Avsikten är skillnaden

Det pågår diskussioner om ME i de flesta länder, just nu i Norge eftersom Kompetenstjänsten för ME inte har patientgruppens förtroende och ombeds lämna sina platser.

Argumentationen handlar mycket om att Kompetenstjänsten har en biopsykosocial syn på ME. Det betyder att man ser det som att sjukdomen orsakas av psyket.

De som stöder Kompetenstjänsten påstår att ME-patienterna nekar forskning och bara vill ha det på sitt sätt. ME-patienterna säger att 40 års psykisk forskning på ME inte lett fram till varken bot och bättring så vi måste släppa det nu. När den biomedicinska forskningen dessutom hela tiden visar fram fler och fler resultat. Samt att de där "bevisen" för att ME är psykiskt baseras på studier som har nagelfarits och faktiskt motbevisats, och att de är oblindade och känsliga för subjektiv bias, samt att patientgruppen är extremt heterogen och innehåller folk med alla möjliga sjukdomar. Då säger resultatet inget om hur terapin fungerar just på ME-sjuka.

De säger också att vi vägrar inse att alla sjukdomar har en psykisk komponent. I början av vårt äktenskap var det en säker förutsägelse omgräl att prata om vissa saker som har med ME att göra. Jag blev alltid arg på Mikael, och besviken på honom, när han pratade om psykiska komponenter i ME. Vi har det inte så längre. Jag tycker att han har slutat att säga det men han tycker att jag har slutat reagera. Sanningen ligger nog nånstans i mitten, att jag en gång för alla förstår att Mikael är helt på det klara med att min sjukdom är fysisk. Sen är det krävande för psyket att vara kroniskt sjuk, men det förändrar inte sjukdomens natur till psykologisk.

KBT är en räddningsplanka för mycket idag. Och till och med Ceasar Milan sa igår att om man reagerar med vissa känslor på en situation kan man förändra känslorna genom att ändra tankarna som föregår dem. Precis det är KBT. ME-communityt är inte motståndare till KBT, ACT eller nån terapeutisk behandling.

Vad är vi då emot? När KBT används med syftet att bota sjukdomen, då blir det fel. Man botar inte cancer eller MS med KBT. Men om man använder KBT som copingstrategi, då är vi med! Jag känner ju att jag verkligen behöver hjälp av psykolog för att hantera känslor som uppkommit med åren. Men det förändrar inte sjukdomens natur och botar den inte.

Läste en artikel om hur fel det blir när man ska bota fysiska sjukdomar med psykiatri. Personen hade läst att män som har haft en dålig chef oftare fick hjärtinfarkt. Bilden nedan visar varför det blir så fel när man försöker behandla en fysisk åkomma med psykiatrisk intervention. Nu får man ju inte ME för att man haft en dålig chef, utan för att man fått en infektion, men det absurda blir tydligt i bilden. Läs hela artikeln här.