Trött, tröttare

Mikael kom hem så slut idag efter att ha jobbat länge och sen lite extra. Han var lite slö kan man säga, rörde kroppen långsamt, talade lite släpande. Sånt beteende som jag känner igen mer än jag vill. Det är väldigt sällan han är så här trött så att jag inte kan skilja mellan trötthet och lågt socker. Men nu har han ju mätdutten på armen så det är väldigt lätt att kolla. Han känner ju också om han har högt socker och är trött, då kan det verka som lågt socker för mig. Så var det ikväll.

När han la sig och sen började, ähem, snarka (va? Inte min man väl?) så blev jag så glad för hans skull. 

När han sovit i tre timmar hörde jag ett konstigt ljud och jag reagerade direkt. Gick och tittade och lyssnade på honom i sovrummet för att kolla om det var lågt socker. Men så hickade han. Jag blev lättad, men stod ändå och kollade på honom i några sekunder extra, för säkerhets skull.

Och folk säger att man inte vet hur det är att ha barn förrän man får dem själv.