En del vet vilket datum de insjuknade i ME. Jag vet inte, bara att i september -94 blev jag sjuk och aldrig frisk efter det. Inte visste man den där dagen när man bara hade fått förkylning/influensa/halsinfektion att det skulle vara 23 år. Då hade man ju skrivit upp datumet och fört anteckningar om exakt när man var hos doktorn och vilka mediciner han förskrev.
På samma sätt vet jag inte när jag träffade Mikael. Jag visste ju inte då att vi skulle gifta oss några år senare.
Hur mycket mer är det som är likadant? Saker som är livsomvälvande men som man inte vet om då, bara i efterhand?
Tänker på när min systers man gick bort, att ena dagen var det bara en dag, och andra var dagen när han var död. Jag har aldrig blivit mig riktigt lik efter det, jag har blivit akut medveten om att min egen man ska dö. Och det kan vara idag, eller imorgon, eller om 20 år. Eller hur gammal man nu blir med diabetes.
Men hur som helst, den medvetenheten om att Mikael är flyktig här på jorden är inte bara negativ. Jag har lärt mig att inte oroa mig så mycket när han är sen till exempel. För alla andra gånger han har varit sen har det inte varit för att han har dött eller ens är medvetslös eller på sjukhus, så risken är rätt liten. Om han säger att han tror att han ska komma hem kl 20 så blir jag inte orolig 20.05 utan snarare 21.05. Och ibland ringer jag till honom bara för att få höra att han svarar, och då bannar jag mig själv för att jag oroade mig. Det är väl klart att allt var som det skulle! Oro är verkligen meningslöst och det är jättenyttigt att öva sig på att inte oroa sig.
Jag är faktiskt också tacksam varje dag han kommer hem. Jag brukar ofta säga det också, Tack för att du kom hem till mig idag. Jag tror inte jag är så svår att leva med rent personlighetsmässigt, men jag är ju ibland jobbig p g a min ME. Jag kan vara extra rädd och ledsen för nåt och gråta, fast mitt vanliga jag skulle varit starkare än så. Men då får man bara tacka för hjälpen och önska sig bättre lycka nästa gång. Ibland tänker jag också att det kanske inte är så roligt att komma hem till mig. Jag har aldrig dammsugit, plockat undan, tagit hand om disken. Nån enstaka gång har jag stoppat undan rena underkläder eller börjat med middagen. Men jag har aldrig överraskat honom med att blåsa upp ballonger eller ha en romantisk måltid med tända ljus. Om jag har tvättat hår så får det anses som det sexigaste jag kan åstadkomma. Nu när vi var på Åland sminkade jag mig inför middagen, med hälften av sminket jag använde som frisk, och håret bara sådär fixat, och ändå kände jag mig som en filmstjärna. Nu är min man inte så förtjust i hårdspacklade kvinnor, vilket ju är tur för mig. Men jag känner ju ofta dåligt samvete för att jag inte är roligare att komma hem till. Aldrig springer jag upp och slänger mig om halsen på honom heller. Nu är han ju pragmatisk, och jag också, och jag håller mig undan tills han lagt ifrån sig dataväskan, matkassarna och vad han nu bär på. Men tänk om det är sista dagen han kommer hem? Då hade jag önskat att jag sprang fram till honom, kramade och pussade och aldrig släppte taget. Och att jag hade borstat tänderna precis innan han kom, och piffat håret och sminkat mig och haft en effektiv gåbortbehå på mig, inte en skön baravarahemmabehå. Eller? Hur förhåller man sig till att nåt kan vara sista gången, eller 5 489:e gången av 10 000? Hur lever man varje dag som om den vore den sista, utan att bränna ut sig varje kväll?
2 kommentarer:
Det är väl det som är ”mindfulness”, att se det positiva som finns här och nu istället för det negativa, vare sig det är inbillat eller verkligt. Jag tror verkligen vi gör oss själva en tjänst om vi övar på det.
Bibeln är full av uppmaningar att inte oroa sig. "Var inte rädd, tro bara." etc
Vi är olika som människor, men jag tror verkligen som du säger att vi borde öva oss på att förtrösta på att Gud vill vårt bästa. Varför då oroa oss? Tycker egentligen att det är lite ointelligent att oroa sig. Det är en meningslös syssla. Man borde sluta, genast. Särskilt att oroa sig för döden, den kan man absolut inte göra nåt åt. (Fast hur många ggr jag gått igenom B:s begravning i huvet när han har varit försenad, vet jag inte.) Inte ens en sparv faller till marken utan att Gud vet det. Tror vårt liv är utmätt, varför i all sin dar ska vi slösa vår energi på att oroa oss för det?
Att tanken dyker upp är högst naturligt, men att älta den är futilt.
modren
Skicka en kommentar