Denna galna vecka är inte riktigt över än men jag är slut nu. Jag orkar inte ett dyft mer. Men det jag var tvungen till har jag orkat och jag har lyckats tänka ganska mycket på att bromsa. Som att jag inte sminkade mig eller gjorde mig i ordning i håret inför att jag skulle till mamma och pappa och träffa Lillan. Och nu är jag ledsen för massa massa saker men jag är i alla fall medveten om att när man är så här slut, fysiskt och kanske socialt också, så försvinner kraften även från det intellektuella och känslomässiga. Så jag tappar garden som jag i vanliga fall har mot sånt som är jobbigt. Och blir ledsen för saker som jag skulle tåla i andra fall. Min bästa S brukar kalla det utmattningsdepression, bara en tillfällig men ändå, man blir deppig för att man är utmattad. Så nu vet jag det. Och tänker att jag känner mig gladare imorgon. Det hjälper faktiskt att veta det. Att mina tankar och känslor inte är "sanna" nu utan överdrivna. Och att jag har mer styrka att rycka på axlarna åt saker en annan dag.
Och stolt över att jag bara åt två rutor choklad.
Och väldigt väldigt lycklig för många saker, till exempel att jag får Botox och att det hjälper, att jag fick en ny tid före jul och inte i januari för då hade julen blivit för jobbig, att naprapaten är så duktig och hjälper mig så mycket, att jag har träffat Katrin och ätit kinamat, att jag fick se mig själv sminkad, att jag fick träffa den spädaste grisen av dem alla, att vi inte har fler problem i familjen än de vi har, att Mikael och jag är lyckliga och snälla mot varandra, att han inte är en porrsurfande sexmissbrukare, att vi ska dö men inte snart hoppas vi, en fruktansvärt vacker omtanke från L, att pappas hjärta har hållit flera år längre än hans egen pappas och dessutom opererats, att han ska börja röra på sig mer och förhoppningsvis leva längre och hälsosammare, att mamma fick se att blusen hon köpte åt mig var så fin, att jag inte har småbarn som väcker mig imorgon bitti, att jag fick god kyckling och kladdkaka, att jag har färsk pasta i kylen osv osv osv. Så mycket som är så bra. Om man är mer tacksam för det som är bra än vad man är ledsen för det som är dåligt, ja, då har man ett bra liv.
2 kommentarer:
Acceptans är svårt. Och när allt känns pestigt är det verkligen svårt att hitta guldkorn även om de är många. Det ledsna tar över och mörkar det ljusa och vackra. Jag är glad över att det finns mycket som du känner dig glad över trots allt! Kram.
Men tänk att du orkade skriva allt detta! Och det enda jag inte förstod var anfallaren.
Och vad roligt vi hade igår kväll!
Och blusen satt som skräddarsydd på dig. Så glad att den chansningen gick hem.
I morgon är också en dag, som den kloka (?) Scarlett sa.
modren
Skicka en kommentar