Minnet, jag har tappat mitt minne

Jag har funderat på att prenumerera på SvD eller DN och idag såg jag att DN har sänkt priset på sin nätprenumeration med halva priset, så jag blev jätteglad och skulle gå in och fixa. Felmeddelande på plattan, så jag åt middag och försökte från datorn, men felmeddelande. Kanske många som försöker, provar igen. Till slut gick det, rättare sagt jag fick inte felmeddelande men de sa att den mailadressen redan finns. Så jag fick be dem återställa lösenordet och sen logga in. Redan då tänkte jag att om de redan har min e-mailadress kommer jag inte att räknas som en ny prenumerant. Oavsett om jag inte har prenumererat på deras nättidning på de senaste  åren, eller nånsin såvitt jag vet.

Nej, det gick inte. Det fanns inga tillgängliga erbjudanden för min profil, eller hur det var. Blev sur och trodde att de hade råkat göra en prenumeration åt mig när jag var inloggad men bara klickade runt och försökte få det att fungera. Till slut kom jag till en sida med mina prenumerationer och där stod det att jag har en månad från nu. Blev sur, för jag vet att jag såg erbjudandet om en gratis månad men jag märkte aldrig att jag "köpte" det. Så jag gick ur och skrev i Annat vad som hade hänt och avslutade med Så himla dum i huvudet är jag inte.

Ni kanske kan gissa vad som hoppade upp och bet mig i ... ? När Mikael kom hem berättade jag för honom, och han tänkte i förväg hela tiden, som "men då såg de dig inte som en ny prenumerant för att din mailadress redan fanns" osv. Sen kom vi till min prenumeration. Från den 17 okt till den 18 nov. Men 17 nov är inte idag. Så det blev ingen misstagsprenumeration idag när jag bara kollade runt. Jag har gjort det på natten, antar jag, för två nätter sen kanske, eller i alla fall utan att ha minsta minne av det.

Jag började gråta när jag berättade för Mikael och insåg vad jag gjort. Mina kognitiva problem började på allvar den gången jag svarade nyvaken i mobilen och råkade köpa en försäkring. För det lät ju som en bra idé. Och sen har jag köpt massa grejer på tradera fast inte alltid "vunnit" auktionerna som väl är. Och jag har inte sagt det till nån mer än M men förra veckan köpte jag grejer för flera tusen kronor på H&M. Jag får pengarna tillbaka, eller behöver inte betala alls, för de grejer jag skickar tillbaka, men jag har tydligen tyckt att det var en bra idé. En grej var en röd klänning på rea som jag tänkte ha på jul, men jag har redan köpt en julklänning och så ofta går jag ju inte runt i finklänning numera.

Jag blir delvis lite orolig för vad jag gör på nätterna, för jag vet ju att Stilnoct kan få en att göra saker man inte minns nästa dag. Och det har hänt i flera är. Eftersom Stilnoct inte knockar mig längre (en gång i början gick jag rätt in i en dörrpost för att jag inte trodde de verkade fullt så fort och kraftfullt) så ligger jag med plattan i några timmar och gör konstiga saker. Som skriver vansinniga blogginlägg, hehe!

Men allvarligt, jag vet inte om problemet bara är Stilnoct, för jag lyssnade när M pratade med nån kundtjänst förut idag. Jag hörde bara hälften av vad killen sa, inte så att jag har dålig hörsel, utan att hjärnan ibland är lika trött som kroppen och helt enkelt inte orkar tolka talat språk. Ljuden ska ju bli mening och innebörd och det är svårt att tänka sig hur den omvandlingen kan kräva så mycket hjärnkapacitet att funktionen bara funkar till hälften. Fatta tal med en norrlänning borde inte vara så svårt. Det skrämmer mig lite. Hur mycket missar jag eller missuppfattar?

Efter att ha träffat Katrin och Ellen (och mamma och pappa) i helgen så känner jag det mer och mer, det där som att jag är lite av ett ufo. Dels är jag så ovan numera vid att sitta och prata om sociala saker, men sen glömmer jag normala samtalsbeteenden, som att fråga tillbaka Och hur mår du? Ni vet, att ha ett samspel. Om jag bara fattar vad folk säger så tar det slut sen och jag följer inte de sociala "reglerna", vilket jag blir medveten om åtta timmar senare när saker har malt färdigt i huvudet och jag inser att jag har varit underlig.

Jag får så vansinnigt dåligt självförtroende av det! Och så säger man surt till DN att så himla dum i huvudet är jag inte, och så är jag visst det, och mer därtill!

Allt som jag varit rädd för i vårt äktenskap, förutom det jag bekymrade mig för i början om jag skulle orka vara med en annan människa och kompromissa, bry mig om saker osv, är att jag ska bli så sjuk att jag inte finns kvar längre. Jag har oroat mig för hur det ska bli om jag inte kan prata eller ens kommunicera alls, vem är jag då? Men det har jag arbetat på, själv, tillsammans med Mikael och med psykologen på Sköndal, så det värsta har jag kommit förbi. Men nu är jag rädd för stadiet före det, som jag nosar på hela tiden, när man måste ta hänsyn till mig hela tiden, när M inte får vara deppig för att jag orkar inte med att han inte är glad och stöttar mig. Jag fattar inte hur jag ska älskas om jag bara är en behovsmaskin. Folk säger snälla saker till mig, och ikväll sa en i kyrkan att hon ber för mig, och då blir jag glad och rörd, men är jag som en dement dam som man besöker av plikt på hemmet, älskar för att hon är ens mamma eller så, men samtidigt har lite svårt att vara där för hon luktar så mycket kiss? Så känner jag mig och jag vet att det är ens egen åsikt som spelar roll för självkänslan, på riktigt, inte vad andra tycker om en. Visst kan det vara skönt att få bekräftelse på att man är inte bara älskad men omtyckt, att folk väljer att tycka om en helt frivilligt. Men om jag själv tror att jag är en belastning i folks liv, för att jag känner mig som en belastning i mitt eget, då är det sån jag blir att vara med, och då kommer jag att göra min rädsla sann. Jag blir inget annat än en behovsmaskin. Behov in här, kraft och glädje in här, inget ut på andra sidan som belöning till den som gav. Ingen ångerrätt heller.

Känns som om det blir ett jobbigt besök hos psykologen imorgon. Men som min doktor Ulla sa Om man går hos psykolog och det inte är jobbigt, så gör man det inte rätt.

Eventuellt kan jag se hur vi har skalat av några av de yttre lagren på det här med Att Vara Sjuk och kommer till kärnan och magisternivåkursen. Så jag får förbereda mig med näsdukar och migränmedicin imorgon.

Jag vet i alla fall rent teoretiskt att jag måste älska mig själv mer. Men det har jag alltid haft lätt för, så nu när det är svårt har jag varken aning om precis hur man gör och dessutom noll övning. Jag inser att jag liksom fötts med det och aldrig behövt kämpa för det.

Förrän nu.