Jag gjorde tonfisksallad idag. Färdigskuren salladspåse, skar lite gurka, några körsbärstomater, öppnade tonfiskburk, kokade pasta och ägg, skar ner lite champinjoner, öppnade en påse riven ost, blandade dressing. Det blev gott. Men det låter väl ganska snabbt och lätt? Trodde jag med. Först hade jag ont i magen i två timmar och låg och stönade i soffan, och sen så ont i benen att tårarna började rinna när jag gick från köket till sovrummet för en stund sen. Jag vet inte att jag gjorde nåt igår så det måste ha varit att jag stod upp och "lagade mat" idag.
Så kass. Tål ingenting.
Och imorgon ska jag på mitt andra elrullstolsbesök. Måste vara tydligare med att säga stopp och inte räkna med att de tar in vad jag eller Mikael säger utan dra gränsen själv. Har ju inte på långa vägar hämtat mig från förra besöket för två veckor sen. Vill inte kalla det vårdskada, men det är ju vad det är, i liten skala. Och jag kan ha blivit permanent försämrad eftersom jag övertrasserade så mycket och så tätt inpå att jag redan hade blivit normalförsämrad. Det får inte hända. Men jag kommer inte orka kriga eller klaga imorgon. Jag hade bestämt mig för att kampen är viktig att ta med vården inte bara för min egen skull utan för alla med ME som kommer efter mig. Men nu känner jag mig så utmattad av att ha haft ont hela dagen och varit febrig så nu tror jag inte jag orkar med något krig. Och jag är ju fortfarande beroende av att de ska vara välvilligt inställda till mig och ge mig en svindyr sak för skattepengar. Men hur dåligt samvete har jag när jag inte orkar och vågar ta fighten? Som att jag sviker alla som är sjuka och gör dem sämre. Så är det ju inte, jag kan inte ta ansvar för att vården inte är uppdaterad på ME. Men känslomässigt känner jag mig som en svikare. Jag hoppas att detta bara är "utmattningsdepression" och att jag är mig själv i huvudet imorgon igen.
Eftersom bensmärtorna inte gick över av sig själv så tog jag medicin. Man får inte förstöra sömnen med smärta, då blir allt bara värre. Tänk om jag hade känt att det var ok att smärtlindra för mitt eget välbefinnandes skull och inte bara när det hindrar sömnen. Jag tänker fortfarande på den där dosen opoider jag fick på gastroskopin, vilken härlig dag det var.
Det är så ironiskt, för två veckor sen var det inte tal om att behöva använda rullstol i min egen lägenhet, idag hade det varit en fantastisk idé.
2 kommentarer:
Nej, stopp!
Gör inte våld på dig utan låt M ringa dem och säga att du tyvärr blev så försämrad efter förra gången att du inte kan komma idag och att de får ordna ett hembesök om en vecka eller två! Och att det är bra om de kontaktar Sköndal innan så att de får lära sig hur sjuk du kan bli.
Det är ju inte det att du inte tål att ha en rullstol utan att du inte tål miljön och så långa besök/utprovningar.
Håller med!
modren
Skicka en kommentar