Politik och hjärtsjukdom

Egentligen gillar jag politik. Men jag tycker rätt illa om politiker. Av dem vi har nu är det bara nån enda jag kan tåla över huvud taget. För att inte tala om politiska diskussioner på nätet. Så oskyldigt, DN eller SVT lägger upp nåt och sen bryter helvetet ut med blixtar och dunder. Nej, jag tar tillbaka blixtar, för det är ingen upplysning inblandat i de där kommentarsfälten. De flesta är så infernaliskt korkade att det är ett brott mot hela tanken på intelligens att deras spånande ens ska få stå oemotsagt. Och jag faller alltför ofta i fällan. De förstår inte bättre hur fel de har för att jag skriver nåt sarkastiskt. Kanske vill jag i själva verket slå ner på dem. Men ju dummare man är desto svårare har man att märka när man blir tillintetgjord i en diskussion. Så det är en lose-lose situation.

Igår kväll satt jag och skrev tre eller fyra kommentarer till nån som var dum/elak i en kompis personliga inlägg angående en tidningsartikel. Till slut insåg jag att det jag ville säga personen i fråga inte går att säga civiliserat och det civiliserade ville jag inte säga ("äsch, Sture, vad du är tarvlig" eller hur nu det där gamla skämtet lyder), så efter att ha investerat en kvart av min tid på att författa olika grader av okvädingsord som jag sen fick svälja själv, så bestämde jag mig för att jag måste sluta prata med främmande människor under tidningsartiklar.

Ni såg det komma, eller?

Jomenvisst, en särdeles bakom kille tyckte att vi ska ta bort förskola och hemtjänst för det borde kvinnorna göra i sina familjer. Han tyckte Sverige behövde återgå till den ordningen. Jag kunde inte låta bli att svara grabben. (Lina Gunnarsdotter har bara händelsevis råkat svara före mig och har inget med detta att göra.)

Det finns visst ett namn för de där killarna, som inte längtar efter alla tjejer som nobbar dem utan istället odlar en manlig överhöghet, där kvinnorna som valt bort dem ändå bara är lägre stående varelser. Jag kunde ha kallat honom för det. Men det hade han nog tagit som en komplimang. Men jag är ju faktiskt en kvinna med en man. Är inget feministvänsterpack som spottar åt, nej jag menar på, män. Och ändå tycker jag han var nåt av det sorgligaste jag läst på länge.

Kan vi inte göra rösträtten villkorad?