Kommunikation?

Jag har alltid trott att jag är extremt bra på att kommunicera. Jag har baserat det på att jag är som en öppen bok och pratar om allt. Men jag har också levt ensam i hela mitt vuxna liv, eller i alla fall de första 20 åren, och sen är det kanske svårt att lära den här hunden att sitta. En gång hade jag varit nånstans med kometen men stannat borta längre än jag trott och inte svarat på mobilen (som jag aldrig hör när jag är ute) och då mötte jag Mikael som hade gett sig ut att leta efter mig på cykel. Har ingen tanke på att man kan meddela sånt till nån annan, att säga till att man är försenad. Den plikten upphörde ju när man var sen tonåring och jag har aldrig kommit på att slå på den knappen igen. T ex. För jag märker nu att det är väldigt mycket jag inte säger. Jag berättar saker när jag har ett behov av att prata, men är inte van att dela mitt vardagliga liv med någon för den personens skull. För att inte tala om hur mycket jag aldrig berättar om symptom och saker som är fysiskt jobbiga. Jag kanske säger nån gång var tredje månad till Mikael att jag är trött eller har migrän, fast jag själv upplever att det är allt som kommer ut min mun, nånsin. Han kan numera tolka dagsläget ganska bra själv, härom dagen märkte han på typ två sekunder att det var nåt när jag hade ont i magen när han kom hem. Men som sagt, jag bara tror att jag berättar allt för att jag KAN berätta om allt, inte att jag faktiskt gör det. Han får ofta fråga mig specifikt för att få reda på hur jag mår eller vad jag gjort. Jag tänker inte på att kommunicera för kommunikationens skull.

Men så hade Mikael köpt nytt diskmedel till diskmaskinen. Vi brukar ha pulver men nu hade han köpt tabletter, fast vi hade kvar mycket av pulvret och ställde bara ner tabletterna i skåpet. Men så när pulvret tog slut så öppnade jag kartongen med tabletter och hällde ut dem i byttan där vi förvarar diskmedel. De hade nån liten tunn plasthinna som dock skulle försvinna i diskmaskinen av sig själv. (Nu inser ni nog var det här kommer att sluta.) Jag stoppar inte precis ofta i diskmedel och kör maskinen, men ganska ofta. Vi kör den på natten och jag får med min kvällsmatsmugg och dricksglas och så. Men så några dagar senare börjar vi prata om diskmaskinstabletterna och jag nämner att den där plasten är nån biofilm som smälter bort i maskinen, eller hur det nu var. Jaha! säger Mikael, det hade varit bra att få reda på. Vaddå? Plasten var riktigt pillig att få bort... Och jag ser hans stora manshänder och den där lilla tabletten och den tunna, tunna plasten som bara är 1 mm större än tabletten. Ojdå. Det låter pilligt. Men vaddå, ska man berätta sånt för varandra? Jag är ju bara 47 år, sånt kan jag inte veta nåt om. Har verkligen noll vuxenpoäng.

Jag är däremot tydligen vida omtalad här i bygden. Idag säger Mikael att jag har fått sockerkaka av Britt-Marie. Jag känner ingen Britt-Marie. Han säger efternamnet, som är förre brf-ordförandens och jag förstår att det måste vara hans fru. Fattar ni att hon ber Mikael att ta hem nybakad sockerkaka till mig? Och förra veckan hörde jag hur Mikael sa hej till nån när han slängde sopor, och personen avslutade med Hälsa Anja. Men Mikael visste inte vem han skulle hälsa från, han har rätt svårt med namn. Men att folk vet vad jag heter och hälsar till mig! Idag hade han dessutom hämtat astmamedicin åt mig på Apoteket. (Och ja, astman försvann ungefär samtidigt som jag mailade nätdoktorn om att få recept.) Då hade de frågat på Apoteket om jag mådde bättre nu, för han hade frågat om det fanns någon receptfri medicin mot astma alldeles i början av hostan, för två veckor sen. Och nu följer de upp när han kommer in i ett annat ärende? Helt otroligt! Vilken omtanke! Jag känner mig mycket omhuldad. (Och nej, det var inte Johanna som är gift med min kusin. Det hade inte varit så märkvärdigt.)

Jag själv har inte koll på varken namn eller datum längre. Avslutade botoxbesöket med att fråga om man skulle säga God jul eller nåt inför nästa besök. Men nej, möjligen glad påsk. Okej då. Då förstår tant. Glad påsk.