle orka "hantera" honom. Hjälp, jag ställde frågor ur en bok med 1000 frågor man ska ställa innan man gifter sig med någon. Vi kom inte längre än 650 tror jag, men då tyckte jag det räckte. Egentligen borde ingen få gifta sig utan att ha gått igenom den boken med en terapeut. Och motsvarande när man ska adoptera ett barn eller skaffa hund. Hoppas hunden tycker att man ska betala av sina skulder och inte ha dem hos Kronofogden. 😂 

Socket sätt att skratta åt sina egna skämt. Men i förstår, jag har haft svår huvudvärk och migrän i kanske två veckor nu. Blandat med värmen, med sömnbrist en och sömn kvaliteten (och rädslan den drar med mig eftersom jag vaknar inte en gång när det är morgon utan i många fall 2, 3, och 4 gånger. Sånt varken hackat eller malet är förödande för sömn kvaliteten, som ju är dålig till att börja med.

Fick sammanbrott, som jag dolde, när Mikaels första ditt först aldrig kunde hämta några värden, så han bytte, och då ramlade den av när han blrtatade tänderna. Han har hört om andra som sagt liknande med det har aldrig hänt honom. Och de senaste dagarna blir jag genast mer pressad att jag ska behöva ha koll på sockret om han inte har nån mätsjtt.

Idag i duschen började jag gråta (omärkligt) för att huvudet och sömnen hör att jag mår så dåligt att jag inte fattar hur jag ska orka träffa barn och barnbarn, som är sååååååååå efterlängtade! Jag blir stressad och lite orolig för att jag inte ska leva upp till förväntningarna på en som älskar dem och istället bara vara tråkig, stillsam och tyst. Aldrig när Mikael inte är hemma har jag på tevens ljud utan jag suger i mig allt vad tystnad heter. Och med det här migränet? Det borde inte vara möjligt. Ska definitivt ta upp det med förvaringen i kylkedja med läkaren.

Det började med dusch och slutade medmigrändpktprn. Jag är som jag alltid är, bara lite surare. För man blir verkligen sur av att ha ont.

Och trots vad jag hade velat och räknat med gick jag för en stund sen upp för att ta en Treo Comp. På 45 min har den hjälpt i alla fall delvis och jag ska avsluta detta barrande och säga på återseende.