Please, Mister Sandman!

Jag ska ju inte skriva med sömnmedicin i mig men jag hade en ångestattack nyss. Fy vad jag inte gillar det. Jag hade det på känn sen vid ett-tiden. Det kändes inte som om jag skulle kunna somna, idag var en mycket sämre dag än igår och det är tungt till att börja med. Sen fick jag lite småkänningar när jag inte tyckte det kändes bra när det gått en och två timmar. Jag borde somna efter en timme med den nya medicinen så när jag gick upp ur sängen efter drygt två började jag plötsligt störtgråta i köket. Och där stod jag och hulkade och skakade, grät nästan så högt jag ville men inte så jag väckte Mikael. Vet inte varför det var viktigt. Kanske för att jag är en dålig fru om jag skapar problem för honom.

Kände mig misslyckad av en sån löjlig sak som att vi inte kan hitta en av Mikaels jobbtröjor. Det drar jag så långtgående konsekvenser av som att jag inte är pålitlig och inte kan klara av mitt eget liv.

Jag fattar ju att det inte är jobbtröjan som får mig att känna det. Det är inte en känsla som uppstår av den händelsen och inte finns annars. På samma vis är jag rädd för att somna varje kväll, men om det känns som om det går bra stänger jag av rädslan. Men den finns där oavsett. Och när jag gör fel på nåt sätt så tappar jag så lätt det lilla självförtroende jag har. Läste en lång, lång lista med ME-symptom som en PhD har gjort och även om jag bara hade de flesta, inte alla, så var det jättejobbkgt att reagera på det. Inse att jag har en hel kappsäck med symptom, inte som det brukar vara, ett par år gången och de andra lyckas man låta bli att tänka på. Vetskapen om alla på en gång knockar en. Tycker synd om mig själv på samma gång som jag blir lättad över att saker jag ser som misslyckanden står med som sjukdomssymptom. 

Härom dagen hade jag suttit och arbetat med en julklapp och somnat väldigt sent. Natten efter gick jag och la mig i tid, somnade efter en timme, sov tolv timmar och hade tidvis vilopuls på 78 och kom inte över 100 ens när jag plockade in ett par saker i diskmaskinen. Under de premisserna är det lätt med disciplin. Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

Nu gick jag upp en andra gång. Kanske är jag lite kissnödig och då somnar jag ju inte. Men det är för att skjuta upp det. Det är också därför jag skriver så viktiga memoarer nu. Det är betydelsefullt att nedteckna så jag kan inte somna än. Visst.

Men som Mikael säger, har det hänt att du inte har somnat? Ja, det har det, men inte sen jag fick tillbaka alla mediciner jag hade i Borås. Då har jag somnat varje natt. Eller när det var som värst, kanske åtta på morgonen eller rekordet som var tolv, på dagen. Men jag har alltid somnat. Är inte helt säker på vad jag är så rädd för. Att må dåligt tror jag. Och att må dåligt när jag ska göra nåt.

Men nu är klockan 05.30. Jag blir stressad för att jag borde ha somnat eftersom det är fars dag imorgon. Och jag måste gå upp. Jag borde ha somnat klockan ett, då hade jag kunnat sova i tretton timmar! Nu förstör jag för mig själv för att jag är rädd. 

Jag sa till mig själv för nån vecka sen att jag inte behöver massa terapi för att hantera min sömnrädsla, jag behöver bara disciplin. Och det är väldigt lätt att ha disciplin när man känner sig på god fot med sömnen. Då är det bara att göra det. Ikväll är det inte så bara, ikväll är det gråtparoxysmer i köket. Men nu släcker jag faktiskt. Ångest eller ej.