Dagens botox

Mikael frågade mig om jag skulle ligga ner på botoxen och jag svarade förvånat Nej. 7 timmar senare inser jag att han menade ligga ner för att jag har ME, inte ligga ner för att botoxen är så jobbig.

Men tydligen gör det rätt ont. Jag tycker ju att det inte är så farligt, mest eftersom det går så fort och hjälper så bra. Men jag tänkte för första gången idag att jag skulle räkna sticken. Jag tappade bort mig vid 33-34 och då var det några kvar. Jag vet inte om varje stick är som ett getingstick, men jag tänkte att jag faktiskt ska inse att det är lite jobbigt. Tillåta mig att känna att det gör ont och tar energi.æ

Men jag blev påmind om första gången jag hade fått Botox och kom tillbaka för påfyllning och sa att det hade minskat min smärta med 80%. Nu har jag ju fortfarande lika många anfall men det gör inte lika ont. Jag har inte 8-9 i smärta varje gång utan ibland så lågt som 3, som värst kanske 6-7. Och jag hade bara tagit värkmedicin 2 dagar av 3 sen förra besöket, inkluderat allt från Ipren och Alvedon till Naproxen, Treo, Treo Comp och triptaner. Gången före det hade jag tagit värkmedicin alla dagar utom två och många dagar två gånger.

Jag klarade den här minskningen av värkmedicin rätt bra. I början kände jag mig förtvivlad, eftersom jag skulle vilja ta morfinpreparat två gånger om dagen, inte som nu bara ta skämtmediciner som Alvedon och Ipren och inte ens varje dag. Fast jag de allra flesta dagar har så mycket ont i kroppen att jag skulle behöva ta nåt. Så att jag behövde minska på medicinerna kändes så jobbigt. Och att mitt liv inte blev outhärdligt för att jag tar mindre medicin är en stärkande upplevelse. Stärkande för självförtroendet och en lättnad.

Jag har också slutat att ta medicin innan jag ska gå iväg nånstans. Jag ska inte ta medicin för att klara nåt jag egentligen inte klarar, då går jag ju över mina gränser och kan försämras permanent. Men nu tänker jag att det är lättare att känna kroppens signaler om jag inte dövar dem. Det blir ju en otrevligare upplevelse att göra saker, men det kanske hjälper mig att inte frestas att passa på och göra nåt annat "när jag ändå är ute". Nu känner jag hur det känns och längtar mer efter att lägga mig ner än efter att äta pizza. Tråkigt och sänkt livskvalitet på ett sätt, att acceptera min sjukdom på ett annat sätt. Jag är inte säker på att metoden är bäst. Måste man göra nåt är det kanske bättre att redan från början se till att det kommer att belasta kroppen så lite som möjligt.