Vilken köftsmäll

Jag är inte riktigt säker på att jag har uppfattat käftsmäll korrekt. Jag tror att det är som när man lyssnar på Sissels Slow down, det är så bra att musiken knockar en. Är det så?

I så fall fick jag en käftsmäll igår. Ellen hade lånat en kasse som mamma gick hit med och hängde på dörren. Äkta corona-o-spridning. En bytta som Ellen ätit pasta i. En bok. Och här kommer käftsmällen. Det var mammas senast utgivna bok. Men den mest makalösa dedikation på insidan. Det vill jag nog gärna ha för mig själv men den var verkligen en käftsmäll, fast på bra sätt. Jag vet inte om ni fattar. Så bra så att om man liknar det vid våld (varför i hela fridens namn ska man göra det) så kan fina saker vara som en liten dask på kinden, ibland kan det vara som ett slag i magen (tror höjningen i Markoolios schlager med Linda Bengtzing kallas så) eller en käftsmäll. Då blir man så berörd att man, liksom efter en käftsmäll, blir golvad och tappar koncepterna.

Och så var mammas dedikation.

Nej, det är kanske för privat för att visa?

Men vem har å andra sidan beskyllt mig för att vara för privat?