Så vettigt!

Jag har kört mig några saker idag, på Instagram faktiskt! Om jag nu kommer ihåg dem nu.

Det första var att ångest är en flyktreaktion. Man flyr från nåt som man tycker är farligt. Det visste jag kanske, men hade inte tänkt på så tydligt. Härom natten när jag hade sovångest så kände jag ju känslan länge, men den kom emot mig med sin fulla kraft när jag gick upp ur sängen, dvs när jag hade förflyttat mig fysiskt från det farliga. Och det var därför känslorna blev starka då, för jag slutade kämpa och flydde. Och så fick jag trygghet nog att känna känslorna.

Nu säger jag inte att man ska fly när man är i en skrämmande situation, men jag förstod mitt eget känsloförlopp. Jag kommer också ihåg hur för ett tag sen så var jag tvungen att gå upp och kissa innan jag vågade släcka lampan och börja försöka somna. Jag fick styrka av att förflytta mig fysiskt från situationen.

Men nu när jag vet det kanske jag kan hantera känslorna bättre. Jag har också funderat på det där med disciplin. Kanske kan jag använda det till min fördel. För jag är ju disciplinerad när jag inte är rädd, kanske kan jag använda disciplinen för att liksom slippa fatta beslut. Som att nån har bestämt att jag måste lägga mig när jag har bestämt det, oavsett om jag är rädd eller inte. Men det är ju samma sak som att banta, det är så lätt att ändra sig om det bara är sig själv man ska lyda.

Jag ska i alla fall fundera mer på saken. Har tid hos psykologen snart och det är första gången på länge som jag ska få en timme så vi kanske hinner komma npnvart. Jag har varit för dålig förut och fått en kvart på telefon. Så det känns bra.

Det andra försöker jag komma på ordet till. Ni vet hur man, om man har en fobi, kan tvinga sig att möta det man är rädd för och faktiskt kan bota fobin. MK har berättat om det och hur det faktiskt fungerade. Men irriterande nog kommer jag inte på vad det heger. -- Fick googla, det heter exponering. Citatet jag såg idag var att exponeringsterapi och exponering inte är samma sak. Jag får väl säga att jag har getingfobi. Jag är dock inte fullfjädrad, för jag kan se en geting i vissa situationer utan att flippa ut helt, t ex om jag var ensam hemma. Då skulle jag hellre försöka fösa ut den eller döda den än att gå till ett annat rum. Jag kan agera, jag blir inte förlamad för det är ju ännu värre. Så det finns logik i mina reaktioner och då vet jag inte om det är fullblodig fobi. Jag försöker inte skylla ifrån mig, bara förminska det lite om nån verkligen har fobi och inte tycker jag har det så illa. Men, poängen. Exponeringsterapi är inte samma sak som exponering. Om man inte möter fobin utan att känna trygghet i upplevelsen så är det att vara i en situation man mår dåligt av, inte en som hjälper en. M a o om jag bara ser en geting flyga omkring i vardagsrummet så är det inte fobiterapi. Jag blir inte lugnare eller mindre rädd av det. Men om en psykiater som är utbildad i fobihantering visar mig en bild på en geting som ett rimligt led i en terapibehandling, då kan exponeringen hjälpa mig, stärka mig. Sån stor skillnad!  Och förklaringen till att nåt man upplevt ofta, typ Jag har haft ryggskott elva gånger nu, jag fattar inte varför jag fortfarande oroar mig för det. Jo, för att man ser något i situationen som farligt, önskvärt att fly ifrån. Om man inte får hjälp utan flyr, så lär man sig bara att det var rätt beslut att fly, och så måste man ännu mer gärna fly nästa gång. Men om man får hjälp att upptäcka positiva saker med ångest tillfället, t ex av en terapeut, så kan man känna sig stärkt för att vissa saker i ens handlande var vettigt och klokt, och då förstärker man det.

Ja, mycket är lätt i teorin.

P.S. Jag vill så gärna ha choklad. Men jag orkar inte gå upp. Det måste ju vara för såna här tillfällen som man har en stash i nattduksbordet.

Det är några som har prata om tandläkaren på sistone, och förutom det så tittade Mikael på Gleksnes hos tandläkaren i helgen och jag blev rädd av blrrljudet. Jag fick ju nämligen en visdomstand för några år sen. Den är bara halv så den står på huk bakom alla de andra och är en matrestmsgnet. Ibland känner jag antydan till ulning. Särskilt en gång förra veckan när jag hade fött nåt på tanden som jag fick bort tillslut, då isade det. Jag har inte varit hos tandläkaren på flera år. Jag skyller på att jag inte orkat det, men det är inte helt sant. Om jag inte hade tandläkarskräck skulle jag nog ha gått. Det är ju bättre att förebygga än att laga. Men jag kan inte uppbåda modet att gå dit. Min vanliga läkare har slutat dessutom så jag måste gå till nån annan. Jag ska försöka få komma till den som både min mamma och min hemtjänstperson här till. Nära och bra och visst jättesnäll. Jag undrar om den där ledsagningen jag har vid läkarbesök även gäller tandläkarbesök. För då kan jag låta henne anmäla mig k receptionen, småprata med sköterskan, och jag kan gå in i Nirvana och bara andas. Fråga om de har nåt lugnande, och vad i så fall, för vissa saker som inte bara ska vara lugnande men sövande biter inte alls på mig klarvaken, inte ens dåsig. Jo, det får nog bli planen efter nyår.

Men vi har velat ha ny säng länge. De är 10 år, äldre än så egentligen för jag köpte den inte ny när jag flyttade hit, så kanske 15 år. Och hur många timmar ligger jag i sängen?18 per dygn. Mikael är extra tunn, haha, ser ni att de ändrade mitt tunn till tung. det tar också extra liv.

Å vad jag drömmer nu. Tänk om Mikael fick hyra deras lilla extrarum, grannarnas alltså. Jag vågade aldrig hugga i med budgivning med det ekonomiska läget vi hade då. Men jag vill ha vår grann-3:a