Min geniala psykolog

Idag tog jag upp tre saker, och jag tyckte själv att alla var rätt stora insikter för mig, så jag delar dem här.

1) Jag har ju utökat min krysslista till att inbegripa ta piller utan att bli andfådd morgon och kväll samt klä på/av mig sittande. Jag har gjort det som mest 14 dagar i rad, så jag har utökat det med tre veckor till. För jag inser att jag har lärt mig att ha koll på min sevärdhet när jag tar piller. Första gången tog det 10 minuter för jag fick vila hela tiden för jag blev verkligen andfådd, men nu kan jag göra det som vanligt,  FAST LÅNGSAMT! Och det är ju vad jag vill lära mig på alla plan i mitt liv. Och det här till synes enkla har ändå spillt över på andra vardagssysslor och jag har flera gånger kommit på mig själv med att låta bli att bli andfådd. Så även om nåt är lätt, gör det ändå! Fira dig själv för även mindre bedrifter än Nobelpriset! Det skadar ingen men lyfter och stärker dig! Jag röstar för att man klappar sig själv på axeln lite mer!

2) Jag ligger ju här med plattan och surfar hysteriskt tills jag är så trött och framförallt påverkad av mina händelser sälj medicin, och då tar jag på mig öronproppar, ögonbindel och lägger undan eftermiddag och platta och somnar på ca 5 minuter. Men ibland känner jag inte att medicinerna räcker, kanske för att jag mår sämre fysiskt och då blir det svårare att somna, och ibland för att jag är orolig eller ledsen över nåt som jag inte orkar tänka på just då, när jag MÅSTE sova. Jag undrade om det finns nån avslappningsövning eller tankesmedja man kan göra. Han svarade först faktiskt tvärtom. Han tyckte att det här med att skjuta bort rädslor med plattan snarare bekräftar för mig att tankarna måste skjutas bort av en anledning, inte att jag är irrationell. Och om jag på så vis lär mig själv att det är farligt att tänka på vissa saker så blir de ju värre och värre att tänka på. Härom kvällen fick jag skaka på huvudet, vifta stopptecken med handen och säga Nej! åt vissa tankar.

Men det kloka då, och som jag ju kanske visste, är att om jag istället möter de hemska tankarna så mister de makten över mig att skrämma mig. WOW! Det är ju så jag gjorde i somras med att jag var så rädd för att bli en grönsak och nu är jag inte rädd för det längre. Nu är jag istället rädd för att vara ett svart hål som suger åt sig allas kärlek, energi, omtanke men inte lämnar nåt tillbaka. Och att jag ska bli så onyttig att jag inte kan förstå var mitt värde ska komma ifrån. Men om jag pratar med Mikael, psykologen och mina ME-vänner om det så kan jag sluta vara rädd för det också, precis som det andra. Jag har fått självförtroende och litar på att jag kan vinna över en rädsla. Så jag ska börja med att ligga och bara tänka en stund efter plattan. Bara tänka, och vad jag än tänker på skrämmer mig inte.

3) Det här med min självkänsla har växt fram i mitt medvetande. Jag har alltid haft väldigt svårt att acceptera min sjukdom, men nu börjar jag inse att det hänger ihop med att om jag accepterar att jag är sjuk så tror jag att jag måste acceptera att jag är värdelös. Och det är ju en felaktig slutledning men mina känslor är såna.

Då blir jag återigen påmind om att man inte kan läslära sig ett instrument, man övningskör sig. Så vi kan sitta och diskutera varför jag tänker si eller så, men det är handling, upprepad, som leder till förändring. Han sa att en psykolog inte kan ta bort ett beteende men lägga till. Och då blir det som om man joggar och mister lusten för onyttigheter, plus att man inte orkar baka kaka när man kommer hem efter joggingtur. Så jag ska inte inrikta mig på alla saker som jag gör fel, och just nu tycker jag att det mesta jag gör är fel. Det som är bra att göra är att fokusera på vad för sorts person jag vill vara. Inte vad jag vill GÖRA utan hurdan jag vill vara. Vilka värderingar som ska leda mig. Och bara för att jag är arg och besviken för de 90% av mitt liv som jag inte kommer åt, så är det ju ingen anledning att sitta och sura istället för att känna mig proaktiv de sista 10%. Så jag ska tänka över mitt liv, vem jag vill ha varit när mitt liv är slut och börja fokusera på det istället. Att fokusera på att vara sitt autentiska jag och leva sina vardagsdrömmar är väldigt mycket bättre än att vara olycklig över allt vad den här sjukdomen stjäl från mig och, ännu värre, vad den har tagit så jag fått självrisk och allt det där.

So what om jag är en gammal dam som luktar kiss och inte fattar vad folk säger. Även gamla Signe är en värdefull, älskad dotter till Gud.

Imorgon ska jag börja tänka på hurdan jag vill vara. Vilket roligt arbete!

Och fattar ni vilken tur jag har med att psykologen är så bra!